Trettondedag Jul

Tretton dagar efter jul. Var tog den här julhelgen vägen? ”Svisch” sa det bara! Helgen försvann som en avlöning. Den flög iväg. Varje år den här tiden kommer tankarna om tiden. Vart tar den vägen? Kommer den tillbaka? Sparas dagarna någonstans? Inte vet jag. Den västerländska tidslinjen är lite skrämmande med en början och ett slut, medan den orientaliska tidscirkeln absolut är mindre stressande där allting återkommer år efter år, allting går liksom i retur. Och frågan är om vi inte behöver få lite mer av det tänkandet i våra liv. Om vi dessutom tänker in andra aspekter om tid och evighet, så tangerar det också tankegången om  en livscykel som en gång ska återförenas, slutas som en cirkel som fullkomnas. Den tanken ger andra och mer positiva vibbar. Intressant. Värt att ta till sig. Det ger hopp och framtidstro.

Just den där tanken om det stora svarta hålet att allting kommer att ta slut en dag, det är inget vidare att se fram emot, men om det istället är som studenterna brukar sjunga: ”en ljusnande framtid som är vår”, då börjar hjärtat skratta istället och hoppa glädjeskutt. Får jag tro på det? JA! I full frihet, oavsett vad andra tycker. Jag hör de gamla orden från den gamla Boken: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för dig, jag vill ge dig en framtid och ett hopp”. Den Boken är som tidscirkeln, den fullbordas på något sätt – det som den handlar om i början får sin fullbordan i det som står i slutet, allting återupprättas, allting blir nytt igen, allting förenas, sanning och glädje segrar. Den goda cirkeln blir sluten. Allt får sin fullbordan och fullkomning.

De där vackra orden som brukar sjungas i kyrkor och kapell idag är som en vacker tavla som skildrar verkligheten: ”Gläns över sjö och strand stjärna ur fjärran, du som i Österland tändes av Herran. Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Barnen och hedarna, följa dig gärna. Strålande stjärna, Strålande stjärna.”