Förnuftets näsduk torkar inte
känslans gråt.
Hypnos för människoharar
Var inte rädd för de tongivande.
Youtube-klipp från gudstjänst den 27 juni, från Brändaholm i Karlskrona.
Tema: När livet händer.
Välkommen att lyssna.
 |
| Bild från pixabay.com |
De få orden som efter tystnaden uttalas, har en sådan sprängkraft och ett en sådan verkan, att vi i ödmjukhet måste böja oss ner till marken. Utan att skriva. För vi har ingenting att skriva. Vi har egentligen inget på vårt eget pluskonto. Vår egen rättfärdighet hjälper oss inte i denna stund av tystnad. Det enda vi kan göra är att förtrösta, att överlämna oss, att i tro ta emot det han ger oss: förlåtelse, sin frid, sin trygghet och inre renhet och tillit. Att tro är att kasta sig i hans armar, och förstå att han finns där och tar emot oss. Han säger till den som inte orkar gå längre: gå. Han säger till den som är fjättrad med olika band: gå och synda inte mer, det vill säga: lev inte så att du missar målet med ditt liv. Det mål som Gud hade tänkt att du skulle nå. Den plan som han har för dig. En god plan. Han vill ditt bästa. Jag önskar att vi alla skulle lyssna på tystnaden, när det är Han som talar till våra hjärtan, väljer att vara tyst, för att i rätt tid ta till orda igen. Detta är mänskligt talat. Egentligen är det hans röst vi hör, även i tystnaden, i våra hjärtan.
När jag skriver orden kommer jag på att egentligen är det omöjligt. Det är en omöjlig uppgift som skrivaren - berättaren - ger sig i kast med. Men det är också en omöjlig uppgift att inte ge sig i kast med den, skrivaren - berättaren - måste göra det. Det är någonting på insidan - en kärlek och tacksamhet - som gör att jag bara vill.
Sommarängen.
I SAOL läser vi: blomster|säng substantiv ~en ~ar
• ibl. sängformad blomsterrabatt
Vem vilar där? Är det inte de små krypen, de små djuren? Är det det pågående skapandet som ibland tar sin tillflykt dit för att finna vila och ro? Rådjuren och boskapen kan lägga sig där för att vila. Och vi är många som funnit vår tillflykt till dessa sängar av blomster. Och det är helt rätt, en möjlighet att komma ihåg, att inte förglömma.
Israel Kolmodin, levde 1643-1709 och var professor i Uppsala, präst och biskop i Visby, han skrev den psalm som är sommarpsalmernas sommarpsalm.
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor
Nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror
Med blid och livlig värma till allt som varit dött
Sig solens strålar närma och allt blir åter fött
De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar och alla gröna träd
skall oss var dag påminna Guds godhets rikedom.
Låt oss den nåd besinna
som räcker året om.
Man tror att han fick inspiration av naturen vid Hångers källa i Lärbro på norra Gotland, där man reste en minnessten 1944, för att minnas ursprunget för Kolmodins vackra och lyriska psalm.
Läs mer: https://www.guteinfo.com/?id=262
Melodin är känd från Roslagskullahandskriften 1693 och trycktes för första gången i 1697 års koralpsalmbok. Vem som har komponerat den vet man inte. Den torde ha sjungits redan till den svenska folkvisan "Grefwen i Rom" från slutet av 1500-talet.
 |
| Bild från pixabay.com |
de gamla och kloka häpnade över hans förstånd. Förstånd blir därmed något annat än stort kunnande. Förstånd handlar om riktningen på ens intresse. Förstånd är att lyssna. Det är genom att lyssna och ställa frågor som man kan få tillträde till den andres värld, och det är så ens egna horisonter befrias.
(Tomas Sjödin)
 |
| Bild från Pixabay.com |
Skillnaden mellan tigande
och tystnad är talande.
 |
| Bild från Pixabay.com |
(Engelskt ordspråk)
Han berättar gärna om hur hans mamma lärde honom att han var lika mycket värd som alla andra, men inte mer värd än någon annan.
Wilfrid Stinissen lyfter fram vikten av de två olika betraktelsesätten när det gäller läsning av bibeln: den bokstavliga betydelsen och den andliga betydelsen. Om man läser och tar till sig enbart den bokstavliga, missar man själva poängen med bibeln, det är som att se människan som enbart en kropp. Människan - också - består även av en osynlig dimension som styr det kroppen gör. Det som döljer sig innanför är bibelns verkliga betydelse, dess själ, i sin djupaste mening. För att enbart tillägna sig den bokstavliga betydelsen behöver man inget större engagemang, inget dröjande, egentligen ingen eftertanke, bara ett visst textmässigt, historiskt och litterärt intresse. För att tränga förbi ytan och dyka djupare, behövs verkligen både mod att vilja se bakom och bortom orden, och stillheten att liksom idissla orden för att mättas, drabbas och ledas fram emot insikter. Man drivs en inre hunger, längtan, och tar till sig orden för sitt livs skull.
Stinissen skriver: bibelläsning är ett möte. Han är inne på tankegångarna att om man enbart läser Boken utifrån vetenskapliga aspekter och kunskapsmässig förståelse, finns risken att man blir immun mot dess innersta budskap och ande. Bibelordet måste få drabba en på insidan. Ordet kan åtskilja själ och ande, märg och ben.
Sjödin skriver: Denna glädje (att lyssna på fågelsången, med en kopp kaffe i handen) tar inte bort behovet av det materiella, man kan inte leva på fågelsång, men den är en stämgaffel som slår an den ton utifrån vilken man kan stämma allt det andra.
Och då tänker jag såhär: att söka efter den grundton, den stämton, som finns i Boken; det innebär att hitta den verkliga betydelsen i Bokens ord, det innebär också att tränga förbi ytan och de eventuella motsägelserna jag ytligt sett upptäcker, och fånga tonen, fånga meningen, finna anden och själen i textens ord.
Man brukar säga att fåglar krossar ingenting som de står på. De står alltid ganska lätt. Det tycker jag är vackert.
---------------------------------------Reklam från SAS, med en bild av en man som vandrar i öknen:
Så länge du reser, förändrar du världen.
När vi är på väg, växer inte mossa på oss. Är vi i rörelse, samlas inte dammet på oss. Vi kan bli smutsiga av livet och dess villkor och möten, men rörelsen är avgörande. Jesus sa: följ mig. Vi kan följa, resa och förändras, samtidigt som det finns ett lugn inom oss, en frid som övergår allt förstånd, och som världen inte kan ge. Det inre lugnet finns som en förutsättning till vandringen, rörelsen, förändringen. På det sättet - om jag ser på mig själv som en vandrare - kan jag också se på människor runt omkring mig - som resor. De resande kanske inte är ett så dumt uttryck egentligen. Läsarna är ett annat uttryck som ger en bild av en människa som inte är färdig. Och i min uttydning av ordet Läsare ligger det att vara vidöppen i sinnet både för bibelns budskap och ord, men även andra böcker, från andra författare, vilka är livets medvandrare genom tillvaron.
Så länge du läser, förändrar du världen.
Så länge du reser, förändrar du världen.
