Två viktiga frågor till två män

Lee Child berättar i boken Fienden, med Jack Reacher i huvudrollen, om Jacks och hans bror Joes sista möte med sin gamla och döende mor. Deras mor avslutar måltiden med en gammal familjeritual som innehåller två viktiga och livsavgörande frågor, vilka jag härmed skickar vidare till dig, kära läsare:

Sedan återupptog hon (dvs. modern) en annan gammal kär familjeritual. Hon gjorde något som hon hade gjort tiotusen gånger förut, under hela våra liv – ända sedan vi blivit gamla nog att ha en egen personlighet. Hon kämpade sig upp från stolen och gick mödosamt och ställde sig bakom Joe och lade händerna på hans axlar. Sedan böjde hon sig fram och pussade honom på kinden.
”Vad är det du inte behöver göra?” frågade hon honom.
Han svarade inte. Det gjorde han aldrig. Vår tystnad ingick i ritualen.
”Du behöver inte lösa alla världens problem, Joe. Bara några av dem. Det finns så det räcker.”
Hon pussade honom på kinden igen. Sedan stödde hon sig med ena handen mot ryggstödet på hans stol och sträckte ut den andra och hasade iväg och ställde sig bakom mig. 

Jag hörde hennes rosslande andhämtning. Hon pussade mig på kinden. Sedan gjorde hon det hon alltid gjort för så många år sedan innan hon lade händerna på mina axlar: hon mätte dem, från den ena sidan till den andra. Hon var en småväxt kvinna, som fascinerades av att hennes son vuxit upp till en jätte.
”Du är lika stark som två normala pojkar”, sade hon.
Sedan kom min personliga fråga.
”Vad ska du göra med all den här styrkan?” frågade hon mig.
Jag svarade inte. Det gjorde jag aldrig.
”Du ska göra det som är rätt”, sade hon.
Sedan böjde hon sig fram och pussade mig på kinden igen.
Jag tänkte: Var det sista gången?

Vi gav oss av en halvtimme senare. Vi kramade henne länge och hårt i dörren och talade om för henne att vi älskade henne och hon sade att hon älskade oss också och alltid hade gjort det. Vi lämnade henne stående där och åkte ned i den lilla hissen och började gå den långa vägen tillbaka till Place de l’Opéra för att ta flygbussen. Tårarna strömmade ur våra ögon och vi sade ingenting. Mina medaljer betydde ingenting för incheckningstjejen på Roissy-Charles de Gaulle. Hon placerade oss i bakre delen av planet. Ungefär halvvägs genom flighten plockade jag upp Le Monde och såg att man hade hittat Noriega i Panama City. För en vecka sedan hade det uppdraget varit lika viktigt för mig som luften jag andades. Nu mindes jag det knappt. Jag lade ifrån mig tidningen och försökte se framåt. Försökte komma ihåg vart jag var på väg och vad det var jag skulle göra när jag kom dit. Jag mindes det knappt. Jag hade ingen som helst känsla för vad som skulle komma att hända. Om jag haft det skulle jag ha stannat i Paris.
----------------------

”Vad är det du inte behöver göra?” 
”Vad ska du göra med all den här styrkan?”

Vi ställer oss frågorna idag. Viktiga och avgörande.