Stram som en moraklocka

Håkan Nesser skriver i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö:

Hon (Bennys mamma) var stram som en moraklocka i sorgdräkt. [...]

Hon nickade. Tog upp näsduken ur förklädesfickan och snöt sig. Bennys morsa var allergisk då och då under sommarhalvåret. Hade hösnuva, som det hette. När jag tänker efter tror jag att hon hade hösnuva året om.

”Min far sa så”, la jag till.
”Ack ja”, sa hon. ”Kommer tid, kommer råd.”
Jag hade börjat lära mig vid den här tiden, att det var på det sättet vuxet folk talade. Det var inte bara min far; det var så här man skulle få till det överhuvudtaget, om man ville visa att man börjat bli torr bakom öronen. Sedan min mor sjuknade in ordentligt och hamnade på lasarettet hade jag registrerat de viktigaste uttrycken, så jag kunde anamma dem efter behov.

Det är som det kan.
Jämna plågor.
Det kunde varit värre.
Det är så lite vi vet.
Eller varför inte ”Huvet upp och fötterna ner”, som vindögda Karlesson i kiosken konstaterade hundra gånger om dan.
Eller ”Kommer tid, kommer råd” à la fru Barkman.

Benny hette alltså Barkman också. Benny Jesaias Conny Barkman. Det fanns dom som tyckte det var en konstig radda namn, men själv klagade han aldrig.
Kärt barn har många namn, brukade hans morsa säga och flina så att hennes leverpastejfärgade tandkött syntes.

Stäng truten, brukade Benny säga då.