Diskmaskin. Nästan ljudlös.
tisdag 28 februari 2017
måndag 27 februari 2017
Evangelistsymbolerna i Nya Testamentet: människa, lejon, oxe och örn
Se gårdagens artikel: Evangelisterna i bibeln och deras symboler
Där kan vi bl.a. läsa följande:
Matteus – Ängel eller människa, symbol för den heliga inkarnationen (att Gud blev människa)
Markus – Lejon, symbol för kunglig makt
Lukas – Tjur (oxe), symbol för bön och offer
Johannes – Örn, symbol för inspirationen av den Helige Ande
Vi är alla människor, varken mer eller mindre. Människor med kropp, själ och ande. På det viset treeniga, på det viset lika den heliga gudomen, en fastän tre, tre fastän en. Människor med fel och brister, förmågor och vilja. Viljan att välja det goda, viljan att välja bort det onda. Människor som brottas med frågor och som segrar och förlorar. Människor som reser sig igen och som i sin utveckling går mot en helare världsbild, en helare insida där kropp, själ och ande harmonierar.
Vi är lejon med kraft att resa oss till motstånd mot det som vill attackera eller hota oss, mot det som vill förstöra och förgöra. Lejonet med mod och en hållning som inger respekt och eftertanke. Jesus kallas ena stunden för Juda lejon och i andra stunder Guds lamm som bär bort skulden från mänskligheten. Ingen motsägelse. Ibland är vi kallade att vara lamm som "är tysta inför den som klipper det", men lika ofta träder lejonet i oss fram. När vi behöver stå på oss, inte ge oss, gå till motangrepp och inte bara stillatigande ta emot det vi inte ska ta emot. Falska anklagelser, andra som vill sätta sig på oss, oförståndet eller dumheten som ibland talar till oss. När vi behöver sätta gränser omkring oss, precis som ett lejon gör. Vi har sett det, vi har hört det, vi har förstått det. Ett lejon är symbolen för: hit men inte längre. Och andra får bara lov att respektera det, vare sig de vill det eller inte.
Vi är oxar som kämpar och sliter. Oxar, eller tjurar som drar och stretar på. Oxar, som inte ger efter för minsta motstånd. Oxar som är starka och som fortsätter, sätter ner klövarna i smutsen och dyn och går framåt, oavsett hur det känns. Oxar med naturlig och inneboende styrka som används i det godas tjänst. Vi är dragdjur som viktiga uppgifter kan läggas på och vi går in under tyglarna och bär och vi drar och vi har riktningen klar för oss: framåt. Bönens väg är oxens. Som inte ger upp. Som fortsätter. Det är nedlagt i dess natur. Det är själva andan hos en oxe. Ett inre driv som inte är påklistrat från utsidan, nej det finns bara där, djupt på insidan.
Vi är örnar som är födda med egna vingar. Vi kan sjunga "oh lift us up where we belong, where the eagles fly on a mountain high" - och veta att det är sant! Vi hör hemma där: födda till örnar med förmågan att höja oss över omständigheter och dunkla dalar. Vi kan lyftas och se nya horisonter och perspektiv. Vår skapare släppte oss över kanten när vi var mogna för det, och han visste att vi klarade av det: vi kan flyga, vi kan det av den enkla anledningen att förutsättningarna finns inom oss. Han säger: "jag kan inte säga mer nu, ni skulle inte klara av att bära det, men Han (Anden) ska lära er om allt och undervisa er om allt när tiden är inne". En förmåga att lyssna inåt, lyftas uppåt, vandra framåt och se det andra inte ser, höra det andra inte hör, lyftas till höjder vi inte trodde var möjliga.
Dessa fyra symboler kan hänföras till dig som tror på Gud och överlämnat ditt liv i Jesu händer. Vi har dessa fyra olika delar eller områden inom oss. Jag vet inte om det går att överföra till alla människor, men den som sträcker sig till Jesus har i alla fall en möjlighet att leva ett så överflödande liv att alla dessa olika karaktärsdrag kan leva sida vid sida. Och detta av den enkla anledningen att han i sitt liv visar att de fyra karaktärsdragen kan finnas på samma gång i sund symbios.
Där kan vi bl.a. läsa följande:
Matteus – Ängel eller människa, symbol för den heliga inkarnationen (att Gud blev människa)
Markus – Lejon, symbol för kunglig makt
Lukas – Tjur (oxe), symbol för bön och offer
Johannes – Örn, symbol för inspirationen av den Helige Ande
Vi är alla människor, varken mer eller mindre. Människor med kropp, själ och ande. På det viset treeniga, på det viset lika den heliga gudomen, en fastän tre, tre fastän en. Människor med fel och brister, förmågor och vilja. Viljan att välja det goda, viljan att välja bort det onda. Människor som brottas med frågor och som segrar och förlorar. Människor som reser sig igen och som i sin utveckling går mot en helare världsbild, en helare insida där kropp, själ och ande harmonierar.
Vi är lejon med kraft att resa oss till motstånd mot det som vill attackera eller hota oss, mot det som vill förstöra och förgöra. Lejonet med mod och en hållning som inger respekt och eftertanke. Jesus kallas ena stunden för Juda lejon och i andra stunder Guds lamm som bär bort skulden från mänskligheten. Ingen motsägelse. Ibland är vi kallade att vara lamm som "är tysta inför den som klipper det", men lika ofta träder lejonet i oss fram. När vi behöver stå på oss, inte ge oss, gå till motangrepp och inte bara stillatigande ta emot det vi inte ska ta emot. Falska anklagelser, andra som vill sätta sig på oss, oförståndet eller dumheten som ibland talar till oss. När vi behöver sätta gränser omkring oss, precis som ett lejon gör. Vi har sett det, vi har hört det, vi har förstått det. Ett lejon är symbolen för: hit men inte längre. Och andra får bara lov att respektera det, vare sig de vill det eller inte.Vi är oxar som kämpar och sliter. Oxar, eller tjurar som drar och stretar på. Oxar, som inte ger efter för minsta motstånd. Oxar som är starka och som fortsätter, sätter ner klövarna i smutsen och dyn och går framåt, oavsett hur det känns. Oxar med naturlig och inneboende styrka som används i det godas tjänst. Vi är dragdjur som viktiga uppgifter kan läggas på och vi går in under tyglarna och bär och vi drar och vi har riktningen klar för oss: framåt. Bönens väg är oxens. Som inte ger upp. Som fortsätter. Det är nedlagt i dess natur. Det är själva andan hos en oxe. Ett inre driv som inte är påklistrat från utsidan, nej det finns bara där, djupt på insidan.
Dessa fyra symboler kan hänföras till dig som tror på Gud och överlämnat ditt liv i Jesu händer. Vi har dessa fyra olika delar eller områden inom oss. Jag vet inte om det går att överföra till alla människor, men den som sträcker sig till Jesus har i alla fall en möjlighet att leva ett så överflödande liv att alla dessa olika karaktärsdrag kan leva sida vid sida. Och detta av den enkla anledningen att han i sitt liv visar att de fyra karaktärsdragen kan finnas på samma gång i sund symbios.
söndag 26 februari 2017
Evangelisterna i bibeln och deras symboler
Evangelistsymboler kallas de väsen i den kristna konsten som representerar de fyra evangeliernas författare: Matteus, Markus, Lukas och Johannes.
Dessa symboler är ofta bevingade och har sin respektive betydelse:
Matteus – Ängel eller människa, symbol för den heliga inkarnationen
Markus – Lejon, symbol för kunglig makt
Lukas – Tjur, symbol för bön och offer
Johannes – Örn, symbol för inspirationen av den Helige Ande
Dessa fyra väsen är hämtade ur Johannes uppenbarelse 4:7, där de omger Lammets tron. Dessa hämtas i sin beskrivningen av Guds tron i enlighet med Hesekiel 1:10, där de dock alla fyra är fyrgestaltade.
Koppling till evangelisterna
Den bevingade människan, eller ängeln, förknippas med Matteus för att det evangeliet tidigt beskriver hur Josef får en uppenbarelse av en ängel som berättar om Marias bebådelse.
Markus inleder sitt evangelium med berättelser om Johannes Döparen i öknen och lejon var förknippade med öknen.
Tidigt i Lukas´ evangelium besöker Josef och Maria Jerusalems tempel där tjurar offras.
Johannes beskriver hur Jesus kom till jorden med himmelen som utgångspunkt och förknippas med örnen.
Användning
Symbolerna används i kyrkokonsten tillsammans med avbildningar av evangelisterna eller som separata gestaltningar för evangelisterna. Genomgående avbildas Matteus, Markus och Lukas som gamla män som sitter inomhus och skriver, medan Johannes avbildas som en ung man som sitter utomhus.
Symbolerna motsvarar i viss mån helgonens attribut.
(Källa till delar av artikeln: https://sv.wikipedia.org/wiki/Evangelistsymboler )
Matteus hade judarna som målgrupp. Det märks bl.a. genom de många citaten från Gamla Testamentet (GT). Det framkommer gång på gång att han försöker nå till judarnas hjärtan genom att gå via det gamla förbundets “det står skrivet”, till att översätta och tillämpa GT:s ord på det som sker i Jesu liv, tid och gärning. Matteus skrev sitt evangelium någon gång mellan 55-65 e.Kr.
Markus skrev rappt och snabbt för romarna. De tillhörde ockupationsmakten och hade inte den GT:liga referensen med alla profetior och skulle därför inte kunna ta till sig alla de hänvisningar som Matteus ägnade sig åt. Man tror att Markus skrev, men att Petrus - som i sin personlighet var rapp, spontan och med snabba känslomässiga reaktioner - dikterade och berättade för Markus vad han skulle skriva. Evangeliet skrevs någon gång mellan 55-65 e.Kr.
Lukas skrev för den icke-judiska befolkningen. Han riktar sitt evangelium till sin gode vän Theofilos, på samma sätt som med Apostlagärningarna, också skriven av Lukas. Lukas var läkare, dvs. en beläst person som gjort efterforskningar för att kunna återberätta vad Jesus gjorde och lärde. Lukas är den enda av Nya Testamentets författare som inte är jude. Han lyfter särskilt fram Jesu underverk, metaforer för Gud som Fader och hans särskilda omsorg om de svaga i samhället. Och ibland har Lukas´ evangelium kallats för Kvinnornas evangelium. Den benämningen passar in på det nyss skrivna: kvinnornas ställning var svag i samhället. Lukas lyfter kvinnorna och ger dem en central roll. Boken skrevs ca 60 e.Kr. från Caesarea eller Rom.
Johannes skriver till den kristna församlingen. Han är teologen, tänkaren, filosofen bland evangelisterna. Han är djuphavsfisken som dyker djupare än de övriga och lyfter sig till höjder likt en örn, så att det hisnar för tanken. Varje underverk som det berättas om, används som en illustration i den undervisning som Jesus ger oss. Underverken är till för att bekräfta Jesu person, makt och undervisning. Underverken i sig är inget självändamål. Johannes skrev förmodligen sitt evangelium någon gång efter Jerusalems förstörelse år 70, troligtvis strax innan han blev fånge på ön Patmos, ca. 85-90 e.Kr.
De fyra evangelisterna och deras böcker är att likna vid fyra konstnärer som betraktar ett och samma motiv och återger det med sin pensel. Fyra olika personer, fyra olika penslar, fyra olika stämningar, vinklar, perspektiv, tidpunkter, sinnesstämningar. Men motivet är detsamma. Huvudpersonen i bilden är densamma. Skildrad på fyra olika sätt. Fast ändå med stor överensstämmelse.
Se morgondagens artikel: Evangelistsymbolerna i Nya Testamentet: människa, lejon, oxe och örn
Dessa symboler är ofta bevingade och har sin respektive betydelse:
Matteus – Ängel eller människa, symbol för den heliga inkarnationen
Markus – Lejon, symbol för kunglig makt
Lukas – Tjur, symbol för bön och offer
Johannes – Örn, symbol för inspirationen av den Helige Ande
Dessa fyra väsen är hämtade ur Johannes uppenbarelse 4:7, där de omger Lammets tron. Dessa hämtas i sin beskrivningen av Guds tron i enlighet med Hesekiel 1:10, där de dock alla fyra är fyrgestaltade.
Koppling till evangelisterna
Den bevingade människan, eller ängeln, förknippas med Matteus för att det evangeliet tidigt beskriver hur Josef får en uppenbarelse av en ängel som berättar om Marias bebådelse.
Markus inleder sitt evangelium med berättelser om Johannes Döparen i öknen och lejon var förknippade med öknen.
Tidigt i Lukas´ evangelium besöker Josef och Maria Jerusalems tempel där tjurar offras.
Johannes beskriver hur Jesus kom till jorden med himmelen som utgångspunkt och förknippas med örnen.
Användning
Symbolerna används i kyrkokonsten tillsammans med avbildningar av evangelisterna eller som separata gestaltningar för evangelisterna. Genomgående avbildas Matteus, Markus och Lukas som gamla män som sitter inomhus och skriver, medan Johannes avbildas som en ung man som sitter utomhus.
Symbolerna motsvarar i viss mån helgonens attribut.
(Källa till delar av artikeln: https://sv.wikipedia.org/wiki/Evangelistsymboler )
Matteus hade judarna som målgrupp. Det märks bl.a. genom de många citaten från Gamla Testamentet (GT). Det framkommer gång på gång att han försöker nå till judarnas hjärtan genom att gå via det gamla förbundets “det står skrivet”, till att översätta och tillämpa GT:s ord på det som sker i Jesu liv, tid och gärning. Matteus skrev sitt evangelium någon gång mellan 55-65 e.Kr.
Markus skrev rappt och snabbt för romarna. De tillhörde ockupationsmakten och hade inte den GT:liga referensen med alla profetior och skulle därför inte kunna ta till sig alla de hänvisningar som Matteus ägnade sig åt. Man tror att Markus skrev, men att Petrus - som i sin personlighet var rapp, spontan och med snabba känslomässiga reaktioner - dikterade och berättade för Markus vad han skulle skriva. Evangeliet skrevs någon gång mellan 55-65 e.Kr.
 |
| Örnen - Johannes evangelium. |
Johannes skriver till den kristna församlingen. Han är teologen, tänkaren, filosofen bland evangelisterna. Han är djuphavsfisken som dyker djupare än de övriga och lyfter sig till höjder likt en örn, så att det hisnar för tanken. Varje underverk som det berättas om, används som en illustration i den undervisning som Jesus ger oss. Underverken är till för att bekräfta Jesu person, makt och undervisning. Underverken i sig är inget självändamål. Johannes skrev förmodligen sitt evangelium någon gång efter Jerusalems förstörelse år 70, troligtvis strax innan han blev fånge på ön Patmos, ca. 85-90 e.Kr.
De fyra evangelisterna och deras böcker är att likna vid fyra konstnärer som betraktar ett och samma motiv och återger det med sin pensel. Fyra olika personer, fyra olika penslar, fyra olika stämningar, vinklar, perspektiv, tidpunkter, sinnesstämningar. Men motivet är detsamma. Huvudpersonen i bilden är densamma. Skildrad på fyra olika sätt. Fast ändå med stor överensstämmelse.
Se morgondagens artikel: Evangelistsymbolerna i Nya Testamentet: människa, lejon, oxe och örn
lördag 25 februari 2017
fredag 24 februari 2017
torsdag 23 februari 2017
Konkarongen
(ur Boken Svenska uttryck och deras ursprung)
Jfr. även William the Conqueror (William Erövraren, 1028-1087 e.Kr.).
Och det svenska ordet konkurrens.
onsdag 22 februari 2017
Bokstaven j
Javisst. En språkets fiskekrok som hakar i lite här och där. Jovialisk t.ex. är ett viktigt ord på j.
Wikipedia skriver:
Någon (ofta om äldre män) som är vänlig, gladlynt och gemytlig.
Ingvar Oldsberg är en jovialisk programledare.
En jovialisk person anses visserligen ha stor social kompetens och värderas, liksom den gemytlige, snäppet högre än muntergöken eller vitsaren. Clownen anses stå lägst i rang tätt följd av mimaren.
Och den kända orten Jörn i Västerbotten. Visste du att en av de äldsta boplatserna i Norrland är Garaselet (cirka 8 000 år gammal), ligger utanför Jörn? Nehe, men nu vet du.
Broder Jakob i bibeln fick efter en brottningskamp med ängeln (eller var det inte Gud Fader själv) uppleva ett positivt namnbyte; från Jakob (bedragaren) till Israel (Guds kämpe). Livet gav honom en rejäl smäll på höften, och han haltade en del efter denna envig. Men det var det nog värt. Och så blev han pappa till 12 söner, trots höften. Och dessa 12 är stamfäderna till Israels 12 stammar. Så nu vet du varifrån allt detta härstammar. Så här på en höft alltså.
På tal om fiskekrok, kan vi väl konstatera att bokstaven j är en liten förlängning av den oansenliga - dock ej att förringa - lillebrodern i. Och lika rätt som att säga "pricken över i", kan vi med rätta säga "pricken över j" - och effekten blir exakt densamma. Utan prick, inget fullbordat i. Utan prick, inget fullbordat j. Jag brukar även sträcka ut denna lilla språkliga ansats med att ibland säga - inte minst med tanke på mitt förnamn - "som prickarna över ö". Annars blir det ju ett o. Och det är en enorm skillnad på någon som är okänd och den som är ökänd. Glöm inte det denna regniga dag. Vi kan även konstatera att i en tänkt Gallup-undersökning bland daggmaskar och abborrar om deras förkärlek för bokstäver, så ligger nog J väldigt risigt till.
Några fakta från Wikipedia:
Versalt J
Beteckning för joule, enhet som storheten energi (W) mäts i enligt Internationella måttenhetssystemet (SI)
I stela kroppars dynamik vanlig förekommande beteckning för tröghetsmoment (alt. bet. I)
Nationalitetsbeteckning för motorfordon från Japan
Inom bibliotekens klassifikationssystem SAB beteckning för arkeologi, se SAB:J
Inom elektromagnetismen beteckningen för storheten strömtäthet som mäts i enheten A/m2
Beteckning för järnvägsstation
J-bandet, radiofrekvenser från 10 till 20 GHz
Gement j
j används bland annat inom ellära och elektroteknik som beteckning för den imaginära enheten
I det internationella fonetiska alfabetet betecknar bokstaven en palatal approximant
j, den andra imaginära enheten i en kvaternion
Historia
Bokstaven "J" var från början en variant av bokstaven "I", men blev till slut en egen bokstav, som betecknade ett konsonantljud i stället för ett vokalljud. Men i många romanska språk, som franska och spanska, har "j" blivit ett sche-ljud, vilket märks också i lånord till svenskan som journalist och justera.
tisdag 21 februari 2017
Bokstaven i
En liten oansenlig bokstav utan tillstymmelse till krumelurer eller utsmyckningar. Bara rakt upp och ner: ett i. Världen skulle vara fattig och språket bristfälligt utan denna lilla bokstav. Namnet Inga t.ex. skulle bli: Nga. Inge skulle bli: Nge. Hur kul vore det? Ideell skulle intoneras som deell, och det låter ju mer som ett datorfabrikat. Idiot skulle bli Diot, och det känns närbesläktat med en modeskapare. Förvecklingarna skulle bli mångahanda. Iris - du vet det där i ögat - skulle bli ris. Misstagen skulle rada upp sig i vår vardag. Utan i.
Och hur skulle olika uttryck te sig? Uttrycket: i och för sig, skulle bli: och för sg. Istället för, skulle bli stället för. Nej, det går inte an. Det funkar liksom inte när vi nu gjort oss beroende av det lilla ordet. Det finns för övrigt inte så många exempel på bokstäver som helt för sig själv utgör ett eget ord. Vi har - i svenskan - orden: ö, å, o och: i. Talspråksmässigt kan vi också ta med: a (när man egentligen säger: ja). Klurigt. En ö är en ö vid vilken man kan lägga till med båten, en å är ett vattendrag i vilket man kan paddla, ordet o är mer som utfylllnad t.ex. i sången O store Gud m.fl. Men ordet i har en mer avgörande position och ställning. En lägesbestämning. En preposition. En tydlig avgränsning. I magtrakten. I huvudet. I Gästrikland. I medelåldern. I barndomen. I skolan. I själva verket. Idag. Imorgon. I livet. I framtiden.
I gammal svenska används ordet I som ett pronomen. T.ex. I haven rest en lång väg. (ni har rest en lång väg). I skolen stanna i trygghet. (ni ska stanna i trygghet)
Ett litet schysst ord. En liten schysst bokstav. Okonstlad, naken, viktig och mycket användbar. Oansenlig men framstående. Idog. Intressant. Många gånger helt avgörande. Som står på eget ben (i har ju bara ett ben). Och förresten, lilla i ser ibland ut som ett tänt ljus, IntensIv.
Lite fakta (källa Wikipedia):
Versalt I
Talet 1 (ett) med romerska siffror.
Länsbokstav för Gotlands län.
Nationalitetsbeteckning för motorfordon från Italien.
Kemiskt tecken för grundämnet jod. Se även periodiska systemet.
Symbol för storheten elektrisk ström i fysikaliska formler (till exempel Ohms lag).
Gammalt svenskt personligt pronomen; I (pronomen).
Inom bibliotekens klassifikationssystem SAB beteckning för konst, musik, teater och film, se SAB:I.
Vanligt förekommande som tröghetsmoment i stela kroppars dynamik (alt. bet. J).
Gement i
i är inom matematiken den imaginära enheten.
Det nya namnet på OS/400 / i5/OS
Historia
Till det latinska alfabetet kom bokstaven I från den grekiska bokstaven jota. Den härstammar i sin tur från den feniciska bokstaven "jodh", som ursprungligen föreställde en arm. Länge fick bokstaven "I", liksom "jota" och "jodh", beteckna både i-ljud och j-ljud.
måndag 20 februari 2017
20 februari 2017 a.d.
På jobbet, tidigt, nästan folktomt. Det märktes även på infartsleden att det var betydligt färre bilar än vanligt den tiden, kring kl. 7.05. Köpte ny parkeringsbiljett, för en ny månad, Trossöbiljetten, för 100 kr och som gäller inom grön och blå zon. Parkerade bilen på sedvanligt ställe, inga problem idag att hitta en ledig plats. Jag kom på det: det är ju sportlov. Lärarna är lediga idag och resten av veckan. Även så eleverna. “Då blir det lugnt och skönt i byggnaden” tänkte jag stilla för mig själv. Den 20 februari 2017 är en bra dag. En dag att glädjas över och under. En ny dag. Gårdagen var en laddad dag, med både tal- och spelningsframträdande, och alltsammans fungerade bra, och responsen efteråt var mycket uppmuntrande och positiv. Just nu känner jag bara sötman av avkoppling och glädje inombords. Smuttar på mitt kaffe och ser ut genom det smutsiga fönsterglaset och konstaterar att dagen börjar gry. Och min kontorsstol har börjat gny (när jag rör mig oförsiktigt) - kanske dags för en ny? Utanför fönstret knarrar och rör sig markisen upp och ner i takt med vindbyarna som tar tag i den. Det ska visst börja blåsa friskt senare idag, kuling talade meteorologen om igår kväll på TV. Vem bryr sig?
Den 20 februari är också en dag att minnas ur ett annat perspektiv. Min pappa omkom i en bilolycka för exakt 32 år sedan. Bara så där. Förstås helt oväntat och oförutsägbart och märkligt. Jag talade med honom på telefon kvällen innan, och när jag dagen efter fick budet om olyckan och körde de 8 milen till intensivvårdsavdelningen i Eskilstuna, var livet redan över och gränsen var passerad. Jag hann inte dit innan han lämnat jordelivet. Märkligt hur det kan bli. Och vid närmare eftertanke - det slår mig precis nu - var det faktiskt en måndag det hände, samma veckodag och datum som idag. En minnesdag. En dag som sticker ut lite extra bland årets alla dagar och datum. Han var en människa, med samma natur som vi andra. Med förmågor och drömmar, fel och brister, ett bagage från det förflutna, ett nuläge och med tankar - oroliga och lugna - inför framtiden. Goda och dåliga, fungerande och brustna relationer, precis som jag. Vi är rätt lika, vi människor. Eller hur?
Tack för pappa.
Den 20 februari är också en dag att minnas ur ett annat perspektiv. Min pappa omkom i en bilolycka för exakt 32 år sedan. Bara så där. Förstås helt oväntat och oförutsägbart och märkligt. Jag talade med honom på telefon kvällen innan, och när jag dagen efter fick budet om olyckan och körde de 8 milen till intensivvårdsavdelningen i Eskilstuna, var livet redan över och gränsen var passerad. Jag hann inte dit innan han lämnat jordelivet. Märkligt hur det kan bli. Och vid närmare eftertanke - det slår mig precis nu - var det faktiskt en måndag det hände, samma veckodag och datum som idag. En minnesdag. En dag som sticker ut lite extra bland årets alla dagar och datum. Han var en människa, med samma natur som vi andra. Med förmågor och drömmar, fel och brister, ett bagage från det förflutna, ett nuläge och med tankar - oroliga och lugna - inför framtiden. Goda och dåliga, fungerande och brustna relationer, precis som jag. Vi är rätt lika, vi människor. Eller hur?Tack för pappa.
söndag 19 februari 2017
lördag 18 februari 2017
fredag 17 februari 2017
torsdag 16 februari 2017
Julius Caesar
Gaius Julius Caesar, född 13 juli 100 f.Kr. i stadsdelen Subura i Rom, död 15 mars 44 f.Kr. i Rom, var en romersk militär, statsman och skriftställare som kom att spela en betydande roll då den romerska republiken omformades till det romerska kejsardömet. Han är även benämnd Julius, Gaius Julius, Gaius Caesar och Divus Julius. Hans namn har givit upphov till ordet kejsare och dess motsvarighet på många språk, liksom till månaden juli.
Julius Caesar gjorde en enastående karriär som romersk politiker. Han blev utnämnd till folktribun tidigt, men hans första betydande och allmänt erkända titel imperator tilldelades honom år 60 f.Kr. och han innehade sedan en rad konsulskap. Därtill var han ståthållare i Sydgallien. Han adopterade släktingen Octavianus, den blivande Augustus som var Roms första kejsare. Idus martiae, det vill säga den 15 mars, år 44 f.Kr. mördades Caesar vid Pompejus teater i Rom. Han fick motta 23 dolkstick av de sammansvurna, bland vilka hans förtrogne styvson Marcus Brutus befann sig.
(källa: Wikipedia)
Julius Caesar gjorde en enastående karriär som romersk politiker. Han blev utnämnd till folktribun tidigt, men hans första betydande och allmänt erkända titel imperator tilldelades honom år 60 f.Kr. och han innehade sedan en rad konsulskap. Därtill var han ståthållare i Sydgallien. Han adopterade släktingen Octavianus, den blivande Augustus som var Roms första kejsare. Idus martiae, det vill säga den 15 mars, år 44 f.Kr. mördades Caesar vid Pompejus teater i Rom. Han fick motta 23 dolkstick av de sammansvurna, bland vilka hans förtrogne styvson Marcus Brutus befann sig.Caesar lär ha sagt vid mordtillfället, de bevingade orden:
Et tu, Brute (vilket betyder: Även du, min Brutus)Tillsammans med Kleopatra fick Caesar sonen Caesarion Ptolemaios. Namnet Caesarion fick pojken efter sin far, och namnet Ptolemaios från Kleopatras släkt. Namnet Ptolemaios kommer från grekiskan och betyder ungefär "aggressiv" eller "krigslik" och det fick han från Kleopatras ätt som härskat i Egypten sedan 300-talet f.Kr. och kallades den Ptolemaiska ätten då den härstammade från Alexander den Stores general Ptolemaios.
(källa: Wikipedia)
onsdag 15 februari 2017
Ljusan dag
Nu märks det. Dagarna har blivit längre. Ljuset kommer tidigare på morgonen och släcks senare på kvällen. Idag säger meteorologerna att det kan bli + 6 grader i sydost. Det andas nästan vår. Litegrann i alla fall. Två steg framåt, ett tillbaka. Och det är inte fel. Ljuset behövs. Värmen behövs. Dagen behövs. En kompis visade mig förra veckan en bild på sin mobil. Bilden föreställde tre starar som redan kommit till oss. Det brukar vara ett vårtecken så gott som något. Härligt.
Det är något visst med ljuset. Allt blir så mycket lättare på något vis. Det är något med sikten, med perspektiven och lättheten. Tack för ljuset.
Man brukar säga att “ljuset bröt in genom de tunna gardinerna, så att rummet fylldes av ljus” - och det är något fint, något positivt, ett glädjefyllt konstaterande. Ett rum fyllt av ljus - det brukar betyda något positivt. En människa fylld av ljus - det är också något fint. Något läkande. Någon som går åt rätt håll. Ljusbärare. Ljushuvuden. Ljusa i sinnet.
Det är något visst med ljuset. Allt blir så mycket lättare på något vis. Det är något med sikten, med perspektiven och lättheten. Tack för ljuset.
Man brukar säga att “ljuset bröt in genom de tunna gardinerna, så att rummet fylldes av ljus” - och det är något fint, något positivt, ett glädjefyllt konstaterande. Ett rum fyllt av ljus - det brukar betyda något positivt. En människa fylld av ljus - det är också något fint. Något läkande. Någon som går åt rätt håll. Ljusbärare. Ljushuvuden. Ljusa i sinnet.
I livets Ljusdal. Där kan man bo.
tisdag 14 februari 2017
Vägmärken
Dessa ord återfinner jag i Dag Hammarskjölds dagboksanteckningar, samlade i boken Vägmärken.
Läs om Dag Hammarskjöld och hans livsgärning:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Dag_Hammarskj%C3%B6ld
Läs om Dag Hammarskjöld och hans livsgärning:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Dag_Hammarskj%C3%B6ld
måndag 13 februari 2017
söndag 12 februari 2017
lördag 11 februari 2017
fredag 10 februari 2017
onsdag 8 februari 2017
tisdag 7 februari 2017
måndag 6 februari 2017
Byggnader (22). Höghus på Pantarholmen
Här i trakterna låg tullen förr. Som man passerade för att ta sig in till centrum.
söndag 5 februari 2017
lördag 4 februari 2017
Heta ord (25). Tillgänglighet
Den här viktiga frågan ställdes i månadstidningen från min fackförening. Den handlade egentligen om hur kommuner tävlar i hur man lyckats lösa utmaningen för de rörelsehindrade att kunna ta sig fram i samhället och komma in i byggnader via bredare dörrhål, ramper, hissar m.m. Man talar alltid i det sammanhanget om "tillgänglighet". Och tydligen kan man tävla i detta och vinna någon sorts erkännande och kanske certifiering för lyckat tillgänglighetsarbete..
Jag reagerade inför rubriken. Och tänkte vidare på begreppet tillgänglighet. I olika sammanhang talar vi om e-tjänster, molntjänster och smarta digitala lösningar som öppnar upp möjligheter att ha information och tjänsteutbud tillgängligt 24/7 (uttalas tjugofyra sju), dvs. hela veckan och alla timmar på dygnet. Det är också en form av tillgänglighet, som många ser som en vinst, en fördel och något som ligger i tiden och är ett resultat av en enorm teknikutveckling de senaste 25 åren.
Dock:
Att som person vara tillgänglig hela tiden, är det viktigt? Är det avgörande på något sätt? Är det sunt? Mår vi bra av det? Är det klokt? Är det ett fritt val eller något påtvingat? Detta är något vi verkligen kan fundera över, för det verkar som om många tävlar om att vara tillgängliga dygnet runt. Är det verkligen meningen att vi ska vara tillgängliga hela tiden? Gör det något bra med oss att vara tillgängliga ständigt och jämt? Eller förlorar vi något som vi kanske inte märker på kort sikt (eller på lång sikt). Var tog möjligheten vägen att vara för oss själva? Har vi missat att vi fortfarande har den möjligheten? Och vart försvann förmånen att själv få välja om jag vill vara anträffbar, tillgänglig, att kunna ha någon sorts rumsligt, själsligt och tidsligt (finns det ordet?) utrymme för mig själv? Kan det finnas en baksida av ständig tillgänglighet via mobilen eller datorn, som gör att tillgängligheten och kontakten blir ytligare och mer som skummet på ytan, och drar ner förmågan att vara helhjärtat tillgängliga när så krävs? Orsakar tillgängligheten att vi blir ytligare? Att det blir större mängd och mindre kvalitet? Ungefär som skillnaden mellan att surfa på havsytan och ana att havet som finns under mina fötter är djupt eller att dyka ner under ytan och utforska djupet och skönheten i korallrevet, växtlivet och djurlivet? Förstås har jag inget svar på alla dessa frågor, jag kan bara fundera vidare. Men om det är sant att "vi är de frågor vi ställer", då är det viktigt att ställa dessa frågor. Vad gör allt detta med mig? Och med dig? Och med det omkringliggande samhället? Vart tog integritet och det egna valet vägen?
En naturlig fortsättning i mina funderingar blir då att det finns lägen i livet, det finns tankar om livet och självklart situationer i livet då vi vill vara tillgängliga. Då vi väljer det själva. Att vara tillgängliga när någon verkligen behöver oss. När nöden knackar på dörren. När sorgen drabbar. När livsfrågor om existensen kommer upp inom oss. När godheten och omsorgen behöver visa sitt vackra ansikte. När kärleken ska övervinna hatet. Någon - den gode Guden - frågar: "vem ska jag sända, och vem vill vara vår budbärare?" Och jag har ett val att göra: vill jag vara tillgänglig för hans fråga, hans kärleksfulla utmaning, hans maning i mitt inre? Har jag så mycket integritet att jag kan stänga av den ständiga ström av pockande på min uppmärksamhet och tvånget att vara tillgänglig, att jag kan höra och känna maningen inom mig - och att kunna vara tillgänglig för den Högstes maning i mitt inre?
Och den tillgängligheten kan vi inte tävla i. Det är emot sakens natur. So help us God.
fredag 3 februari 2017
Eko in i evigheten
Märkligt att sitta på ett möte på jobbet och denna bild visas på den stora TV-/datorskärmen.
Tänkvärt.
torsdag 2 februari 2017
Heta ord (24). Delaktighet
Att få vara och känna sig delaktig i något eller i någons liv, är en viktig del i det som vi kan kalla mening med livet. Att få vara delaktig och en del av sina barns liv, är en - för de flesta - en naturlig del i barnets uppväxt och utveckling. När barnen blir vuxna ser delaktigheten annorlunda ut. Borde göra det i alla fall. Många barn faller lätt in i sin barnroll när de kommer hem, och det kanske vi ska bjuda på? Bara inte inträdet i barnrollen tangerar utnyttjande, är det väl ok. Att någon annan är en del av mitt liv och att denne är delaktig i mitt liv, är det samma sak? Att vara en del av någons liv förefaller vara med fysiskt betingat, i form av boende och andra yttre faktorer. Att vara delaktig i någons liv tycks vara mer fråga om insidan, ett delande av andra saker än de yttre. Vi kan naturligtvis ha olika känsla inför orden och uttrycken, men de säger lite olika saker och pekar på att det kan finnas viss nyansskillnad.
Att vara del av någons liv kan från början bygga på ett val, men behöver inte nödvändigtvis fortsätta att vara ett aktivt val, det kan pågå “av bara farten”, för att det kanske inte finns utrymme för någon egentlig förändring i det avseendet; praktiska, ekonomiska, och andra yttre faktorer som låser fast situationen. Att vara delaktig i någons liv är mer ett varje-dag-fenomen och egentligen ett oupphörligt vägval. Att vara en del av någons liv är liksom mer objektivt och ytligt. Att vara delaktig i någons liv är mer subjektivt och går på ett helt annat sätt på djupet.
Jag tänker på metaforen trädet med sin stam, sina rötter och sina grenar och blad. Grenarna och rötterna är verkligen och på alla sätt, både synligt och osynligt, delaktiga i trädet; dess existens, dess utveckling, dess historia, nutid och framtid. Jag tänker att trädgården eller platsen där trädet finns, staketet runt omkring, tomten där det växer, dess livsbetingelser såsom miljö och gatuadressen eller dess geografiska koordinater är alla en del av trädets existens och varande. Inte livsavgörande, men inte betydelselösa heller. Jag skulle vilja påstå att det livsavgörande är det som sker eller kommer uppifrån (regn, vind och solsken), det som sker under ytan (rötternas förmåga att finna vatten) och inuti (tillväxten och dess process som är beroende av regn och sol och vind). Dessa faktorer är delaktiga i trädets liv.
På vilket sätt kan detta överföras till det mänskliga? Att vara en del av eller att vara delaktig i - det är frågan. Vad vill vi? Hur är det egentligen? I mänskliga relationer: kvinna - man, förälder - barn, kompis - kompis, medlem i församling - medlem i församling, arbetskamrat - arbetskamrat, medlem i förening - medlem i förening. Hur mycket är vi en del av varandra, och hur mycket är vi delaktiga i varandra? Hur förändras dessa tillstånd? Går det att påverka utvecklingen, är det ens önskvärt?
Jag tror dock att delaktighet är ett val vi måste göra både för vår egen del och den andre det gäller, medan att vara en del av någon till stor del är ett något som kan pågå utifrån ett val för kort eller lång tid sedan, men kan fortgå under lång tid utan att man lyfter ett finger för att hålla något vid liv. Delaktighet har med liv och överlåtelse att göra. Där måste hjärtat vara med, annars överlever inte delaktigheten. Och det kan självklart finnas faktorer (yttre och/eller inre) som gör att delaktigheten inte överlever.
Eeva Kilpi skriver så här i en dikt (och den handlar i högsta grad om delaktighet):
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Att vara del av någons liv kan från början bygga på ett val, men behöver inte nödvändigtvis fortsätta att vara ett aktivt val, det kan pågå “av bara farten”, för att det kanske inte finns utrymme för någon egentlig förändring i det avseendet; praktiska, ekonomiska, och andra yttre faktorer som låser fast situationen. Att vara delaktig i någons liv är mer ett varje-dag-fenomen och egentligen ett oupphörligt vägval. Att vara en del av någons liv är liksom mer objektivt och ytligt. Att vara delaktig i någons liv är mer subjektivt och går på ett helt annat sätt på djupet.
Jag tänker på metaforen trädet med sin stam, sina rötter och sina grenar och blad. Grenarna och rötterna är verkligen och på alla sätt, både synligt och osynligt, delaktiga i trädet; dess existens, dess utveckling, dess historia, nutid och framtid. Jag tänker att trädgården eller platsen där trädet finns, staketet runt omkring, tomten där det växer, dess livsbetingelser såsom miljö och gatuadressen eller dess geografiska koordinater är alla en del av trädets existens och varande. Inte livsavgörande, men inte betydelselösa heller. Jag skulle vilja påstå att det livsavgörande är det som sker eller kommer uppifrån (regn, vind och solsken), det som sker under ytan (rötternas förmåga att finna vatten) och inuti (tillväxten och dess process som är beroende av regn och sol och vind). Dessa faktorer är delaktiga i trädets liv.På vilket sätt kan detta överföras till det mänskliga? Att vara en del av eller att vara delaktig i - det är frågan. Vad vill vi? Hur är det egentligen? I mänskliga relationer: kvinna - man, förälder - barn, kompis - kompis, medlem i församling - medlem i församling, arbetskamrat - arbetskamrat, medlem i förening - medlem i förening. Hur mycket är vi en del av varandra, och hur mycket är vi delaktiga i varandra? Hur förändras dessa tillstånd? Går det att påverka utvecklingen, är det ens önskvärt?
Jag tror dock att delaktighet är ett val vi måste göra både för vår egen del och den andre det gäller, medan att vara en del av någon till stor del är ett något som kan pågå utifrån ett val för kort eller lång tid sedan, men kan fortgå under lång tid utan att man lyfter ett finger för att hålla något vid liv. Delaktighet har med liv och överlåtelse att göra. Där måste hjärtat vara med, annars överlever inte delaktigheten. Och det kan självklart finnas faktorer (yttre och/eller inre) som gör att delaktigheten inte överlever.
Eeva Kilpi skriver så här i en dikt (och den handlar i högsta grad om delaktighet):
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
onsdag 1 februari 2017
Madras
Chennai [ˈtʃɛnnəɪ] (tamil: சென்னை, hindi: चेन्नई, fram till augusti 1996 officiellt Madras) är huvudstad i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Den är en av Indiens största städer, med 4,6 miljoner invånare i staden och 8,7 miljoner invånare i storstadsområdet vid folkräkningen 2011.Chennai ligger vid Koromandelkusten på Indiens södra östkust. Staden har en stor hamn varifrån färjan till Andamanerna går och enligt egen uppfattning världens näst längsta strand, Marina Beach. Många tillverkningsindustrier, inklusive bilfabriker finns här. Majoriteten av befolkningen talar tamil, men en ansenlig minoritet talar telugu.
Aposteln Tomas tros enligt sägen ha kommit till området och dött här. Den första europeiska makt som etablerade sig i detta område var Portugal, som byggde ett fort kallat São Tomé 1522. Sedan kom Nederländerna 1612 och Brittiska Ostindiska Kompaniet 1639. Staden växte upp runt den brittiska garnisonen i Fort St George, och beräknas ha haft mer än 300 000 invånare redan i mitten av 1700-talet. Under brittisk tid var staden säte för presidentskapet Madras. Stadens bytte namnet Madras till dagens Chennai 1996.
Kända personer som är födda i Madras:
Viswanathan Anand (f.d. 5-faldig schackvärldsmästare)
R.K. Narayan (författare)
(Källa: Wikipedia)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)