“Det där med kläderna och predikstolens vara eller icke vara, det är också intressant” funderade Enock vidare när han gick slalomgång mellan vattenpölar och slippriga gatstenar på väg till kyrkkaffet som han idag skulle intaga alldeles ensam på café Nostalgi. Han kände att det var rätt plats idag. Med ryggen mot en ofarlig vägg. “Vad jobbigt det måste vara för pastorer och präster - inte minst de kvinnliga - om det inte finns en talarstol, predikstol eller pulpet att befinna sig bakom (jag ville inte säga gömma sig bakom), för det är väl ett upplagt läge annars att bli synad uppifrån och ända ner när man befinner sig framför en större eller mindre skara människor i 15-45 minuter, precis i blickfånget, kanske ett par trappsteg upp så att benen exponeras ytterligare, eller de röda eller lila byxorna och de spetsiga myggjagarna till skor som hittades i butik förrförra veckan. Eller att kjolen är lite för lång eller lite för kort, att strumpbyxorna jag har på mig (oftast kvinnor) är för glansiga eller med ett lite dovt mönster som drar blicken till sig, eller skärpets spänne som ser ut som en fyrkantig metallplatta som avger en solkatt då och då, det kan inte vara så avslappnande för personen där framme som försöker ge sin skildring av de urgamla sanningarna från den heliga skrift, när han eller hon märker att koncentrationen upphör ibland hos vissa och blickarna lite oförhappandes riktas lite för långt ner. Inte den där fromma stirra ner i golvet-looken, utan en mer sån där obeskrivbar och flyktig såg-någon-mig-nu-blick”? Några sådana där funderingar hanns med innan Enock hittade in på raka gatan som dessutom var rätta gatan i ruskvädret och lättad och cafésugen satte sig ner vid det vänstra bordet rakt fram mot väggen, i västlig riktning.
Kaffet och den smaskiga kanelbullen smakade utsökt och blev en mycket lyckad och god efterrätt till gudstjänstens förrätt och varmrätt. Ibland brukade Enock stanna kvar på kyrkkaffet de två söndagar i månaden då församlingshemmet slog upp sina dörrar. Men idag serverades inget kyrkkaffe, så det fick bli en Nostalgitripp istället. Han drog sig till minnes flera tillfällen då kyrkkaffet inmundigats då han nästan satt i halsen när gudstjänstens innehåll diskuterats. Det som för bara en liten stund sedan var en god stämning och glad tillställning förändrades i ett slag till ett kverulerande och klagande om det som gudstjänsten innehöll. Han brukade försöka välja vilket bord han skulle sätta sig vid, eftersom det fanns olika bord att välja på; där klagarna satt eller där de satt som talade gott om präst och gudstjänstinnehåll. “Det är många som blivit doppade i kyrkkaffe, fler än vi vill veta om” tänkte Enock där han satt i godan ro. “Det är konstigt att så många dras åt det negativa hållet. Det är som om vi människor av naturen har lättare att prata negativt än positivt. Det kanske har med jordens dragningskraft att göra” tänkte Enock. Gravitationen. “Det ska till väldiga krafter för att lyfta ett flygplan från jordskorpan och övervinna gravitationen”. På tal om skorpa, “kan jag få beställa en enkel skorpa med smör och lite brieost, fröken?” “Gott med kanelbulle och skorpa. Jag minns när jag låg på sjukhuset förra året och vi skulle få fika med kaffe och bulle, då var det en sjuksköterska som ville uppmuntra mig och skoja lite med mig, så hon sa: vi har så dålig ekonomi nu i landstinget, så vi serverar kallskuren skorpa eller kanylbulle intravenöst - vilket föredrar du Enock?” “Jag minns att jag fick ont i ärrbildningen på höger ben för att jag skrattade som jag aldrig gjort förut!”
Fortsättning följer......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar