Omvändelsens olika faser

En enad själavårdsgrupp, historiskt sett, är överens om (enligt Owe Wikström) att en människas omvändelse till Gud vanligtvis följer ett visst mönster, med vissa faser som också kan återkomma senare, utifrån ett utvecklingsperspektiv. 

De olika faserna sägs vara:

saknaden
försmaken
uppgörelsen
nåden
natten
ljuset
vandringen

Just i den ordningen återfinner man de olika faserna, de olika stegen i det vi kallar omvändelse, att bli en kristen. Och då menar jag en omvändelse som är genomgripande, och att livet får drabba en, och att den inte bara innebär ett kort knäfall i ett eftermöte i någon kyrka, utan en inre rörelse i riktning mot Gud.

Owe Wikström talar i sin bok Det bländande mörkret om olika faser en människa kan gå igenom (och gör det!) när man närmar sig Gud. Och det verkar börja med en inre oro, som om jag står på tröskeln in i något nytt och annorlunda. Oron kan också beskrivas som en hunger eller törst efter Något eller Någon. Och där börjar vandringen mot ljuset. Det yttre skalas av och det ytliga förbleknar och plötsligt står man där alldeles ensam, alldeles naken inför det Okända Något, eller den Okände Någon. Mycket kan skrivas och formuleras om detta. Det jag fäster mig vid just nu är den process som Wikström skriver om, är väldigt annorlunda än omvändelseförkunnelsen som jag växte upp i på 70-talet. Där talades det mer om att “besluta sig för att komma till Jesus, falla ner på knä och ta emot Honom”. Det sades aldrig någonting om den bakomliggande processen som ofta finns för varje enskild person som kommer till Gud, överlämnar sig i hans händer, och förblir i det tillståndet: en kristen, ett Guds barn, en lärjunge, en vandrare som slagit följe med Jesus Kristus.

Och jag tänker att detta är en av orsakerna till att så många som kommit med i den kyrkliga gemenskapen (läs: församlingen) i mycket unga år, börjar vackla när de kommer ur tonåren, när de studerar på främmande ort, när de får sällskap med någon som inte tror på Kristus, när de får barn, när livets omständigheter gör att man ”bara får hänga med i svängarna”, när det vi kallar för livets stormar och omständigheter drabbar oss; det är då det visar sig var grunden finns, hur säker grund jag har, om det verkligen är så att mitt inre har en egen vilja, egen kompass, ett eget liv, en egen relation med Kristus. 

Som Astrid Lindgren så vackert och talande uttrycker det i relationen mellan Emil och Karl-Alfred:
Du och jag Karl-Alfred. Du och jag Emil.