Heta ord (26). Rofylldhet.

En gul bilfärja i sakta mak över fjärden. 

Pinnar med spegling

O boj

Att vara nöjd...

Pinne med spegling

Vardagsvackert

Byggnader (22). Höghus på Pantarholmen

Här i trakterna låg tullen förr. Som man passerade för att ta sig in till centrum.

En disig solig dag

Pantarholmen, Karlskrona

Heta ord (25). Tillgänglighet

Den här viktiga frågan ställdes i månadstidningen från min fackförening. Den handlade egentligen om hur kommuner tävlar i hur man lyckats lösa utmaningen för de rörelsehindrade att kunna ta sig fram i samhället och komma in i byggnader via bredare dörrhål, ramper, hissar m.m. Man talar alltid i det sammanhanget om "tillgänglighet". Och tydligen kan man tävla i detta och vinna någon sorts erkännande och kanske certifiering för lyckat tillgänglighetsarbete..

Jag reagerade inför rubriken. Och  tänkte vidare på begreppet tillgänglighet. I olika sammanhang talar vi om e-tjänster, molntjänster och smarta digitala lösningar som öppnar upp möjligheter att ha information och tjänsteutbud tillgängligt 24/7 (uttalas tjugofyra sju), dvs. hela veckan och alla timmar på dygnet. Det är också en form av tillgänglighet, som många ser som en vinst, en fördel och något som ligger i tiden och är ett resultat av en enorm teknikutveckling de senaste 25 åren.

Dock:

Att som person vara tillgänglig hela tiden, är det viktigt? Är det avgörande på något sätt? Är det sunt? Mår vi bra av det? Är det klokt? Är det ett fritt val eller något påtvingat? Detta är något vi verkligen kan fundera över, för det verkar som om många tävlar om att vara tillgängliga dygnet runt. Är det verkligen meningen att vi ska vara tillgängliga hela tiden? Gör det något bra med oss att vara tillgängliga ständigt och jämt? Eller förlorar vi något som vi kanske inte märker på kort sikt (eller på lång sikt). Var tog möjligheten vägen att vara för oss själva? Har vi missat att vi fortfarande har den möjligheten? Och vart försvann förmånen att själv få välja om jag vill vara anträffbar, tillgänglig, att kunna ha någon sorts rumsligt, själsligt och tidsligt (finns det ordet?) utrymme för mig själv? Kan det finnas en baksida av ständig tillgänglighet via mobilen eller datorn, som gör att tillgängligheten och kontakten blir ytligare och mer som skummet på ytan, och drar ner förmågan att vara helhjärtat tillgängliga när så krävs? Orsakar tillgängligheten att vi blir ytligare? Att det blir större mängd och mindre kvalitet? Ungefär som skillnaden mellan att surfa på havsytan och ana att havet som finns under mina fötter är djupt eller att dyka ner under ytan och utforska djupet och skönheten i korallrevet, växtlivet och djurlivet? Förstås har jag inget svar på alla dessa frågor, jag kan bara fundera vidare. Men om det är sant att "vi är de frågor vi ställer", då är det viktigt att ställa dessa frågor. Vad gör allt detta med mig? Och med dig? Och med det omkringliggande samhället? Vart tog integritet och det egna valet vägen?

En naturlig fortsättning i mina funderingar blir då att det finns lägen i livet, det finns tankar om livet och självklart situationer i livet då vi vill vara tillgängliga. Då vi väljer det själva. Att vara tillgängliga när någon verkligen behöver oss. När nöden knackar på dörren. När sorgen drabbar. När livsfrågor om existensen kommer upp  inom oss. När godheten och omsorgen behöver visa sitt vackra ansikte. När kärleken ska övervinna hatet. Någon - den gode Guden - frågar: "vem ska jag sända, och vem vill vara vår budbärare?" Och jag har ett val att göra: vill jag vara tillgänglig för hans fråga, hans kärleksfulla utmaning, hans maning i mitt inre? Har jag så mycket integritet att jag kan stänga av den ständiga ström av pockande på min uppmärksamhet och tvånget att vara tillgänglig, att jag kan höra och känna maningen inom mig - och att kunna vara tillgänglig för den Högstes maning i mitt inre?

Och den tillgängligheten kan vi inte tävla i. Det är emot sakens natur. So help us God.

Eko in i evigheten

Märkligt att sitta på ett möte på jobbet och denna bild visas på den stora TV-/datorskärmen.

Tänkvärt.

Heta ord (24). Delaktighet

Att få vara och känna sig delaktig i något eller i någons liv, är en viktig del i det som vi kan kalla mening med livet. Att få vara delaktig och en del av sina barns liv, är en - för de flesta - en naturlig del i barnets uppväxt och utveckling. När barnen blir vuxna ser delaktigheten annorlunda ut. Borde göra det i alla fall. Många barn faller lätt in i sin barnroll när de kommer hem, och det kanske vi ska bjuda på? Bara inte inträdet i barnrollen tangerar utnyttjande, är det väl ok. Att någon annan är en del av mitt liv och att denne är delaktig i mitt liv, är det samma sak? Att vara en del av någons liv förefaller vara med fysiskt betingat, i form av boende och andra yttre faktorer. Att vara delaktig i någons liv tycks vara mer fråga om insidan, ett delande av andra saker än de yttre. Vi kan naturligtvis ha olika känsla inför orden och uttrycken, men de säger lite olika saker och pekar på att det kan finnas viss nyansskillnad.

Att vara del av någons liv kan från början bygga på ett val, men behöver inte nödvändigtvis fortsätta att vara ett aktivt val, det kan pågå “av bara farten”, för att det kanske inte finns utrymme för någon egentlig förändring i det avseendet; praktiska, ekonomiska, och andra yttre faktorer som låser fast situationen. Att vara delaktig i någons liv är mer ett varje-dag-fenomen och egentligen ett oupphörligt vägval. Att vara en del av någons liv är liksom mer objektivt och ytligt. Att vara delaktig i någons liv är mer subjektivt och går på ett helt annat sätt på djupet.

Jag tänker på metaforen trädet med sin stam, sina rötter och sina grenar och blad. Grenarna och rötterna är verkligen och på alla sätt, både synligt och osynligt, delaktiga i trädet; dess existens, dess utveckling, dess historia, nutid och framtid. Jag tänker att trädgården eller platsen där trädet finns, staketet runt omkring, tomten där det växer, dess livsbetingelser såsom miljö och gatuadressen eller dess geografiska koordinater är alla en del av trädets existens och varande. Inte livsavgörande, men inte betydelselösa heller.  Jag skulle vilja påstå att det livsavgörande är det som sker eller kommer uppifrån (regn, vind och solsken), det som sker under ytan (rötternas förmåga att finna vatten) och inuti (tillväxten och dess process som är beroende av regn och sol och vind). Dessa faktorer är delaktiga i trädets liv.

På vilket sätt kan detta överföras till det mänskliga? Att vara en del av eller att vara delaktig i - det är frågan. Vad vill vi? Hur är det egentligen? I mänskliga relationer: kvinna - man, förälder - barn, kompis - kompis, medlem i församling - medlem i församling, arbetskamrat - arbetskamrat, medlem i förening - medlem i förening. Hur mycket är vi en del av varandra, och hur mycket är vi delaktiga i varandra? Hur förändras dessa tillstånd? Går det att påverka utvecklingen, är det ens önskvärt?

Jag tror dock att delaktighet är ett val vi måste göra både för vår egen del och den andre det gäller, medan att vara en del av någon till stor del är ett något som kan pågå utifrån ett val för kort eller lång tid sedan, men kan fortgå under lång tid utan att man lyfter ett finger för att hålla något vid liv. Delaktighet har med liv och överlåtelse att göra. Där måste hjärtat vara med, annars överlever inte delaktigheten. Och det kan självklart finnas faktorer (yttre och/eller inre) som gör att delaktigheten inte överlever.

Eeva Kilpi skriver så här i en dikt (och den handlar i högsta grad om delaktighet):

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Madras

Chennai [ˈtʃɛnnəɪ] (tamil: சென்னை, hindi: चेन्नई, fram till augusti 1996 officiellt Madras) är huvudstad i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Den är en av Indiens största städer, med 4,6 miljoner invånare i staden och 8,7 miljoner invånare i storstadsområdet vid folkräkningen 2011.

Chennai ligger vid Koromandelkusten på Indiens södra östkust. Staden har en stor hamn varifrån färjan till Andamanerna går och enligt egen uppfattning världens näst längsta strand, Marina Beach. Många tillverkningsindustrier, inklusive bilfabriker finns här. Majoriteten av befolkningen talar tamil, men en ansenlig minoritet talar telugu.

Aposteln Tomas tros enligt sägen ha kommit till området och dött här. Den första europeiska makt som etablerade sig i detta område var Portugal, som byggde ett fort kallat São Tomé 1522. Sedan kom Nederländerna 1612 och Brittiska Ostindiska Kompaniet 1639. Staden växte upp runt den brittiska garnisonen i Fort St George, och beräknas ha haft mer än 300 000 invånare redan i mitten av 1700-talet. Under brittisk tid var staden säte för presidentskapet Madras. Stadens bytte namnet Madras till dagens Chennai 1996.

Kända personer som är födda i Madras:
Viswanathan Anand (f.d. 5-faldig schackvärldsmästare)
R.K. Narayan (författare)

(Källa: Wikipedia)