OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas. Sista delen publiceras här och nu.
Det där med promenaderna hade följt med Enock genom livet. Periodvis hade han kallat det joggingrundor med lite utökad puls och hjärtverksamhet, men effekten hade varit ungefär densamma ur terapeutisk synpunkt: det som var jobbigt och näst intill omöjligt före, hade förändrats till mindre jobbigt eller inte alls jobbigt efteråt. “Märkligt, men påtagligt” tänkte Enock. “Kom inte och säg att det är inbillning, då klipper jag till dig verbalt” sa han halvhögt för sig själv, men inte så högt att de andra cafégästerna reagerade eller ens lyfte på ögonbrynen i riktning mot honom. Han drack den sista slurken kaffe som fanns på den väl avkylda botten i koppen. “Inget vidare med kallt kaffe” tänkte han. “Nej, det som ska vara varmt, ska vara riktigt varmt, och det som ska vara kallt, ska vara riktigt kallt, annars kan det kvitta. Antingen eller. Det där med fesljummet kaffe eller avslagen julmust, eller småkvalmigt fickljummet vatten det är inget för mig. Jag gillar både varmt och kallt, precis som jag egentligen gillar alla färger som finns. Det är bara det att det måste vara rätt i sitt sammanhang. När man använder allegorier och metaforer måste man passa sig noga så att inte de verbala grodorna får fritt spel- (eller hopp-)rum. En eldfängd pastor utropade en gång: “Låt Andens eld brinna klart i ditt liv och vattna den så att den bär riklig frukt!’ Då har man nått någon sorts gräns för sina metaforer och bör nog ta sig en rejäl funderare över vad man pratar om. Egentligen. Då är liknelserna och metaforernas positiva verkan lika långt bort som de otillgängliga bergen i Afghanistan. Där talibanerna härjar som värst.
“På tal om talibaner, dem visste man inte mycket om för bara några år sen, de liksom bara dök upp som någon sorts företeelse som plötsligt slog till och spred sig lite varstans i världen. Det är bara ett av alla ord som dykt upp på sistone och som man måste förstå för att rätt kunna uppfatta sin omvärld. Och ordet bogvisir hade jag aldrig hört innan Estonia förliste. Och att ungdomar chillar när de gör ingenting, det är ett intressant ord. Att betårta eller tårta någon, det är populärt, eller att hacka sig in i datasystem. På min tid kunde man på sin höjd hacka sig genom ladugårdsväggen i värsta fall och med mycket energi lagrad. Och bugg var en sorts tuggummi förr, men idag är det något som är fel, ‘det buggar’ säger man. Och då menar man inte att saker går som en dans.” Då kan hårddisken ha kraschat! “Och första gången jag hörde det ordet, så hörde jag det som om de sa: hårdisken, och då tänkte jag på huvudet, själva skallen och att om man kanske skulle behöva formattera hårdisken, så kanske det betydde att lobotomeras. Vad visste jag? Jag utgick ju från min begreppsvärld.”
“Det är nya tider, nya ord, nya begrepp, ny världsordning och samhällsordning - eller samhällsoordning kanhända - men vi som går omkring här på gator och torg är fortfarande människor. Det är bra. Och viktigt att tänka på.” Enock hade många funderingar denna eftermiddag på café Nostalgi. “Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.”
Och kaffet var gott. Även om magkatarren gjorde sig påmind i de nedre regionerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar