Marsdimma

"Det finns en kristendom som kan lägga sig grå och kall som en marsdimma över en människas barndom, fylla den med skräck och skuld och ångest. Den kristendomen har jag upplevt, och jag hatade den till blods redan när jag var 12 år. Men det finns en annan kristendom också, försoningens, den hemlighetsfulla stillhetens kristendom ---."

(Karl Vennberg, ur Mänsklighetens hemliga tecken, 1950)

Denna påskhelg finns möjligheten att upptäcka och uppleva det som Karl Vennberg skriver. En stillhet, en försoning, en förlåtelse och upprättelse som människa. Upptäcka verkligheten i att Gud blev människa för att förstå våra livsvillkor och kunna hjälpa oss på djupet. En hemlighet, väl förborgad kanske för dig idag, men det finns en öppen dörr, en öppnad möjlighet att få tag på Detta.

Önskar dig en GLAD PÅSK! Med öppna dörrar och nya möjligheter! Du ser i bilden som visar marsdimman, så finns det en ljus punkt - en ljuspunkt - lite till vänster. Den leder rätt.

Solrekord i mars

Mars slår solrekord i år sen de började föra statistik 1908. Så även om det är kallt, är det rekord i sol. Härligt!

Påskfin

Det gäller att göra sig fin nu till påsk

Fokusering

Sitter stilla och tyst. Sluter ögonen. Jag hör ljud omkring och inom mig. Vilka ljud uppmärksammar jag? Helt stilla susar ventilationssystemet ovanför mitt huvud. Ett tyst, dovt mumlande från en telefonkonversation i andra änden av huset. En monoton röst i rummet bredvid från TV:n där eurosportkommentatorn berättar om cykeltävlingen Katalonien runt. En bildörr stängs hos någon av grannarna med en vänlig smäll. Bilen startas, backen läggs i, en kort backning, ettan läggs i, gaspådrag och full fart framåt. Billjudet försvinner i fjärran. En blåmes kvittrar till i en lite ansträngd flykt från busken utanför. Kanske stördes den av en skata eller en förbipasserande bil.

Ventilationssuset tar överhanden igen. Jag hör min puls inom mig. Lite stressad hjärtrytm inför läsandet av ett engagerande sms eller mail. Pulsen är liksom ett susande, dovt dunkande som skiftar i volym och rytm. Det knäpper i ett rör när en vattenkran öppnas. Nutid. Närvaro. Härvaro. Inte Därvaro. Fokuseringen och koncentrationen på något enskilt ljud gör att det växer. Det växer till en egen berättelse, det får ett eget liv och ett eget sammanhang. Det växer i volym och betydelse. Ljuden får mening och betydelse. Det är som det är. Jag kan inte påverka skeendena utanför mig själv. Acceptans. Ibland tvivlar jag t.o.m på att jag kan göra så mycket åt skeendena inom mig själv.

Kanske kan jag lära mig det. Hitta stillheten och ron.

Dörrmattor

Dörrmattor trampar man på. De är till för det. varken mer eller mindre. Jag tror att ibland blir dörrmattan dö(rr)matt av alla kliv och avtorkningar som sker varje dag, åter och åter. En dörrmatta är bara mottagare för smutsiga skor, vägens grus och väta och iskall snö som faller igenom. Dörrmattan är ett filter för allsköns smuts och irriterande sandkorn som fastnat under promenaden.

Det finns människor som känner sig som en sådan dörrmatta som man bara kliver på. Man torkar skorna på den, man lämnar ifrån sig sitt sämsta och lägsta till den här personen. Helt ogenerat. Jag har mött människor som tröttnat på att vara dörrmatta. Man är inte till för att vara en sådan. Det är tänkt att vi ska vara något mer. Dörrmattor har inte känslor eller reaktioner, de har lagt sig ner för att dö i smutsen eller bli utbytta med jämna mellanrum. Vi har liv, integritet, känslor, vilja, drömmar och mål.

Det har inte dörrmattor.

Vill

Kärleken
äger ingen makt.
Det är mitt tvivel
som vill
att du ger ett svar.

Kärleken
ställer inga krav.
Det är min längtan
som vill
att du säger ja.

Kärleken
bygger inga stängsel.
Det är min oro
som vill
att du stannar kvar.


(ur boken Modet att ingenting göra skriven av Lars Björklund)

Långa skuggor

Som intresserad av naturfotografering har jag konstaterat att de bilder som blir vackrast ljusmässigt inte är tagna mitt på dagen när solen står som högst. Bilder med värme och oemotståndligt kraft är tagna tidig morgon eller i kvällsljus. Då är färgtonerna som varmast och då lockas det där fram i nyanserna, just det som saknas mitt på dagen. Det är också tidpunkten då skuggorna blir som längst. Solen står lägre över vår horisont och ger de där jättelika och ibland lite absurt långa skuggorna. “Långa farbrorn” hette en barnbok som jag läste för mina barn när de var små, och som en sån känner jag mig vissa tider på dygnet när solen står lågt.

Kan du tänka dig att det kan vara så i livet också? Att det vackraste ljuset inte alltid är när det är “mitt på dagen”, dvs. när allt är på topp. Att stunderna i livet då solen står lägre är de stunder vi minns allra bäst? Stunderna då vi stannat upp och reagerat på det varma ljuset, det förunderliga som kallas livet, då vi känner att vi lever mer än någonsin? Paradoxalt nog kan det vara stunder då även skuggorna i våra liv är framträdande och påtagliga. När det varmaste ljuset är närvarande, är även skuggorna som längst. Jag tar mig en allvarlig funderare just nu på om det inte är dags att tänka om när det gäller skuggorna i livet. De är ju ett bevis på att det finns ljus. Och ju varmare ljus, desto längre skuggor. Desto vackrare bilder kan fångas med livets kameralins. Och förvaras i minnets arkiv.

Min syster såg en kylskåpsmagnet på  mitt kylskåp en gång och hon ville ha den till varje pris. Jag ordnade en sån åt henne. På den stod det: Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar jag minns.

Det varma, låga ljusets och de långa skuggornas dagar kanhända?

Uråldriga hus och sammanhang

År efter år, decennie efter decennie, sekel efter sekel står den där. På något sätt oberörd av tiden som passerar. Den gamla kyrkan i Edestad - ett monument över en svunnen tid eller en plats för hänförelse och glädje? Många är de som passerat förbi, många är de som passerat in genom dess portar under århundraden. Förmodligen finns det människor som har goda erfarenheter från denna plats, denna helgedom, denna vitmenade kyrka. Den känns inte så inbjudande att se på, men kanske är det annorlunda för dem som gått in där och upplevt uppmuntrande ord och budskap. Tåget passerade precis, det har inte tid att stanna upp, utan rusar snabbt förbi. Kanske behöver man färdas till fots ibland för att inte missa skatterna som gömmer sig innanför ett oansenligt yttre.

Variation

Onsdag - barmark. Torsdag - snökaos. Fredag - barmark. Lördag - vårflod. Det skiftar!

Dagbräckning

Blå himmel med vita molninslag som rör sig stilla över land och hav. Marsluften fylls av fågelkvitter, talgoxarna flyger vilt fram och tillbaka i granhäcken på baksidan och blåmesar och koltrastar söker efter frön kring busken vid fågelhuset. Den senaste tidens kalla nätter - med hot från SMHI om ännu flera kommande vecka - gäckar oss att tro att våren är långt borta, men den finns runt knuten, alldeles nära. Just nu lyser solen upp grannens stora lövhög och katten som ligger uppe på den och lurpassar på några fåglar alldeles nära. Dagen gryr. Dagbräckning.

Agnetha Fältskog var gäst hos Skavlan igår kväll. Hennes väna gestalt, ljusa hår och blyga framtoning var det längesen vi fick se. Hur stora var de inte? Popgruppen ABBA? Vi fattar nog inte hur enormt stora de var runt om i världen. “Och det är klart” sa hon, “att resa så mycket och ge så många konserter runt om i hela världen, visst kan innebära slitningar”. Efter alla guldskivor och megaframgångar, drog hon sig tillbaka likt en skygg hind. Med rådjursögon som tittar ner vid för lång ögonkontakt. Hon tål inte för mycket ljud, för många ljud samtidigt utan drar sig undan. Dock, när tillfällena kommer i hennes väg, vaknar hennes musikalitet och lusten att göra musik och att spela in låtar. Hennes nya skiva kommer snart ut. Det är som att en ny dag gryr i hennes liv. Även om den också tvekar litegrann. Dagbräckning.

Det verkar som om en vi behöver dra oss undan ibland för att hitta tillbaka till oss själva. Ut i kylan en smula för att sen återkomma när det är dags för vår och ny inriktning. Dagbräckning.

Mig äger ingen

Åsa Lindeborg heter författaren till boken med rubrikens namn. Hon är idag kulturchef på Aftonbladet. Titeln på boken kom i mina tankar under kvällens joggingrunda. Ju längre jag sprang, desto lättare gick det. Den sista kilometern - den tionde - var den skönaste. När jag sprungit så där fyra, fem kilometer börjar sånt som känts jobbigt innan joggningrundan klinga av och konstruktiva och positiva tankar tittar fram ur de innersta gömslena. Att det blir så är numera ett faktum för mig och det händer varje gång. Negativt byts ut mot positivt. En viktig erfarenhet att kroppen kan själv, med egna medel (dvs. kemiska ämnen och fysiologiska processer) ta itu med psykologiska fenomen och mental trötthet. Plötsligt är man inte trött längre. Jovisst, jag är trött efter ett antal kilometer, men det sitter i kroppen och är en behaglig trötthet. Det är som bekant stor skillnad på trötthet och trötthet.

Vilka var nu mina associationer kring rubriken? Ungdomar idag använder sig av ett uttryck i olika sammanhang, de säger: “han äger”, “hon äger”. Det betyder att någon gjort något outstanding, någon regerar på fotbollsplan eller i dataspelet eller på innebandyplan. Den som äger är den som gör skillnad, har åstadkommit något väldigt bra. I detta fall är ägande något bra. Man “är kung i baren” för att använda Magnus Ugglas trallvänliga ord.

Det finns även ett annat ägande som inte är positivt. När någon tror att han/hon äger en annan person och gör anspråk på kontrollen över någon annan. Det är det ägandet som Lindeborg skriver om. Det handlar om integritet, personliga gränser, frihet, frihet från dominans från någon annan. Jag vet inte varför dessa tankar kom just idag och just ute på joggingrundan, men tydligen fanns de där i det undermedvetna när jag tänkte på människor jag mött under dagen, samtal jag haft och saker i mitt eget liv. Ägande genom skuldbeläggande. Ägande genom ord eller tystnad. “Varje hem har sin egen tystnad” säger ett italienskt ordspråk.

Mig äger ingen. Det är sant.Varje människa har sin väg.

Ibland kan dock det märkliga inträffa att någon drabbar oss,  någon som vi vill bjuda in i vårt liv , så följande citat från den finska författaren Eeva Kilpi väl kommer till pass:

“Säg till om jag stör”,
sa du och klev in,
“så går jag med detsamma”.

“Du inte bara stör”, svarade jag.
“Du rubbar hela min existens.
Välkommen”.

Ibland

Ibland kommer glädjen på besök
ibland sorgen.
Ibland man känner sig helt rökt
ibland får man korgen.

Ibland kvittrar fåglarna i kör
ibland jag sitter i båtens för.
Ibland sjunger hjärtat i moll
ibland sjunger jag i dur med full koll.

Ibland går det undan, dagarna kommer och går
ibland jag undrar vad det är som består,
vänskap, kamratskap och relationer
i privatliv, jobb och organisationer.

Ibland faller regnet,
ibland lyser solen.
Ibland fryser isen
på blåskummande hav.

Ibland smälter isen
ibland sjunger lärkorna i kör.
Ibland kommer våren
och det tar den inte betalt för.

Vintern biter

Vintern biter i kinderna och hakspetsen, -14 grader. Ändå kvittrade fåglarna när jag gick till bussen i morse. Märkligt. Hoppfullt.

Den här svanen kvittrade inte, vet inte om han hade fått något i halsen.

Låt berättelsen leva

Ibland kommer jag på mig själv att jag under skrivandets gång alltid känner att texten måste leda till någon sorts konklusion eller slutsats. Men alla berättelser och texter har ju inte alltid ett slut som innebär en slutledning. Det är ju så i livet. Det är en process att leva. Och det är en process att skriva.

Jag tror att min tendens till konklusion av allt jag skriver har att göra med mitt förflutna. I de sammanhang där jag växte upp och det var ganska ofta där det sjöngs och talades. Och både sångerna som sjöngs och det som talades ledde alltid fram till någon form av konsensus, slutledning, slutsats, ett faktum att ta ställning till. Ett ständigt ställningstagande som upprepades gång på gång, vecka efter vecka, år efter år. Det är en ganska “sluten” värld att röra sig i. I det generösa sammanhang där jag växte upp fanns mycket öppna och både känslomässigt och intellektuellt begåvade personer som utmanade oss unga att tänka själva. Jag vet om sammanhang - både i politiska, kulturella och religiösa kretsar - där många hamnade och har hamnat - där man mer eller mindre ombeds att sluta tänka självständigt eller förbjuds att tänka själv och bara följa ledaren eller den bärande politiska idén.

På samma sätt - fast ändå väldigt annorlunda - är det med skrivande på högskolenivå: det man skriver måste tvunget leda fram till någonting, någon form av slutledning eller resonerande sammanfattning av resultatet av det skrivna. Denna värld är “sluten”, men ändå mer öppen än den ovan nämnda.

En berättelse är däremot en “öppen” skildring som enbart kan vara en skildring av händelser som timat, ord som sagts, miljöer som skildrats  och människor som finns eller har funnits (eller är påhittade). Berättelsen är som ett fenomen som bjuder in mig, som “drar in” mig (i bästa fall) i ett skeende, i ett äventyr, i en händelsekedja.  Berättelsen om Huckleberry Finn, Don Quijote, Lisbeth Salander, bröderna Karamazov är öppna skildringar om människor och människoöden som får oss att tänka till och reagera på många sätt. Och berättelserna om mannen från Nasaret (och det var inte arga snickaren från Nasaret, utan bara snickaren från Nasaret) som - enligt evangelierna i Boken - levde här i våra mänskliga villkor under ca 33 år. Berättelserna är många och levande och de ställer oss alla inför Någon som det är svårt att förhålla sig neutral till. Men berättelserna är öppna och inbjudande. Man rycks med, man dras med, man engageras och förfasas, man fascineras och trollbinds av skildringarna. Min erfarenhet under livet är att samma text kan vid olika tillfällen säga mig helt olika saker - inte motsägelsefullt, utan snarare att man under olika livsperioder kan ta emot en text på olika sätt - det säger mig att texterna och berättelserna lever. Lever mer än någonsin.

Visst, även en berättelse kan orsaka ställningstaganden och andra överväganden och påverka mig starkt i någon riktning. Det är helt uppenbart. Men det är på ett annat vis. Det ger mig själv möjlighet att få smälta alla intryck, få med mig mitt eget inre, tillåta mig att få bearbeta berättelsen utifrån egna referensramar och filter. Och utifrån det, fortsätta med berättelsen och tillåta den att integreras i mitt eget liv.

Låt berättelserna leva! Även i våra liv. För berättelserna som vi läser eller som våra liv skriver är inte avslutade, de fortsätter att skrivas.

Fortsverige - om tiden, del 2

Boken med rubrikens namn är om möjligt ännu mer up-to-date än när den kom ut för några år sen. Fysikprofessorn Bodil Jönsson är en av de medverkande och hon bestämde sig för några år sen för att istället för att ha ont om tid, så bestämde hon sig för att hon hade gott om tid! Det tog ett tag att ändra tänkesätt, men till slut - enligt henne själv - började livet kännas och vara annorlunda för henne. Hon började ta vara på sin tid, ställtid (då hon förberedde olika saker) och genomförandetid (då hon gjorde det som hon hade förberett). Hon började betrakta båda sorterna som lika viktiga.

Förr satte våra kroppar begränsningen för vad vi gjorde: vi kunde inte lyfta ur tungt som helst, vi kunde inte förflytta oss hur långt som helst, vi hann inte med allt möjligt, allt fick ta sin tid. Man hade inte ont om tid utan man hade ont i kroppen istället. Nu har vi ont i tiden istället (min egen reflektion)! Våra förfäder levde i en materiell kultur och vi lever i en immateriell kultur och verklighet. Det immateriella är på väg att ta över.

Så långt Bodil Jönsson. Det immateriella har inga gränser och när vi försöker ta in allt immateriellt i vårt inre, blir det gränslöst och våra kroppsliga och själsliga begränsningar suddas ut. Nu kan vi nå hur långt som helst på nästan hur kort tid som helst, det finns knappt några hinder i vägen för det. Vi har hur många valmöjligheter som helst, hur många alternativa kulturer och levnadssätt som helst som vi kan botanisera runt i på ett väldigt ytligt sätt om vi vill det. Att tänka finns det knappt tid för. Eftertanke är möjligen det vi kan ägna oss åt: alltså tankar efter att det vi tänker på redan har hänt. Förtanke är inte så vanligt förekommande, alltså ett tillåtande att ställtiden, förarbetet och för-tankarna får ta sin tid. Och den tiden är viktig, inget som ska få passera utan att den märks.

Jag vill tillägga att i min begreppsvärld kan ordet och fenomenet eftertanke även användas för det som föregår en handling. Tänk efter före.

Bodil Jönsson föreslår att precis lika viktigt som det är att vi i landet har ett Naturvårdsverk även skulle inrätta ett Tidvårdsverk, den tanken är inte fel. Eller hur?! Skulle det vara möjligt för oss att ställa våra telefoner på Upptagen - tid för tänkande? Skulle det accepteras i företagets telefonväxel eller i våra privatliv? Skulle det vara en rimlig förklaring till att jag inte vill prata just nu? Eller betraktas tänkandet som enbart en bisyssla? Hon använder ett gammalt uttryck och myntar ett nytt: närvaro och härvaro. Fundera en smula på dessa två.

Och jag hör nu tysta protester hos läsarna, men jag vill säga att jag vet om att olika arbeten har olika förutsättningar vad gäller vilken typ av arbete som ska göras. Men jag tycker att Bodils tankar är viktiga att lyfta fram. Jag tror att även en kroppsarbetare eller människovårdare också ska ha rätt till eftertanke och reflektion, både i jobbet och privat. Vår tids immateriella kultur tvingar oss tyvärr åt annat håll.

Bodil Jönsson får avsluta med dessa ord om att byta livslögn: “lika väl som jag kan inbilla mig att jag har ont om tid, kan jag väl inbilla mig att har har gott om tid? [...] ...ha-gott-om-tid-livslögnen är betydligt roligare än sin motsats. Så jag bestämde...jag har gott om tid. 

Och vidare: 

Om man någon enstaka gång till äventyrs träffar en människa som tänker med samma rytm och i samma riktning, så att den andre säger något precis när du är där i tanken - då kan man känna en primitiv glädje över att rytmen stämmer. Ungefär som på dansgolvet.”

Jag önskar dig sådana möten idag, kära läsare. I Fortsverige.

What a beautiful morning

Foto från handelshamnen i Karlskrona, mars 2013

Levalunda

Ingalunda vill jag leva någorlunda. Annorlunda vill jag försöka leva någorlunda.

Intressant, jag hittade en blogg som heter Fru N och villa Någorlunda, den handlar om en familj som köpt ett hundra år gammalt hus med två kakelungnar. Huset ligger strax utanför huvudstaden. Att huset kallas villa Någorlunda är kanske ett uttryck för att målsättningen inte är att huset ska vara eller ens bli fullkomligt färdigt någonsin. Någorlunda.

Själv körde jag förbi denna skylt i lördags eftermiddag:

Leva annorlunda, leva ingalunda, leva någorlunda.
Levalunda.

Ingalunda vill du leva någorlunda, men säkert annorlunda.

Vasaloppet

Första söndagen i mars varje år sen 1922 körs Vasaloppet från Sälen i väster till Mora i öst. Årets upplaga är 89: gången loppet körs. Det är påminnelsen om Gustav Erikssons skidlopp eller snarare skidflykt undan danskarna och kung Kristian II:s soldater 1520. Gustav Eriksson blev Gustav Vasa.

“Vasaloppets historia började redan år 1520. Sverige befann sig då i union med Danmark. Missnöjet med den danska kungen var stort, inte minst hos Gustav Eriksson som efter att ha opponerat sig fängslats i Danmark. Men den 24-årige Gustav lyckades fly. Efter att ha landstigit söder om Kalmar började en lång och äventyrlig marsch norrut. I byarna längs vägen manade Gustav bönderna till uppror mot den danska överheten, men folket ville hellre ha fred. Hoppet stod till Dalarna, där folket är känt som hårdfört och sällan fogar sig i fogdars och kungars beslut. Gustav jagades genom Dalarna av danska förföljare, men folket skyddade honom från kung Kristian II soldater.

Efter en månad på flykt genom Dalarna stod Gustav utanför Mora kyrka och talade till massorna. Veckorna innan hade hans far och bror samt 80 andra stormän blivit halshuggna vid Stockholms blodbad. Gustav undrade hur länge folket tänkte stå ut med grymheterna och uppmanade dem att gripa till vapen. Men de församlade ville först rådgöra med sina grannbyar innan det blev fråga om krig. Förföljarna närmade sig Gustav innan han fick det besked han ville ha. Därför tvingades han fly västerut mot Norge. 
Några dagar senare nåddes Mora av nyheten om kung Kristians brutala framfart i Sverige. Folket ångrade då att man inte direkt gett sitt stöd till Gustav. 
Ortens två bästa skidåkare, Lars och Engelbrekt, skickades därför iväg för att leta reda på den flyende Gustav. I trakten av Sälen var Gustav upphunnen. Han övertalades att återvända till Mora för att leda kampen mot kung Kristian II.” 
 (källa: http://www.vasaloppet.se/wps/wcm/connect/se/info/om/historia/)

Det är fascinerande - varje år - att denna dag titta på direktsändningen från Vasaloppet. Just nu, knappt halvvägs in i loppet, ca 5 mil kvar till målet i Mora, leder två norrmän med en klunga ungefär 1½ minut bakom ledarduon. De jagade männen. Och den jagande klungan. I klungan finns Jörgen Brink som vunnit Vasaloppet 3 år i följd de senaste åren och många är de som i år vill ta ifrån honom möjligheten att vinna sin fjärde seger i följd. Vi får se hur det går. Spännande är det i alla fall. Sen jag bodde i Orsa i slutet av 1970-talet, så har mitt intresse för Vasan varit konstant.

Det är så mycket fysisk kraft som fullkomligt exploderar i dalaskogarna under denna dag, så mycket psykologi och rävspel i spåret, så mycket vilja, så mycket engagemang. Över 15.000 deltagare från hela världen! Fantastiskt. Och så mycket blåbärssoppa och massor med bullar som serveras utmed spåret. Må bäste man - och kvinna - vinna årets upplaga!

Läs mer om Gustav Vasa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Vasa

Tomorrow

Rubrikens ord drabbade mig igår på jobbet precis innan jag skulle åka hem. Vi fick en tidning från ett IT-företag, vars marknadsförings-tidning heter just Tomorrow. Det är bakgrunden till denna dags tankar hos mig.

Jonatan Swift var präst på Irland. På Wikipedia kan jag läsa om honom:
“född 30 november 1667 i Dublin, Irland, död 19 oktober 1745 i Dublin, var en irländsk-brittisk kyrkoman, författare och satiriker. Han brukar betraktas som en av världslitteraturens största satiriker.” Ha sa mycket och skrev mycket. Hans mest kända bok är den om Gullivers resor. En annan bok var - och vars budskap skulle förändra hela samhället och den brittiska irlandspolitiken enligt Swift - Ett anspråkslöst förslag. Mycket tänkvärda böcker, båda två.

Tillbaka till ämnet: Tomorrow. Jag gillar några mycket starka ord som lär komma från Swifts penna:Mycket få människor lever idag. De flesta förbereder sig för att leva i morgon.

Ofta lever vi som om allt har hänt förut eller ska hända en annan dag. “På måndag ska det eller det ske, på onsdag händer det, eller på fredag - då börjar helgen, på lördag är det fest”. Och det kan även gälla det som är tråkigt; vi har en tendens att ta ut det i förtid. Så händer mig ofta. Jag går och funderar på något i förväg som belastar och tynger mig, men sen när situationen kommer eller själva händelsen ska äga rum, då undrar jag: varför fick detta mig att känna mig så pressad, så stressad, så negativt påverkad? Samma sak händer väldigt ofta när (de positiva) förväntningarna skruvas upp inför något. När sen själva eventet äger rum, då går liksom luften ur litegrann. Det säger jag inte för att ta ur varken mig själv eller någon annann glädjen inför kommande storheter och annalkande fester och högtider. Erfarenheten har lärt mig en del om det. En liten, dock påtaglig påminnelse om detta är det som pågår just nu: Skid-VM i Val Di Fiemme eller EM i friidrott. Hur många gånger har vi inte lyssnat på experternas ord och uppskruvade förväntningar! Och - nästan - lika ofta har deras ord inte slagit in. Idrottare lever under dessa krav hela tiden!

Åter till att leva då eller senare, en annan dag. “Att leva sen”, det låter inget vidare. Just nu ÄR mitt liv. Just nu ÄR ditt liv. Jag minns det som var DÅ (förfluten tid) och jag ser en del saker framför mig som jag tror kommer att ske. Men jag vet inte. Ändå kan detta påverka mig så infernaliskt mycket att mitt liv påverkas av det och drar ner mig och mitt mod. Det låter enbart negativt - och ofta är det så. Men ärligt vill jag tillägga att det kan finnas en positiv förväntan, en glädje i att tänka på saker som ligger framför - vi behöver såna tankar också. Naturligtvis. Du vet allt detta med hopp och tro. Det ligger ju ganska ofta i futurum. Men inte enbart. Det finns t.o.m begrepp som kallas Tomorrowland och Tomorrowworld. Där lever många.

Idag. Det är just nu jag lever. Det är just nu du lever.GRATTIS!  Imorgon vet vi ingenting om.