Din stund på jorden (1)

Wilhelm Moberg berättar i sin bok Din stund på jorden om ett återbesök i den småländska bygd huvudpersonen lämnade för 40 år sedan - ord som lika gärna kunde varit mina när jag vill beskriva hur det känns att återvända dit där jag är född eller där jag är uppvuxen. Samma känsla uttrycks av Moberg i det följande:

Nu hade jag på luftens vägar företagit en ny resa till hemlandet. Men jag reste inte för att återvända. Jag kom inte till min födelsebygd för att stanna kvar. Icke för ett ögonblick föresvävade det mig att en återflyttning till Sverige vore möjlig för den gamle amerika-emigrant, som bär mitt namn. De svensk-amerikaner som vid mina år vänder tillbaka för att återfinna sin barndoms bygd blir offer för ett självbedrägeri. Till det landet gives det ingen återvändo för någon människa. Jag kan komma tillbaka i yttre mening, till marken, husen, träden, vattnen, hagarna. Jag kan återvända till tingen, men aldrig till det rum, där barnets själ vistades. Det finns ingen återkomst till uppväxtens värld, som blivit drömmar och minnen och som måste förbli drömmar och minnen: Här står jag avvisad utanför en dörr som för alltid är tillsluten.

Efter mer än fyrtio års bosättning i Förenta Staterna har jag blivit en främling i det land, där jag föddes och växte upp. Far och mor är döda, alla mina syskon är döda. Ännu lever några av mina släktingar och några jämnåriga från min uppväxt, men hos dem är jag i det närmaste bortglömd. Jag är bara ett namn som man nämner med tillägget: Han for till Amerika.

Det här skulle bli mitt sista besök i Sverige. Vad skulle jag den här gången göra i hemlandet? Jag ville ännu en gång se barndomens bygd om sommaren. Jag ville lägga ner en krans på fars och mors gemensamma grav. Jag ville ännu en gång uppsöka hemsocknens kyrkogård, där mina föräldrar och syskon har förenats med jorden. Jag ville ännu en gång återse den plats, där människor av min släkt i många led har blivit till stoft igen. Släktenas uppväxt, liv, vandring över världen och försvinnande i mullen – – – denna eviga upprepning ser jag klarast på de dödas gård i hemsocknen.

Jag känner svensk-amerikaner som på ålderdomen återflyttat till Sverige, därför att de ville ligga begravna samman med fäderna och återförenas med dem: En barnets återgång till modersskötet. Jag kan förstå de återvändande och känna med dem, men själv kan jag inte gripas av denna blods- och släktmystik: Vad betyder för mig den mark på vårt klot, där jorden skall ta min döda kropp tillbaka? Den kroppen är inte längre jag, vad som händer med den, det kan inte mer angå mig.

Men socknens kyrkogård är det ställe i hembygden, där de nu är församlade nästan alla som hörde till den värld, som en gång var min. Där är de försvunna med denna värld.