En solig söndag (när jag skrev detta)

Barnet tjuter av förtjusning när motorbåten sätter fart och gummiringen som dras efter båten hoppar och svänger med väldig fart. Det är sommar i skärgården. Likt vita duvor syns seglen mot horisonten och just i detta ögonblick lägger en blåvit segelbåt ut från hamnen och sätter sitt första segel. Vinden tar tag i seglet omedelbart och båten får upp fart inom några sekunder. Vilken kraft i dagens sydliga vind, 13 m/sekund.

Vågorna kluckar mot båtens skrov och jag är på väg hem. Tog en runda med båten idag för att chansen fanns. Idag. Imorgon vet jag inte hur vädret ser ut. Det gäller att passa på. Fånga möjligheterna och tillfällena när de ges. Ringa ett omtankens telefonsamtal, skicka ett vänskapligt sms, tänka de goda och välsignande tankarna så länge tid och möjlighet finns. Morgondagen vet jag inget om. Idag lever vi och idag har vi möjligheterna.

Tack för den här dagen som jag fick. Imorgon är en annan dag.

Blommor och bin, smultron och rosor

Så här ser de ut - rosorna

Ser ut genom fönstret på husets baksida, eller bättre: norrsida. Grenarna på träden rör sig inte, det är kav lugnt, lite soldis, det kan nog bli en sån där dag som är perfekt för en båttur, då man inte behöver kämpa med vågskvalp och höga sidovågor som ska pareras hela tiden. ”Stenbräcka på Tjurkö”, dit ska jag nog köra idag, säger jag för mig själv. Har aldrig varit där – sjövägen vill säga. Fläderblommorna utanför mitt hus är fullt utslagna, god saft blir det av dem. Humle och fingerborgsblommor är utslagna. Humlor och bin surrar och är frenetiskt aktiva för att hitta det de söker av naturens godsaker. Och rosorna, dem ska vi inte glömma, klängrosor som växer och reser sig kring en spaljé mot grannens fula, torra granhäck. De lyser upp. Såna där rosor som man skulle vilja ge bort till någon man älskar. Någon man tänker på. Röda, kraftfulla, daggvåta, alldeles stilla där de stolt tittar fram bland murgröna och humleblad.

De vita smultronen på huset västra sida är fullmogna och igår – efter att ha gjort några getingar hemlösa genom att förstöra deras bo i vårt cykelskjul – kunde jag inte låta bli att uppleva barndomsminnen när jag kände doften av smultron när jag gick förbi dem. Jag böjde mig ner, plockade en näve full med stora, vita och väldoftande smultron. Gick in och sköljde dem, och i ett svep tog jag dem i munnen och tuggade lätt på dem så att smultronsmaken, smultronsaften och smultronköttet fyllde min mun. Gott är bara förnamnet. Ljuvligt gott, skulle jag vilja säga. Och det sa jag ju också.

Det finns mycket gott och fint att upptäcka i min direkta omgivning. Och inom mig. Sissel sjunger: ”Ge mig icke din styrka, men lev, så jag kan finna min”. En ung flicka sa till sin mamma: ”gräset på andra sidan staketet är alltid mycket grönare, speciellt om jag glömmer att vattna min egen gräsmatta.” Tyvärr hjälper det inte alltid, har jag upptäckt på vår södra sida, där är det förtorkat, trots upprepade försök att hjälpa gräsmattan på traven.
Jag kan inte sluta skriva utan att ge dig Gustav Frödings dikt:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Äntligen hemma!

Vad skönt! Semestertider – yes! Båttider – yes! Läsningstider – yes! Gå och sova när du vill – yes! Gå upp när du vill – yes! Dröm fritt – yes! Badtider – yes! Jogging- och cyklingstider – yes! Klockfri tid – yes! ”Bara ta dagen som den kommer”-tider – yes! ”Inte behöva tänka på kläder”-tider – yes! Ät när du vill, vad du vill, hur du vill, om du vill, så lite eller mycket du vill – yes! Äntligen hemma!

Nu ska jag koka gröt och ägg - mums!

Vad skönt! Tänk fritt – yes! Tänk stort – yes! Tänk glädje – yes! Tänk möjligheter – yes! Tänk vänskap – yes! Tänk ensamhet – yes! Tänk gemenskap – yes! Tänk ”du är bra som du är” – yes! Odla ”din inre trädgård, låt den växa” – yes! Tänk horisont, tänk perspektiv – yes, tänk att du har ett inre hus att bo i (där du trivs) – yes!

Dela dina tankar med en vän – yes! Behåll dina tankar för dig själv ibland så att de får mogna – yes! Skriv – yes! Att skriva är som att ”komma hem” – komma hem till sig själv. Och det märkliga som jag upptäckt är att det som finns inom en människa verkar gälla många andra också. Är vi släkt kanske, vi människor, innerst inne? Tror det.

Önskar dig allt detta!

Äntligen hemma!

Tour de France – att orka

Återigen är det dags för touren… alltså Tour de France. Det är 99:e upplagan av loppet och ca 190 cyklister gör upp om segern. Det är fascinerande att tänka att dessa killar – tjejer är inte med i denna tävling – under tre veckor avverkar 20 cykelpass genom hela Frankrike. Dagens etapp gick i slättland i östra Frankrike. De cyklade dagens etapp i ca. 50 km/h – i snitthastighet. En skön dag på jobbet.

Tänk er vilken fysisk och psykisk ansträngning: att köra 20 etapper på 3 veckor, där varje etapp är ca. 15 – 21 mil (några kortare tempo-etapper finns inlagda också, där de cyklar en och en och startar med någon minuts mellanrum)! Snacka om att orka. Man brukar säga att det är världens tuffaste tävling och den firar som sagt 99 år i år. När jag kollar Eurosports sändningar från etapperna blir jag imponerad över hur det är möjligt att köra dessa stenhårda pass så många dagar i sträck. Hur klarar kroppen det? Nu vet jag att det finns en och annan som fastnar i dopingkontrollerna, men de hör till undantagen.

Loppet fortsätter. Och i morgon börjar bergsklättringen i Alperna. Då blir det ännu värre belastning för dessa redan sargade ben. Jag vet att de gör detta frivilligt, men jag är imponerad av dem, måste jag få säga.

Och de är människor som du och jag.

Docksöt på Independence Day

Jag betraktar bilden av dockorna en stund.

Håret ligger välsprayat på plats. Sminket är perfekt. Kläderna sitter precis så där skräddarsytt som de ska göra och färgerna matchar varandra till fulländning. Halssmycket är som en samlande cirkel runt hennes hals. Annars hade karisman, utstrålningen saknats helt. Blickarna är så där tomma, bortvända, samtidigt inåtvända och konstigt nog på samma gång lite fjärrskådande – precis som på en catwalk – så att man förgäves får kontakt med dem. Man märker att de – modellerna alltså – inte är intresserade mer än av sig själva och hur de för tillfället ser ut. Allas blickar på mig.

Fotografen har ställt upp modellerna enligt konstens alla regler och tagit bilden ur ett säljarperspektiv. De är perfekta. Docksöta. De kan inte klandras för något, inte ens en vindpust orsakar oreda i frisyren.

Men livet saknas. Själen finns inte. Drömmarna existerar inte i deras inre. Det finns ingen horisont i deras blick, inget inre perspektiv. Det som lever är inte perfekt. Men det lever. Den som lever är inte perfekt, men han/hon lever. Även om man skulle lida av dysosmia, aures alatae, baktunghet eller nageltrång. Eller som patienten, när läkaren frågade: ”lider ni av fotsvett?”, svarade: ”ja, tror ni jag njuter?”

Lev ditt liv, även om det inte är perfekt. Docksöt eller inte.

Fruktan

En släkting till mig berättade om ett besök på ett sjukhus i staden där hon bor. Händelsen utspelade sig för några år sen, men minnet av den lever kvar. Hon var på väg till en avdelning och gick i en korridor tillsammans med andra människor, både män och kvinnor. Plötsligt, utan förvarning, vänder sig en man mot henne och ger henne ett slag med knytnäven, slaget missar hennes haka och slaget träffar hennes högra nyckelben. Helt oprovocerat hände detta. Plötsligt och utan förvarning. Hon skrek till av rädsla och ilska, samtidigt som andra människor vände sig om och också började skrika åt mannen. Han blev rädd och sprang därifrån och ingen visste sen vart han tog vägen. Min släkting blev inte skadad, men skakad av händelsen. Polisanmälan gjordes och efter några veckor hörde polisen av sig och via några foton kunde hon peka ut mannen.

Det visade sig att den här mannen precis hade kommit från psykiatriska avdelningen och där fått besked som han inte tyckte om, han hade lämnat den avdelningen i protest och ilska. Sen lät han tydligen sin ilska gå ut över min släkting, helt oprovocerat.

När jag hörde berättelsen tänkte jag på mannen och min släkting, naturligtvis blev jag väldigt upprörd över hela händelsen, men jag funderade vidare och undrade över vad ilska eller rädsla gör med oss. När människor gör oss besvikna eller sårar oss, när någon sviker oss eller gör oss arga, hur reagerar vi då? Kan det vara så att detta kan ligga och gnaga inom oss längre eller kortare tid och att vi reagerar med ilska eller fruktan gentemot andra människor än den som gjort oss illa eller att reaktionen kommer efter lång tid? Och detta utan att vi förstår sambandet mellan min rädsla idag och det som gav mig orsak till denna rädsla?

Någon sa: ”fruktan är en dålig rådgivare”. Kan förståelsen för detta göra att vi handlar på ett annat sätt?
Förhoppningsvis.

Sädesärlan

Efter 8 kilometers löpning, nära havet och mitt på bron, flög sädesärlan bredvid mig flera meter. Det var andra kvällen i rad som det hände. Båda gångerna följde jag den med blicken och spontant kom orden över mina läppar: ”lilla sädesärla, kan du lära mig att flyga med mina egna vingar?” Bekymmersfritt, utan tankar om att falla ner eller att misslyckas, ingen oro som plågade den lilla fågeln, så flög den där och var lycklig och fri. ”Lilla sädesärla, kan du lära mig att flyga med mina egna vingar?”

Lärarinnan frågade barnen i sin klass vad de ville bli när de blev stora. Hon frågade en efter en och de svarade som barn brukar svara: brandman, doktor, fotbollsspelare, hockeyspelare, affärsman, sjuksköterska, modell, polis, kapten på en stor båt m.m.

Till slut kom hon till lille Robin, som var en liten tillbakadragen pojke som inte gjorde så stort väsen av sig, utan ofta var lite tyst och försiktig. Och när fröken upprepade frågan till honom: vad vill du Robin bli när du blir stor, så tittade han upp på henne och sa med glada ögon:”jag vill bli lycklig!”

Kanske spelar yrket och karriären mindre roll. Robins önskan var nog den allra viktigaste. Egentligen.

Lilla sädesärla, kan du lära mig att flyga med mina egna vingar?

Det stelnade leendet

Ur deckaren om kriminalkommissarie Harry Hole:

”Harry tyckte att Willys leende liknade hans egen fars sorgsna, resignerade leende. Leendet hos en man som ser bakåt därför att det är där det finns, det som kan få honom att le.”

Löpningens mysterium

Den här dagen avrundas med Morden i Midsomer kl. 21 och alldeles nyss avslutade jag en joggingtur (det är tyvärr ingen runda, eftersom jag först springer 5 km norrut och sen samma väg söderut 5 km), så det är väl en löparraka, eller hur jag nu ska uttrycka mig så att du förstår. Nåväl, nog om detta med rundor och rakor. Jag la märke till några saker ikväll – igen, ska jag tillägga – när jag sprang de 10 kilometrarna. Det som hände på insidan av mig (och då syftar jag mest på det mentala) under tiden jag sprang påminde mig om hur den här dagen sett ut från i morse (egentligen hela natten), morgonen, middagen, eftermiddagen fram till ikväll: innan jag begav mig ut kände jag mig urkass, eländig, illamående och allt annat än motiverad att byta om och ge mig ut i småregnandet för att springa. Usch. När äntligen kläderna kom av och andra kläder som är mer anpassade för löpning applicerats på min kropp, så tilltog illamåendet ännu mer och kroppen skrek: ”nej, inte ut och springa!!!” Strunt samma, jag satte på mig mina Nike och spände på mig midjebältet med två små vattenflaskor (som jag brukar dricka ur ungefär efter halva sträckan, jag har lärt mig att jag ska öva på drickteknik under tiden jag springer…) och satte sen igång mitt kvinnliga löparsällskap. Du undrar vad jag menar med ”satte igång mitt kvinnliga löparsällskap”? Jo, det är en liten behändig kvinna som man kan stoppa ner i en liten ficka på sidan av sina träningsbyxor och hon – alltså kvinnorösten i en app till min Iphone – har den stora vänligheten att tala om när jag sprungit en kilometer, och sen upprepar hon detta efter varje kilometer som är avverkad. Dessutom talar hon om – tyvärr känns det jobbigt ibland – hur lång tid varje enskild kilometer tagit att springa.

Nog om kvinnan i fickan. Jag sprang norrut och sprang över bron (den är ca 1,5 km lång) och hade rätt så kraftig sid- eller snarare motvind från väster. Då värkte det plötsligt i höger knä. Konstigt. Sen när jag kom över till grannön och några tallar gav mig vindskydd, försvann värken i höger knä och förflyttade sig till vänster hälsena. När jag sen vände söderut och fick vinden från höger eftersom det blåste från väster, så fick jag ont i vänstra knäets högra sida! Alltså: vind från höger = värk i vänster knä! Ingen vind = värk i vänster hälsena. Motvind från väster = värk i högra knät. Helt knäppt. Att vänstra främre lårmuskeln började yla i den sista backen den sista kilometern, det känns bara som ren bonus. Då är det snart över…

Precis så där har min dag varit. Motvind: värk i hjärtat. Sidvind: värk i tankarna. Uppförsbackar: värk i själen. Efteråt: en skön andningspaus. Ett glas Resorb (återställning av salter och vätska), rabarbersaft, några tuggor protein (denna gång lax), skön stretching och en – tycker familjemedlemmarna och jag själv – en välbehövlig dusch.

Vissa dagar är bara sådana. Hur har din dag sett ut min vän? Glöm inte att efter regn kommer solsken, efter värk kommer läkedom, efter gråt kommer skratt, efter ensamhet kommer gemenskap och vänskap. En uppslitande upplevelse följs av ett gott och uppmuntrande samtal. ”Den som sår med tårar, ska få skörda med jubel” står det i Boken. Ge inte upp. 

Knyt joggingskorna en gång till. Det vänder. Det är löpningens mysterium.

Natten, kl. 00.04

På natten är luften fuktig och kylig
dimslöjorna reser sig och faller
allt är lite smådunkelt och okänt på något sätt.

Mörkrädd? Nej.
Mörkerälskare? Kanske.
Mörkerförespråkare? Knappast.

Natten har sina fördelar.
Ensamhet, tystnad. Sköna drömmar.
Ro och ingen aktivitet.

Natten har sina nackdelar.
Mörker, ensamhet, mardrömmar.
Envisa tankar, likt ett gammalt tuggummi som jag inte spottat ut.

God sömn, en skön säng.
Mjuka kuddar och behagliga lakan.
Naken hud och stillsam kropp.

Brottningskamp eller vila.
Olika nätter har sina olika ansikten.
Bäst att vara vän även med natten.

Om det inte var natt ibland,
skulle jag inte uppskatta dagen.
Livets kontraster.

Salt och sött.
Surt och basiskt.
Ljust och mörkt.

I mörkret är alla katter grå,
på natten är alla möjligheter små,
när natten flyr kommer allting att gå.

Just nu är natten som ljusast
midsommarnatten blir aldrig riktigt mörk.
Sängen väntar på mig och jag på den.

En god natt.

