I boken 6 år, av Harlan Coben, läser jag följande personbeskrivning:
Fasaden på äldreboendet Hyde Park Assisted Living såg ut som om den var hämtad från ett Marriotthotell.
Ett fint hotell, alltså, med inglasad veranda runt entrén. Men alltihop skvallrade ändå om att anläggningen var en del av en kedja, opersonligt och prefabricerat. Huvudbyggnaden var tre våningar hög med fusktorn i hörnen. En överdrivet stor skylt visade besökare till rätta: SÄRSKILT BOENDE, INGÅNG. Jag följde gångvägen, uppför en rullstolsramp och öppnade dörren.
”Vad kan jag hjälpa dig med?”
Jag log och gjorde en gest med utbredda armar. Jag hade läst någonstans att en gest med utbredda armar får en att verka mer öppen och pålitlig än om man håller armarna i kors. Jag visste inte om det var sant, men det kändes som om jag förberedde mig på att hugga tag i någon och bära bort honom eller henne. ”Jag är här för att träffa Sylvia Avery”, sa jag.
”Väntar hon dig?” frågade Bikupan.
”Nej, det tror jag inte. Jag tänkte bara titta förbi.”
Hon såg tvivlande ut. Och det kunde jag inte klandra henne för. Jag trodde inte att det var särskilt vanligt att folk bara ”tittar förbi” på ett äldreboende. ”Vill du skriva in dig?”
”Naturligtvis.”
Hon svängde runt en jättelik gästbok av det slag som man kan se på bröllop, begravningar och på hotell i gamla filmer och gav mig en stor fjäderpenna. Jag skrev mitt namn. Kvinnan vred tillbaka boken.
-------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar