Språk är intressant. Det talade språket, det skrivna språket, det formella språket och det informella språket, kroppsspråket, dialekter, det tysta språket, ämbetsspråk, byråkratispråk, chattspråk, sms-språk. Språket finns till för att vi ska kunna förstå varandra. Om vi inte hade något språk (av dem jag nyss nämnde), skulle vi ha väldigt svårt att förhålla oss till andra människor. I den bästa av världar talar vi samma språk i den meningen att vi förstår varandra. Det är ju inte alltid säkert att de som talar samma språk (svenska t.ex.) förstår varandra bara för att man uttalar likartade ord. Man kan prata förbi varandra ändå. Man kan uppfatta ord, satser, kroppsspråk, miner, tonfall m.m. på så många olika sätt, så att språket – dvs. själva orden – inte alls blir begripliga för den andre. Det kan även vara så att det kan räcka med ett enda ord så förstår den andre vad jag menar, utan att knappt använda sig av det konventionella talade språket.
Olika kulturer viktar också orden olika. Ett uttryck på ett språk kan för mig betyda något helt annat. Ord och ordvalörer kan skifta oerhört mycket från språk till språk. Ordspråk kan vara helt omöjliga att översätta och göra begripliga till den stund när man upptäcker ett ordspråk på det andra språket som har samma andemening. Man kan drabbas av kulturkrockar, som man ibland förväxlar med konflikter av annan art.
Jag hörde om en svensk som var i Norge och han mötte där en norrman som jobbade i samma koncern som han själv. När eftermiddagen kom ringde norrmannen till sin son och bad honom hämta hans fru på flygplatsen. Svensken undrade varför han inte åkte till flygplatsen själv, och norrmannen svarade: ”jag har icke anledning att hämta henne, därför bad jag min son”.
Svensken kände att det nog låg en konflikt i luften och ville inte veta mer vid det tillfället, så han teg. Några dagar senare, när de lärt känna varandra lite bättre, frågade han vad orsaken var till att han kände att han inte hade anledning till att hämta sin fru vid flyget. Hans svar var kort och gott: ”jag hade ett väldigt viktigt affärsmöte inbokat, därför kunde jag inte hämta henne”. Då förstod svensken att ordet ”anledning” inte betydde detsamma som här i Sverige, utan det betydde helt enkelt: möjlighet. Han hade 100 anledningar på svenska att hämta henne, men 1 stor orsak gjorde att han inte – på norska – hade anledning att hämta henne denna gång. Vad knäppt det skulle bli om vi svarade: jag har ingen anledning att hämta dig! Att säga så på svenska är verkligen att starkt ta avstånd från någon.
Att säga – efter en supergod 3-rättersmiddag: ”detta var icke så värst!”, skulle i svenska öron vara det mest nedlåtande jag skulle kunna säga till värdinnan eller värden, men på norska betyder det att detta verkligen var en höjdarmåltid!
Språkbarriärer – har du märkt av dem? Manligt – kvinnligt (du vet: män är från mars, kvinnor från Venus). Olika språk – olika kulturer. Tekniker – icketekniker. Unga – äldre. Kommunalanställd – anställd i privat företag.
Varje dag kan vi möta och märka av språkbarriärerna.
