Men så händer det något. Han uppfattar en glimt, ett sken som får det hela att förvandlas. Bilden blir plötsligt alldeles fulländad, uttrycker allting precis exakt som det är: ”sommarnattens ljumhet, stillheten, gruset som knastrar lätt under mannens steg, månens ljus, rymden… – allt!”
Den unge Linde blir hänförd, ”i ordets mest ursprungliga bemärkelse”. Något alldeles obestridligt, men obeständigt – en kort och flyktig förnimmelse, svår, kanske rentav omöjlig att förmedla till andra.
Han tillgriper poeten Paul Valéry: ”Men märk väl att det, till all lycka för poesin, inte går att tänja ut den korta tidrymd jag här talar om; skenet kan inte ersättas av ett jämnt, varaktigt ljus.”
Ett sätt att förlikas med konstens motsägelsefulla elementa, hopplöst svåra att beröra med ord utan att hamna i klichéer, en blandning av böner och blasfemier.
[...]
Att se sig själv i andra och andra i sig själv. Att låta jaget upplösas i en annan begreppslighet, så som sker emellanåt i T.S. Eliots dikter. I en av kvartetterna heter det med typisk och omätlig enkelhet:
Ögonblicken av lycka – inte känslan av välmåga,
njutning, fullbordan, trygghet eller tillgivenhet,
eller ens en mycket god middag, utan det plötsliga
ljuset –
det har vi upplevat men gått miste om meningen,
och att närma sig meningen återkallar upplevelsen
i en annan form, bortom all mening
som vi kan tillskriva lyckan.
(Översättning Th. Warburton)
Läs hela talet:
http://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/hogtidssammankomst_2014/intradestal-av-klas-%C3%B6stergren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar