Sedan återupptog hon (dvs. modern) en annan gammal kär familjeritual. Hon gjorde något som hon hade gjort tiotusen gånger förut, under hela våra liv – ända sedan vi blivit gamla nog att ha en egen personlighet. Hon kämpade sig upp från stolen och gick mödosamt och ställde sig bakom Joe och lade händerna på hans axlar. Sedan böjde hon sig fram och pussade honom på kinden.
”Vad är det du inte behöver göra?” frågade hon honom.
Han svarade inte. Det gjorde han aldrig. Vår tystnad ingick i ritualen.
”Du behöver inte lösa alla världens problem, Joe. Bara några av dem. Det finns så det räcker.”
Hon pussade honom på kinden igen. Sedan stödde hon sig med ena handen mot ryggstödet på hans stol och sträckte ut den andra och hasade iväg och ställde sig bakom mig.
Jag hörde hennes rosslande andhämtning. Hon pussade mig på kinden. Sedan gjorde hon det hon alltid gjort för så många år sedan innan hon lade händerna på mina axlar: hon mätte dem, från den ena sidan till den andra. Hon var en småväxt kvinna, som fascinerades av att hennes son vuxit upp till en jätte.
”Du är lika stark som två normala pojkar”, sade hon.
Sedan kom min personliga fråga.
”Vad ska du göra med all den här styrkan?” frågade hon mig.
Jag svarade inte. Det gjorde jag aldrig.
”Du ska göra det som är rätt”, sade hon.
Sedan böjde hon sig fram och pussade mig på kinden igen.
Jag tänkte: Var det sista gången?

----------------------
”Vad är det du inte behöver göra?”
”Vad ska du göra med all den här styrkan?”
Vi ställer oss frågorna idag. Viktiga och avgörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar