 |
| bild från pixabay.com |
vita som gips,
som gipsbandaget kring trons brutna arm.
Sömngångaren Nicodemus på väg
till Adressen. Vem har adressen?
Vet inte. Men det är dit vi går.
(Tranströmer)
De yttre attributen
som var tänkta att motsvara en
inre verklighet,
blir så ofta krassa, vassa, missriktade
och avvisande.
Som pelarna i en kyrka,
man slås av hur opersonliga de är,
så höga, så hårda, så fjärmande,
så ointagliga.
Deras uppgift är att hålla upp taket.
Att bära upp det en människa inte kan.
För viktens skull, för höjdens skull,
inte för Guds skull.
Och absolut inte för människans skull.
Det vita och hårda,
det ouppnåeliga
och ointresserade -
pelarna står bara där
och står. År efter år.
Det positiva med dem är
att de drar min blick uppåt.
De fångar barnens intresse
och för sin storleks skull,
även de vuxnas.
Men till vad nytta?
Kanske hade den gode Tomas rätt
när han beskrev dem
som gipsbandaget kring trons brutna arm.
Sömngångaren Nicodemus på väg
till Adressen. Vem har adressen?
Vet inte. Men det är dit vi går.
(Tranströmer)
De yttre attributen
som var tänkta att motsvara en
inre verklighet,
blir så ofta krassa, vassa, missriktade
och avvisande.
Som pelarna i en kyrka,
man slås av hur opersonliga de är,
så höga, så hårda, så fjärmande,
så ointagliga.
Deras uppgift är att hålla upp taket.
Att bära upp det en människa inte kan.
För viktens skull, för höjdens skull,
inte för Guds skull.
Och absolut inte för människans skull.
Det vita och hårda,
det ouppnåeliga
och ointresserade -
pelarna står bara där
och står. År efter år.
Det positiva med dem är
att de drar min blick uppåt.
De fångar barnens intresse
och för sin storleks skull,
även de vuxnas.
Men till vad nytta?
Kanske hade den gode Tomas rätt
när han beskrev dem
som gipsbandaget kring trons brutna arm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar