Jag är inte bitter...

Av en händelse tittade jag på Stjärnorna på slottet igår kväll. T.o.m. sonen, 20 år gammal, ville se detta avsnitt. Huvudpersonen denna kväll var Robert Gustavsson. Ni vet komikern och imitatören från ett otal antal sketcher, programserier och reyver. Hans dag på slottet var präglat av humor, lustiga figurer som man förknippar med hans skådespelarkarriär, men även många tänkvärda ord från hans privata sfär från familjen, uppväxten och inte minst om hans bror som föddes med hjärtfel. Han talade om sin bror, familj och uppväxt med värme och ärlighet. Och hur det var att växa upp i skuggan av broderns fysiska handikapp. Att alltid vara den som fick stötta sin äldre bror, att bli brådmogen, att få hjälpa till lite extra p.g.a. att brodern inte orkade och med ett ständigt dödshot hängande över sig. Broderns sjukdom var ett ständigt hot och föräldrarna sa ofta att hans bror kanske inte skulle bli mer än 12-13 år gammal. Men han blev 42 och dog knall och fall på verandan hemma.

Skuggan från broderns sjukdom och livsöde har följt Robert och påverkat hur hans personlighet utformats. Alltifrån dödsångest till känslor av klaustrofobi och tvångstankar. Kanske är imitationerna och lustigheterna med start i skolåldern ett sätt att få andas och leva ut den livsglädje som inte fick något rum därhemma? Ett sätt att spränga det fängelse som han till viss del levde i? Robert och hans bäste kompis Niklas började redan i skolåldern att uppträda på roliga timmen och i Skövdes egen stadsteater innan det blev teaterskola och teateragerande på lite högre nivå. Och hur det gick, det vet vi. Robert har kallats Sveriges roligaste man vid ett flertal gånger och hans figurer: Tony Rickardsson, Veiron i ottan, Greger på brandstationen, Bertil från Mitt hem och min trädgård och Göran med illern, de är outstanding och fullständigt sanlöst roliga. Jag skrattar så jag får ont i magen bara jag tänker på dem. “Jag är inte bitter....”

På något sätt har många komiker en gemensam bakgrund och en gemensamhet i sin personlighet: där finns plats för både det svåra och det lättsamma, det tungsinta och det självklart lustiga, och att man kan pendla väldigt mycket rent känslomässigt i sitt inre, samtidigt som man också har tillgång till HELA registret av ljus och mörker, glädje och sorg, smärta och omåttlig humor.

Fascinerande. Och någonstans får man bejaka sig själv och välja att vara sann mot sig själv och den man har blivit och den man just nu är. Vare sig man heter Claes Malmberg, Carl-Gustav Lindstedt, Hasse Alfredsson eller hans kompis som sa så här: “Att vara medveten om världens lidande, men med glädjen i behåll”  (Tage Danielsson).

Eller varför inte han som så målande påstod: “Bättre är att gå på hal is och ha det glatt än att gå i djup dy och sörja.”   (Robert Broberg)