Blir du någonsin rädd?” frågade hon.
Hon satt tyst en stund igen.
”Men hur är det möjligt?” frågade hon.
Han tittade upp mot himlen. ”Det var något jag lärde mig som liten grabb.”
”Hur då?”
Han tittade ned i marken. ”Jag hade en storebror. Eftersom han var äldre låg han alltid före mig. Men jag ville göra samma saker som han. Han hade läskiga serietidningar, och överallt där vi fick in amerikansk tv tittade han på den. Så jag läste samma serietidningar och tittade på samma tv-program. Det fanns en tv-serie om rymdäventyr. Jag minns inte vad den hette. Vi såg den i svartvitt någonstans. Kanske i Europa. De hade ett rymdskepp som såg ut lite grann som en ubåt med spindelben. De brukade landa någonstans och ge sig ut och utforska. Jag minns en kväll när de blev jagade av en hemsk varelse. Den var hårig, som en apa. Som Snömannen. Långa, håriga armar. Och den morrade så det dånade. Den jagade dem tillbaka till rymdskeppet, och de hoppade in och slog igen luckan med en smäll just som den klättrade in efter dem.”
”Och du blev rädd?”
Han nickade, trots att han satt bakom henne. ”Jag var runt fyra, tror jag. Jag var skräckslagen. Den natten var jag säker på att varelsen låg under min säng. Jag hade en hög, gammal säng, och jag visste att varelsen bodde under den. Och att den skulle komma fram och ta mig. Jag kunde så gott som känna hur den sträckte upp tassen mot mig. Jag kunde inte sova. Om jag somnade, skulle den helt säkert komma fram och ta mig. Så jag höll mig vaken i timmar. Jag ropade på min pappa, men när han kom in skämdes jag för mycket för att tala om något för honom. Och så där höll det på, natt efter natt.”
”Vad hände?”
”Jag blev arg. Inte på mig själv för att jag var rädd, för vad mig anbelangade så var varelsen verklig och jag borde vara rädd. Jag blev arg på varelsen för att den skrämde mig. För att den hotade mig. En natt exploderade jag av raseri. Jag skrek: ’OK, kom fram och försök bara! [...], försök bara! Jag ska banka skiten ur dig!’ Jag kväste den. Jag omvandlade rädslan till aggression.”
”Och det fungerade?”
”Sedan dess har jag aldrig varit rädd. Det är en vana. De där rymdresenärerna skulle inte ha vänt om och flytt, Carmen. De skulle ha stått kvar och tagit sig an varelsen. De skulle ha stått kvar och kämpat. Om man ser något skrämmande, ska man stå kvar och gå mot det, inte från det. Instinktivt, reflexmässigt, i ursinnigt raseri.”
”Är det vad du gör?”
”Alltid.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar