Jagande efter vind

Det är blåsigt värre. Egon härjar för fullt. Ute. Det knakar oroväckande i husets stomme och takbjälkar. Ibland vet man inte om huset kommer stå pall när vinden kastar sig mot dess väggar och tak. De senaste dygnen har präglats av blåst, vindar och intill gränsen bristande och vajande träd. Träden svajar än hit, än dit. Vinden är mestadels sydostlig, men kastandet åt olika håll gör att det är svårt att definiera vilken vindriktningen egentligen är. Kastvindar. Att kastas åt olika håll. By and by. Byig vind. Orkanbyar, stormbyar, kulingvindar, t.o.m styv kuling i byarna. Små bruna och kvarlämnade löv dansar med vinden och stärker intrycket av “än hit, än dit”. De far omkring mållöst och är ett lätt offer för vindens nycker och tvära kast.

Man kan känna sig som detta löv understundom. Känslornas och humörets vindar för en åt olika håll. Det kan pendla fort. Än hit och än dit. Hopp och förtvivlan. Sorg och glädje. Bubblande skratt eller smärtsamma tårar. Vinden är ingen bra navigator. Ingen bra navigatör. Ingen bra hjälp förlita sig på och som på något sätt ska få vara avgörande i mitt liv för att komma rätt, komma framåt, komma hemåt. Känslokasten spelar mig många gånger fula spratt. Det som var aktuellt för bara en timme sen, känns oerhört avlägset i denna stund. Något sådant kan inte få styra mitt liv längre.

En vis man sa: “Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind”. Hans namn var Salomo. Han hade testat det mesta här i livet. Han hade allt. Och då menar jag: ALLT. Han hade allt, inte bara nätt och jämt, utan i enormt överflöd. Det som kunde ge glädje och skratt, det som kunde imponera på omgivningen i lyx och kunskap och visdom, det som kunde ge kroppen och själen tillfredsställelse i både fysisk, sexuell och själslig mening. Allt och på alla områden. När han blivit äldre, skriver han de där orden: “Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind”. Han hade genomskådat vad det var han ägnat sig åt: han jagade vinden och dess nycker. Och han fick inte tag i DET DÄR, som han längtade efter innerst inne. Allt tyder på att han mot slutet av sitt liv, ändå fann det som gav hans liv mening och mål. Han återvände till Fadershemmet, till tryggheten i Guds famn. Han fick känna att i livet finns det en bergfast punkt att utgå ifrån, en säker hamn, en fyrbåk som visar vägen hem. Som är oberoende av de yttre omständigheterna och den nyckfulla vindens tvära kast. Än hit, än dit.

Man blir trött av att jaga efter vind. Mycket trött.