Det knastrar under skorna och det biter i skinnet. Nästippen är röd och kinderna stela. Andedräkten står som en rökstod ur munnen. Jeansen känns lika varma som två plåtrör längs benen. Inte varma alls alltså. Tårna spänner sig i en onaturlig ställning och axlarna åker upp en smula för att liksom hjälpa nacken att hålla sig varm. Jag ryser längs armarna, allt från axlarna ner till fingertopparna. Fingrarna kröker sig i ett försök att samla ihop sig för att hålla fienden Kylan så långt bort som möjligt. Himlen inatt var stjärnklar, månens ljus lyste upp vägen för mig; nu på dagen är snön gnistrande vit, himlen är klarblå, björkarnas hängande grenar blixtrar i solskenet p.g.a. alla froststjärnor, bilarnas motorljud hörs väldigt dovt och tonlöst.
Naturen känns som om den vore nedlagd i en frysbox i väntan på nästa gång någon av vänlighet och omsorg öppnar locket för att släppa ut kylan eller rättare: släppa in värmen igen.
Men på något sätt känns det rätt att det är vinter när det är vinter. Att kung Bore ändå vet att utöva sin makt och visa var (kyl-)skåpet ska stå. Visa oss att vi får ta till både långkalsonger, mössa, vinterställ och varma vantar för att vistas utomhus och klara oss från att förfrysa. Få oss att förstå vårt beroende av värme och närhet. En kall lärdom. Om värme.
Och vad bra det är med elektricitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar