Världsarvet Karlskrona i bilder.... (2)

Tyska kyrkan

Världsarvet Karlskrona i bilder.... (1)

Björkholmen

Naturlig konst

Ögonlock och öronlock

För nästan två veckor sen fick jag lock för vänster öra. Jag hörde nästan ingenting och det allra jobbigaste - förutom att känna sig helt inpackad i huvudet - var att jag i vänster öra hörde ett eko av alla ljud runt omkring mig. I övrigt mådde jag hur bra som helst. Speciellt knäppt blev det när jag skulle spela gitarr. Att stämma gitarren var ett äventyr och jag fick lita på min gitarrstämningsapparat som sa mig att “nu stämmer strängarna”. I mitt öra lät varje sträng helt falsk och missanpassad. Varje soloparti på gitarren (bl.a. på en höstkonsert med en kör och en annan spelning med vårt band On the road) var en plåga (förhoppningsvis enbart för mig), då alltsammans lät som ett ostämt spikpiano i mitt vänstra öra.

Efter diverse besök på vårdcentral, nässpray och avsvällande tabletter och 10 dagar senare från lockets intåg i/över mitt öra, så hände miraklet: vid 22-nyheterna i måndags kväll sa det “klick” i örat och plötsligt hörde jag normalt igen! En fantastiskt och underbar känsla. När jag visslade hörde jag endast EN ton igen. När andra pratade med mig, ekade det inte längre i huvudet på mig, gitarrsträngarna lät plötsligt stämda och korrekta igen, och jag kunde prata i mobilen och lyssna på personen i andra änden även med vänster öra. Amazing grace!

Vad beroende man är av sin hörsel. Jag tänkte under dessa dagar (har varit med om detta för 3 år sen också), hur det är för dem med en hörselskada. Hur ljud bara blandas ihop till en enda osalig röra i huvudet. Hur trött man blir av att ljuden ter sig på detta vis och hur befriande det är att bara höra en röst vid ett bordssamtal. Sånt man inte tänker på när allt är normalt och fungerande. Hur sårbar man är.

Jag kan säga att jag är tacksam idag för att jag har ögonlocken i behåll, men att jag sluppit mitt öronlock! Tacksam är rätt ord denna dag! Tacksam för mina öron som hör. Nu är jag idel öra igen.

Nassar och NSA-svineri

Under Andra Världskriget härjade nazisterna och de gick under benämningen nassar och sedermera brukar de benämnas nassesvin som grymtar sina små mantran om diverse arisk renhet, invandring och andra människofientliga teorier. För några veckor sedan avslöjades att amerikanska underrättelsetjänsten NSA avlyssnar internettrafik och telefontrafik över hela världen (och det är de inte ensamma om, sanna mina ord). 

Och en dag denna vecka avslöjade Washington Post att NSA har tillgång till flera miljoner användarkonton med lösenord till Google och Yahoo. Dessa företag protesterar och reagerar kraftfullt mot NSA. Det är nu verklighet allt det där som vi hörde om på 70- och 80-talet: "storebror ser dig". Då kanske man mer syftade på övervakningskameror och att man skulle kunna spåra mobiltelefonernas rörelser, men det har fått en helt ny och mer omfattande betydelse än vad vi kunnat drömma om (eller mardrömma om...).

Den personliga integriteten, var tog den vägen? Att få leva sitt liv i fred och frihet, tänka fritt och tänka att det jag delar med någon annan människa är vår ensak, ska vi sluta att tänka så? Alla kontrollsystem  runt omkring oss i vardagen, på våra jobb, i våra datorer och mobiltelefoner, vad orsakar de inom oss själva?  En osäkerhet, en misstänksamhet, en rädsla; "storebror ser dig". Det blir som ett nytt sorts "överjag", fast denna sort är inte enbart ett psykologiskt fenomen, utan väldig fysiskt, tekniskt och överskuggar alla och allt.

Från det att jag var väldigt ung, så har jag hört om ett framtida samhälle där en supermakt skulle framträda, ja t.o.m. en enskild person som skulle ta kommandot över makten över världen, som skulle kunna tala så att hela världen kunde lyssna på honom på en och samma gång och han skulle kunna påverka hela jordens befolkning med sitt budskap. Då - när jag var liten - kunde jag inte fatta hur det skulle vara möjligt, men det förstår jag idag. Inte för att vi är där riktigt än att en sådan person redan uppträtt, men tekniken och förutsättningarna finns redan idag. Jag hörde (när jag var ganska ung) även om "ett märke i pannan eller på handen" som alla var tvungna att bära för att kunna röra sig fritt, handla i affärerna, ta sig fram i samhället - och även detta är idag tekniskt möjligt i form av kontokort, inloggningar, dörrkort, chip, irisinloggning, fingeravtrycksinloggning, GPS-sändare, spionflugor, och en hel massa annat som finns på marknaden. Runt omkring oss, just nu, just där du är. 

Kontrollsamhället är här. Arbetsgivare kollar Facebooksidor och Instagram innan de anställer någon. Du kollas upp. Det finns tjänster på nätet där du mot en låg kostnad kan få upplysningar om folks inkomster, betalningsanmärkningar och födelsedagar (det sista helt gratis) m.m. Storebror ser dig. Jag känner flera personer som känner sig väldigt illa till mods när de tänker på allt detta. Det är som att de känner sig bevakade, kanske är det en förstärkning av det som kallas "överjaget" hos dem. Mer och mer förstår jag vikten av att vara trygg i sig själv och på ett personligt plan sätta sina gränser och inte på alla områden vara gränslös, utan bevara sin egen integritet.

Svinen grymtar vidare och rotar omkring. 

Höstskönhet

Silvertejpfix

Underskatta aldrig silvertejp!

Att vara här!

Stormen. Tystnaden.

Nyhetsförmedlarna  påstår att orkanen närmar sig med stormsteg från Brittiska öarna. I vindbyarna kan det bli upp till 32 sekundmeter. Storm är ynka 24-28 sekundmeter, det här ska visst bli än värre. Blåsigt. Alla löv, vilka kämpat för att hänga kvar på trädens grenar, får det svårt inatt. De får troligtvis ge sig för övermakten och i ett vindkast som drar dem med sig, singla ner mot de  väntande löven på marken.

Ändringen av klockans inställningar under natten mellan lördagen och söndagen innebär att morgonturen med bussen blir en ljusare upplevelse idag. Jag kan skönja den uppåtgående solen när jag betraktar sprickorna i molntäcket, dit det rosa skenet når och ljusets verklighet i sin vackraste nyans visar upp sig. I allt det kala och trist höstlika, är det onekligen en lyckad och glädjande  färgklick som når mitt öga.

Bussresenärerna kliver på, en efter en, visserligen lite färre än vanligt på grund av att veckans nummer är 44 och det innebär höstlov för elever, och elever är en folkgrupp som brukar populera den här tidiga morgonbussen. Elevernas frånvaro innebär att man slipper höra basen eller diskanten från 3-4 av ungdomarnas smartphones där en Spotify-spellista dunkar fram låt efter låt. Och det enda vi andra hör är basen - och ännu oftare  diskanten. Och jag frågar mig: hur hög volym har de direkt in i sina öron via öronpluggarna när jag kan höra så mycket här utanför? Nåväl, det slipper jag tänka på idag. Men nu tänkte jag ju på det i alla fall. Idag är det tystare.

Ikväll är det samtalsgrupp med en skön samling vänner och kvällens tema är Tystnad. Kan man samtala om Tystnad?  Det låter måhända paradoxalt, men vi gör ett försök. Modet att våga vara tyst, modet att inte hela tiden säga något, modet att våga lyssna inåt. Vad hör jag då?

Det ska bli intressant att lyssna. Igår hörde jag tystnaden. I skogen. Bokskogen. Det var före stormen. Men när stormen bedarrar, återvänder tystnaden.

Vad bokblad och vintertid lärt mig

Har du någon gång känt ett behov av att bara gå in i bokskogen och se bladen, känna doften, lufsa omkring bland alla fallna löv, andas in och andas ut? Hösten är en perfekt årstid för det. Borta är möjligheterna att ligga i solen och pressa för att bli brun, luften är så där härligt frisk, lite disig, lite inbakad i allsköns dofter och marken lagom prasslig. Härligt att bara få vara. Ser ut genom mitt fönster just nu och ser vintertidssolen lysa på de guldgulfärgade ekarna på grannens tomt och det är alldeles vindstilla. Den här extra timmen gör att allt är tidsmässigt lite vridet och verklighetsuppfattningen blir lite annorlunda (oförklarligt, men så är det inom mig i alla fall). Men efter ett par dagar brukar den underliga känslan ha satt sig - märkligt vad anpassningsbar man är, och skönt är väl det. Vissa saker måste man bara acceptera, hur anarkistisk man än vill vara. Skulle man inte acceptera vissa fenomen, företeelser och händelser, är man snart ganska illa ute och man skulle må väldigt dåligt. Min uppmuntrande hälsning till dig idag är: upplev hösten på plats bland bokens blad.

Våra rötter

Vid Helvetesfallet utanför Orsa

Gråsparven

Den är fin och orädd.

Almö med höstljus i kvällningen

En ögonblicksbild

Löven dansar

Träden rör sig i en orolig zumba.

Orosmoln över havet.

Blänkande asfalt

Stänk från bilen framför.

Småduggande i luften

Vattniga ögon som ännu inte öppnats helt.

Oktoberdag med 9 grader i luften

11 grader i vattnet.

Rådjur över vägen

Jakttider i skogen.

De rödfärgade natriumlamporna

lyser fortfarande upp infartsleden.

Klockan är 7.13.

Höstens mitt.

En ögonblicksbild.

Ekorrhjulet vs Parken

Morgon, en svag aning om ljus i öster, men ljuset dröjer likt en tveksam hind som undrar  om hon törs ta sig fram till höbalen som bonden lagt ut i  gläntan. Det enda ljus som lyser är bussens  framlysen som visar vägen, visar de vita strecken i asfalten, visar snöpinnarna som redan satts ut i väntan på vintern. Ljus från bilarna som vi möter, vars förare av någon anledning är på väg åt motsatt håll. Kollisionskurs, skulle man kunna säga. Men de har andra mål. Kanske lika viktiga som mitt. För dem alltså. Och för de människor de kommer att möta idag.

Nu drar bussföraren på ordentligt på 80-sträckan. Full fart framåt. Mot  fastlandet, mot Europavägen, den breda, som för många människor i  samma riktning, inhängnade av vajerräcken och reflexstolpar.

Livet är i många stycken och avsnitt, ett ekorrhjul. Upp och iväg. Upp och iväg. Upp, gå till badrummet, ät din mat, ut till bussen, in till jobbet, jobba, kanske iväg på en kvällsaktivitet, hem, äta, gå för att sova. Det snurrar på. Det rör sig. Hela tiden. Precis som trafiken omkring mig. Hit och dit. Fram och tillbaka. Hitan och ditan. Bort och hem.

Dags att bromsa in. Börja prioritera om en smula. Vad är viktigt? Vad är nödvändighet? Vad är skyldighet? Vad är rättighet? Vad är tråkigt? Vad är roligt? Vad är vad? Vad är meningsfullt? Vad är meningslöst?  Dessa frågor är inte helt enkla att svara på. Men det känns viktigt att göra det som sker just nu - att skriva om det, att ta tankarna på allvar, att inte bara dras med i alltsammans, utan kunna reflektera över det som händer hela tiden.

Att få vara här och nu. Precis här och nu. NU. På en rödmålad  buss kl. 7.08 en vanlig onsdag i oktober. Närvarande. Så skönt. Går av nästa station för att kunna gå genom parken.

Web Will Win?

Stig Roland Rask skriver i tidningen Datorn i utbildningen (DIU 5/2013) om tangenterna på bilden. han citerar och refererar till en amerikansk framtidsforskare som menar att www inte ska uttalas World Wide Web, utan istället Web Will Win.

Det kaxiga uttalandet motiveras med att webben verkligen haft enorm framgång och gjort större landvinningar än vad vi kunde drömma om, vi som har en livshistoria som sträcker sig längre bakåt i tiden än till 1993.

Vi kan bara tänka på informationsspridningen och informationsflödet, både på det personliga planet med sociala medier och på det professionella planet i form av massmediernas inträde på webbarenan. Vi kan fundera en stund över hur forskarnas villkor och möjligheter förändrats i dessa tider då kunskap och forskningsresultat sprids över hela jordklotet på bråkdelen av en sekund. Film- och fildelande och musikindustrin är kanske de snabbast växande områdena på nätet, för att inte tala om digitala spel och nätkontakter som har med spel i alla genrer att göra.

Den amerikanske framtidsforskaren säger: "så länge du krigar mot nätet kommer du att förlora, men om du agerar med nätet kommer du att vinna." I mina öron låter det nästan som ett osynligt, artificiellt krig som pågår runt omkring oss just nu utan att vi egentligen kan göra något åt det.

Betänk bara en enda sektor som vuxit fram de senaste åren: försäljningen av appar till smartphones.

"Totalt gjordes över 13 miljarder nedladdningar från de fyra största appbutikerna tillsammans, vilket genererade 2,2 miljarder dollar eller drygt 14 miljarder kronor i inkomster." Och detta under årets första kvartal! (citat från Sveriges radio, se länk)
Läs/lyssna mer på denna länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5499693

Ser vi tillbaka på de senaste åren (ca 20 år eller så), är det ofattbart hur fort denna utveckling har gått. På något sätt har jorden krymp, världen blivit större, tekniken blivit snabbare, kunskapen mer tillgänglig, kontaktnäten allt tajtare och en massa nya frågor om säkerhet, integritet, virusattacker, digitala motorvägar och skillnaden mellan att ha nätkontakt eller leva IRL har kommit på en och samma gång.

Frågor som måste få sitt svar, fenomen som vi måste förhålla oss till med alla tillhörande funderingar som vi tyvärr inte bara kan stoppa undan i en låda, för våra barn och ungdomar växer upp med detta fenomen: WWW.

Hur vet du det?

Det var en gammal man som bodde med sin son i ett hus uppe på en hög kulle. Det var en övergiven fästning som de gjort om till sitt hem. Hemmet var fattigt och deras enda värdefulla ägodel var en häst. En dag rymde hästen och var spårlöst försvunnen. Grannarna besökte den gamle mannen och hans son och uttryckte sin medkänsla med orden: “det var verkligen illa”. “Hur vet ni det” frågade mannen.  Nästa dag återvände hästen och hade fått med sig flera stycken vildhästar som sonen tog hand om och de bodde sen i samma hästhage där den första hästen fanns. Då kom grannarna och ville gratulera mannen, och de sa: “det var verkligen bra!” “Hur vet ni det” frågade mannen.

Moll och dur - parallelltonarter

Dagen därpå skulle sonen rida på en av hästarna och föll av den och slog i så illa att han bröt benet. De trofasta grannarna dök upp igen och sa “det var verkligen illa”. “Hur vet ni det” frågade mannen. Veckan därpå drog en grupp soldater förbi byn och den gamla fästningen. De tvingade med sig byns alla unga pojkar och gjorde dem till soldater. När de kom till den gamle mannen och hans son, insåg de pojkens tillstånd och lät honom vara kvar hos sin pappa eftersom han hade brutit benet. De unga männen fördes med ut i fruktansvärt och blodigt krig och de allra flesta av dem kom aldrig hem igen, de dog i umbäranden i kriget.

Ibland lockas man att beklaga sig över det som händer i livet och denna historia blir då en nyttig lärdom att ta med sig, eftersom vi inte har överblicken eller det riktiga perspektivet över varken någon annans eller våra egna liv ur ett längre perspektiv. Ingen av oss har facit i sin hand. Det som förkrossar idag, kan förlösa imorgon. Dostojevskij skrev en gång: “tack du fångläger som gett mig insikter vilka jag aldrig annars hade fått ”.

“Det var illa!” “Hur vet du det” frågar mannen.

Ansiktet

Ett ansikte säger så mycket. I mitt förra inlägg (4 oktober), fanns mannen i Prag med i helfigur , och idag är bara hans ansikte med i bilden efter beskärning. Jag vet inte vem han är, vad han heter, hur han är - det enda jag vet om honom är han spelar gitarr och befann sig i Prag samtidigt som jag var där för en tid sen. Ansikten säger en hel del. Och det är intressant att se på ansikten. En del har bokansikten, men kan läsa i dem. Läsa om deras drömmar, krossade eller förverkligade.  Deras godhet, deras hårdhet, deras tankar, deras glädje.

När jag återigen tog upp bilden - så här lång tid efteråt - och betraktade ansiktet, alltså inte bara tittade på det - tog bilden och ansiktsuttrycket tag i mig. Ögonen som ser åt mitt håll; turistens och spelemannens ögon som ett ögonblick möttes - säger mig så mycket om honom. Jag undrar om vad som finns omkring honom: barn, kvinnor, män, djur, vilket förflutet har han, vilken framtid, hur mår han just i detta ögonblick som  bilden förevigat? Vad innehåller den här mannens universum? Vilka löftesstjärnor har han sett och vilka stjärnfall har han upplevt? Varför står han här i trappan från den kända höjden i Prag ner till Karlsbron och spelar, med en plåtlåda framför sig för att få en och annan korun (valutan i Tjeckien), för att kunna köpa sig lite mat (eller annat)? 

Hans ansikte säger mig något, jag är inte riktigt säker på vad. Jag tror inte att han vet att jag just nu betraktar hans ansikte, hans ögon, men jag känner att jag vill önska honom allt gott. Vet inte om det hjälper honom, men jag känner så i alla fall. Han är bara en av alla andra ansikten jag sett. Och ansiktet talar ett universellt språk.

Speleman

Watt is love

Hittade denna roliga affisch i fysik-korridoren på

gymnasieskolan där jag jobbar...