Jag tänkte nog aldrig tanken, när jag klev in här första gången, att här kommer jag förbli i två decennier framåt. Jag tänkte inte alls i tidsbanor. Det har nog blivit mer och mer för mig så, att jag tar en dag i sänder. Något mer kan man ju inte göra. Knappast något bättre heller. Jag hade andra funderingar omkring mitt liv och arbete 1998. Tankar som löd ungefär så här: "jaha, ska jag fortsätta plugga till gymnasielärare och ta min litteraturvetenskap i höst på högskolan, eller vad ska jag göra?" Och så blev det av en händelse så att jag gick till gymnasieskolan på orten, för de behövde ett antal IT-handledare, och när jag träffade koordinatorn för skolornas nya IT-satsning med datorer, datorprogram och webbar, så föll valet på mig att sköta skolans nystartade webbsida. Och på den vägen är det. Det var till en början projektanställningar, ett par i rad, och sen blev det en fast tjänst, och sen blev den ännu fastare och mer klar i kontur och struktur. Så var det. Och så blev det. Och så är det. Här sitter jag nu. Jobberbjudandet landade plötsligt framför mig och sa: "vill du ha mig, så ta mig". Och det gjorde jag.
Tacksam för arbetet. Glad för jobbet. Privilegierad användare (uttryck om individer i ett nätverk med särskild nätverks- eller lokal behörighet, men här använt i överförd betydelse som jag känner mig just nu). I mitt lilla hörn av världen. Bokstavligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar