När han drack sin första mun av det varma kaffet från påtåren, tänkte han på vad prästen hade sagt i sin predikan. En predikan som i sig själv inte skulle gå till historien som ett typexempel på god retorik eller med de historiska vingslagen dröjande efter sig, men de innehöll ord som gått till historien. Oskar hade dröjt vid orden och funderingarna kring en man som påstods vara en vägröjare för Messias, en plog som öppnade tidens vägar för Den som skulle Komma; han hette Johannes med efternamnet Döparen. En enstöring och egenartad sälle som levde i vildmarken och åt och drack det ödemarken kunde bjuda på, honung och gräshoppor. Någon modebutik hade han aldrig besökt, utan fixade till lite kläder av en gammal kamelhud han fått eller hittat i ödemarken. Han var annorlunda. Han var rösten som ropade och som manade människor att vända om från sina egna invanda vägar till att istället gå en ny väg, en väg som han varit med om att ploga fram, en väg som ledde till Livet och till Den som människor längtade efter. Han som kunde och ville ge människor levande och friskt vatten att dricka. Det var en berättelse som verkligen gått till historien. Men Oskar hade inte tillfört något nytt direkt. “Det måste vara skönt ur rent retorisk och homiletisk synpunkt, att om man inte själv har talandets gåva, så kan man ändå ha något att säga för att den urkund som präster och pastorer utgår från i sig själv har gått till historien, och berättelserna och orden i Boken har stått sig genom årtusenden. På så vis blir orden som uttalas i kyrkor och kapell ändå historiska i någon mening. Det är nog därför folk inte tröttnar, trots den retoriska och homiletiska torkan. När man tröttnat på att lyssna på prästen, kan man sitta och memorera och idissla Orden från Boken istället. Då får man ju alltid någonting till livs.”
“Men hur är det nu då, kunde bara Johannes vara en vägröjare, en plog eller banbrytare för det goda och sanna? Eller vara en person som går så infernaliskt in för sin uppgift, så att det slutar med halshuggning, eller kan en vanlig människa med kläder från Dressman eller Kapp-Ahl vara en sådan person, och som t.o.m äter vanlig mat? En som bor i ett vanligt hus eller en traditionell lägenhet, kan en sådan vara en vägröjare för den Store? Kan Enock vara en sådan person, eller Oskar? Han - Johannes alltså - var så extremt hängiven och dedikerad sin livsuppgift, så det känns som om han aldrig hade några svåra val att göra. Ja, förutom att han skulle kunna ha försökt i alla fall litegrann att slippa bli halshuggen, i alla fall för sin familjs skull, så verkade det som om att hans väg och vägval bara gick i en riktning. Jag avundas en sådan person som bara hade ett alternativ. Det känns mycket krångligare för mig.” Enock såg sig omkring i caféet. Det hade kommit in ytterligare några blåfrusna och kaffetörstande personer och slagit sig ner omkring honom. Det var ett lågfrekvent sorl runt om honom som kändes behagligt. “Hur skulle jag kunna vara en röst som ropar i öknen?” tänke Enock. “Vad skulle jag säga precis här och nu till det yngre paret eller till de två äldre kvinnorna till vänster vid fönstret för att vara en vägröjare? Och hur skulle jag göra? Skulle jag höja rösten här och nu och be om att få säga några ord, eller ge dem en traktat eller ett kyrkligt programblad, eller på vilket sätt skulle jag kunna vara en Johannes här och nu? Inte en aning. Jag känner mig rätt så medelmåttig i mina kläder som inte är av kamelhår, utan av Egyptisk bomull.” En sångstrof kom i hans tankar, där diktaren Nils Bolander skrev: “Herre vad tänkte du på, när du kallade mig….?” Den frågan ställde sig Enock just nu. Han drack ännu en god slurk av kaffet i den blå koppen.
Fortsättning följer......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar