Blommor och bin, smultron och rosor

Så här ser de ut - rosorna

Ser ut genom fönstret på husets baksida, eller bättre: norrsida. Grenarna på träden rör sig inte, det är kav lugnt, lite soldis, det kan nog bli en sån där dag som är perfekt för en båttur, då man inte behöver kämpa med vågskvalp och höga sidovågor som ska pareras hela tiden. ”Stenbräcka på Tjurkö”, dit ska jag nog köra idag, säger jag för mig själv. Har aldrig varit där – sjövägen vill säga. Fläderblommorna utanför mitt hus är fullt utslagna, god saft blir det av dem. Humle och fingerborgsblommor är utslagna. Humlor och bin surrar och är frenetiskt aktiva för att hitta det de söker av naturens godsaker. Och rosorna, dem ska vi inte glömma, klängrosor som växer och reser sig kring en spaljé mot grannens fula, torra granhäck. De lyser upp. Såna där rosor som man skulle vilja ge bort till någon man älskar. Någon man tänker på. Röda, kraftfulla, daggvåta, alldeles stilla där de stolt tittar fram bland murgröna och humleblad.

De vita smultronen på huset västra sida är fullmogna och igår – efter att ha gjort några getingar hemlösa genom att förstöra deras bo i vårt cykelskjul – kunde jag inte låta bli att uppleva barndomsminnen när jag kände doften av smultron när jag gick förbi dem. Jag böjde mig ner, plockade en näve full med stora, vita och väldoftande smultron. Gick in och sköljde dem, och i ett svep tog jag dem i munnen och tuggade lätt på dem så att smultronsmaken, smultronsaften och smultronköttet fyllde min mun. Gott är bara förnamnet. Ljuvligt gott, skulle jag vilja säga. Och det sa jag ju också.

Det finns mycket gott och fint att upptäcka i min direkta omgivning. Och inom mig. Sissel sjunger: ”Ge mig icke din styrka, men lev, så jag kan finna min”. En ung flicka sa till sin mamma: ”gräset på andra sidan staketet är alltid mycket grönare, speciellt om jag glömmer att vattna min egen gräsmatta.” Tyvärr hjälper det inte alltid, har jag upptäckt på vår södra sida, där är det förtorkat, trots upprepade försök att hjälpa gräsmattan på traven.
Jag kan inte sluta skriva utan att ge dig Gustav Frödings dikt:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.