När allt (inte) stämmer

Har just avslutat den femte boken i deckarserien om antihjälten Harry Hole. En knivskarp kriminalkommissarie med många ambivalenta och motstridiga känslor inom sig och en ständig kamp mot alkoholism. Kombinationen av dessa motsatser inom denna personlighet tilltalar mig och gör personen på bokens blad verklig och levande. Kanske är det denna dubbelhet som är mitt största intresse och den viktigaste behållningen av böckerna. Fladdermusmannnen, Kackerlackorna, Rödhake, Smärtans hus, Djävulsstjärnan... Under de närmaste veckorna där semestern hägrar ser jag fram emot de följande böckerna: Frälsaren, Snömannen och Pansarhjärta. Alla med samma huvudperson

Varje intrikat kriminaldrama innehåller mängder av miljö- och personskildringar (vilket jag skrivit om i en tidigare artikel här), och i varje bok finns det små meningar och uttalanden som dröjer sig kvar. Ord som  jag känner genomborrar mig, som går genom alla fördomar, förutfattade meningar, färdiga tankar om människors  skuld och oskuld, människors motiv och livsmål. Naturligtvis kan man läsa böckerna utan en enda reflektion av denna karaktär, men nu är jag som jag är. Och "man får vara glad att man är som man är, när man inte blev som man borde". Men vem vet hur man skulle bli som man borde? Kanske var det så här det var tänkt att just jag skulle bli? Och detsamma för dig, kära läsare.

Jag brukar vika ett hundöra på den sida i boken där det finns just sådana här uttalanden som liksom drabbar mig och det känns som att ta boken, författaren, huvudpersonen och mig själv på allvar att återvända till just dessa hundörs-sidor och läsa stycket igen och reflektera över innebörden.

Eventuellt återkommer jag just kring denna infallsvinkel på denna plats, utifrån böckerna om Harry Hole.

Citat: 
"Det stämde lite för bra". "Vad menar du?" Harry kliade sig på hakan. "Visste du att Duke Ellington brukade be pianostämmaren att inte stämma pianot helt  rent?" 
"Nej."
"När ett piano är stämt kliniskt perfekt, låter det inte bra. Det är inte fel, men det förlorar lite av värmen, äkthetskänslan."
----------
När jag läste detta samtal, kan jag ärligt säga att jag inte kunde släppa orden om pianot och stämningen. En speciell stämning infinner sig när  jag smakar på orden. Associationerna går vida omkring till människor jag mött under livet som - liksom Ellingtons piano - inte varit perfekta, där det funnits en och annan ton som inte varit i perfekt harmoni jämfört med de andra tonerna, men deras liv  har varit vackra, de ackord som klingar ut från deras hjärtan vittnar om ett fullödigt liv, ett levande liv, ett liv i sorg och glädje och med mening och innehåll. Människor som drar andra till sig, som förlikat sig med att livet är inte perfekt, gräset är inte alltid nyklippt, frisyren ligger inte alltid perfekt sprayat på plats, kläderna satt lite löst här och där och bilen hade repor, liksom själen. Det perfekta gör att man förlorar värmen, det personliga tilltalet, det inbjudande, det som drar andra till sig och till det liv som finns inom en.

Denna tanke lämnar jag över till alla er andra som liksom jag känner att Pianostämmaren inte vridit alla tonerna i våra liv till den kliniskt perfekta stämningen, utan tillåtit att några toner faktiskt ligger på gränsen till ostämdhet (dock ej nedstämdhet), men som gör att människor i vår omgivning kan slappna av och vara sig själv utan att bygga upp försvarsmurar omkring sig eller fälla ut klorna till attack.

GLAD MIDSOMMAR alla normala och välljudande människor där ute!

Sommar

Styvmorsvioler

Sommar är för mig lek och bad
Och att känna solen och värmen
På holme och i stad.

Sommar är när vinden smeker
huden och håret
och när barnen skrattar och leker.

Sommar är båtar och segel
Som fladdrar och far
Långt från betong och tegel.

Sommar är glädje och liv
För kropp och själ
Utan konflikter och kiv.

Sommar är tankar fria från krav
och förpliktelser, instängda
och luft, syrefattig och kvav.

Sommar är bonustid att få vara
Sig själv, med andra eller ensam
Att leva bara.

Sommar – hoppet tänds åter
Med möjligheter och öppna dörrar
Vi oss själva förlåter.

Sommar är att andas in och andas ut
dofter och intryck
har liksom inget slut.

Sommar är nåd och skratt
Enkel logik,
En närbelägen skatt.