Kyrkporten slog igen bakom hans rygg. Ännu en gudstjänst var avklarad, eller snarare genomförd. Eller avhörd. Eller något. “Ingen predikan som kommer att gå till historien” tänkte Enock och slant till lite på en blöt gatsten och höll på att ramla i den andra vattenpölen åt höger. Han nynnade på en av psalmerna som han tyckte bra om. “Gör portarna vida och “ “sen kommer det mer text, men den kommer jag aldrig ihåg” tänkte han när han gjorde sitt yttersta för att komma in i texten och återuppleva orgelkompet från gudstjänsten som just avslutats med ett postludium av Bach. Enock tyckte om att portarna var vida och att trösklarna var låga i kyrkan. “Det är bra att folk inte slår i huvudet för ofta när de kommer till kyrkan, eller att de snubblar och faller innanför kyrkans domäner. Det räcker väl om man får ont i huvudet utanför kyrkan eller kommer på fall när man inte är på väg in eller ut från en gudstjänst.” Den livsfilosofin hade han kommit fram till. Kanske inte kommit fram till, det låter så pretentiöst, men han hade i alla fall hamnat i de tankebanorna på senare år. Det hade nog att göra med att han kände sig mer och mer oförmögen att vara perfekt.
Han gillade när prästen stod på golvet och talade. Det gjorde väl de flesta präster, men en del hade en förkärlek till att inta den där holken uppe till vänster, strax ovanför folks huvuden och liksom såg ner på publikum. De stod väl visserligen på ett golv också, men de präster som befann sig i ungefär samma höjd som sina åhörare kände han sig mer i kontakt med. Och det var skönt med ämbetskläder på manliga och kvinnliga präster! De kläderna var neutrala och förutsägbara. “Det måste kännas skönt för prästen också att veta vilka som är arbetskläderna” tänkte Enock, och hade även sagt det till en och annan Herrens betjänt. I en del frikyrkor verkar det vara som en modeuppvisning ibland, och ett herrans sjå för prästen - eller pastorn - att bestämma från söndag till söndag vilken utstyrsel han eller hon skulle ha den här gången. “Ett herrans sjå, annars kan det bli ett himla liv” som Enock skämtsamt brukade dra till med. Enda enkla tillfällena är nog begravningar. Då gäller svart. Och vitt.På tal om svart eller vitt, så finns ju grått också. Det har man lärt sig nu. Det finns en mycket större medvetenhet idag om att det finns något som heter gråskala och färgskala, även i våra kyrkor och kapell. Allt är ju inte svart eller vitt. Tyvärr? Eller: tack och lov? Så trist om det inte hade funnits lila. Eller rött. Eller neongrönt. Lingonrisgrönt. Chockrosa. Inte på ämbetskläder eller begravning kanske, men vid andra mer “lössläppta” tillfällen. En vanlig gudstjänst t.ex. Tänk att få släppa loss hela färgskalan. Alla regnbågens färger och alla kulörter där emellan. Det är ju bara härligt. När Enock växte upp gick det inte för sig att blanda färger hur som helst. Rött och vinrött var inte en lyckad kombination. Men idag kan hela norska skidlandslaget ha dräkter där både rött, vinrött, grisskärt och orange förekommer samtidigt. Och det är snyggt. Det är mode. Ingen spyr. Ingen skriver ner det. Ingen förfasas. “Skönt att vi kommit så nära naturen” tänkte Enock. “Där frågar inte blommorna moder Jord om det passar att de violetta och röda blommorna kan växa bredvid varandra utan att avlida på kuppen. De är perenner i alla fall.”
Fortsättning följer......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar