God mat ger goda rester

Dagen efter festen är resterna kvar.
Och de smakar nästan ännu bättre dag två...

Lök

Tänk dig att vara lök. Där finns det yttre skalet och det krydd-, smak- och märgstarka inre. Det är egentligen inte det yttre som tilltalar eller intresserar oss, utan det inre. Lök är billigt och inte speciellt attraktivt, intressant eller på annat vis spännande heller. Lök är lök, helt enkelt. That´s it. Och varje veckohandling är det samma visa: vi köper lök. Vi tränger lök, som norrmannen säger, dvs. vi behöver lök. All we need is lök, som Beatles skulle ha uttryckt det. Alla behöver lök, alla köper lök. Men ingen pratar om lök, ingen diskuterar lök (i alla fall inte i de sammanhang där jag rör mig), ingen verkar vara särskilt upphetsad över just LÖK. Ändå finns den hos oss alla, dess existens och dess oändliga värde p.g.a. sina mycket speciella egenskaper är odiskutabel och ifrågasätts av INGEN! Fascinerande.

Såna människor har jag mött genom livet. De är inte särskilt fascinerande, de är inga som man direkt uppmärksammar, man har ingen direkt orsak att diskutera eller prata om dem, de har ett enkelt yttre och de har ett inre med olika skikt och lager. Precis som en lök. Men de finns där, de FINNS hela tiden och överallt. Och de är oumbärliga, vi kan inte vara utan dem, de behövs i varje sammanhang, vid varje måltid, vid varje satsning, i alla arbeten... Fascinerande att tänka på den betydelse de har i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Man märker dem kanske inte förrän den dagen då de inte längre råkar dyka upp. Och den dagen kommer vi att utropa - precis som vi gör när vi glömt att använda lök i maten: "idag saknas han", "idag saknas hon"! 

Det är läge att slå ett slag för löken! Ett kraftfullt slag. Jag utlyser en LÖKENS DAG! En dag för alla doldisar runt omkring oss, som bara finns och ger av sitt inre. Och kanske är du en sådan, kära läsare? Som sätter smak och färg på din omgivning utan att du vet om det? Var stolt över det.

På torsdag tror jag att jag ska köpa några stolta lökar när jag veckohandlar! Och jag ska nog ge lökarna en applåd någon gång.

Luciadagen

Luciasång på gymnasiet i morse.
Duktiga estet-elever framförde gammalt och nytt.
Både Gläns över sjö och strand och
Staffan var en navelsträng... :)

Nobelpristagare

Vilken ära att få vinna Nobelpriset någon gång i sitt liv! Oftast är det äldre män som vinner priset efter många, många års idogt arbete, ofta långt från scenerna och offentligheten. Många försök, experiment och skrivna sidor ligger bakom ett Nobelpris. Jag kan tänka mig att det funnits åtskilliga dagar i deras liv då arbetet har känts meningslöst och som bortkastad tid. Alldeles säkert.

Igår kväll slog jag på TV:n och hamnade mitt i sändningen av årets upplaga av Snillen spekulerar. Det är den unika samlingen av årets nobelpristagare som sitter runt samma runda bord i Bernadottebiblioteket på kungliga slottet i Stockholm (läs mer om det biblioteket >> här!).

Stunden och samlingen av människor är unik i sitt slag. Det jag fascineras av är dessa personers kunskap, humor, vidsynthet, visdom, öppenhet, ödmjukhet och nyfikenhet på tillvaron. Vilket ämne de än talar om under denna timme spelar ingen roll: alla har något att säga om vilket ämne som helst. Och det beror på att de öppet resonerar utan förbehåll och utan skygglappar och inskränkningar. Och det förefaller som att det stämmer, som någon uttryckte för något år sedan: "att alla vetenskaper tenderar att slutas som en cirkel när man vet tillräckligt mycket eller när man trängt tillräckligt djupt ner i alla olika vetenskaper så att man kommit förbi ytskiktet". Precis som om vetenskapen är som vårt universum med olika galaxer, då de förenas i ett och samma universum som förr eller senare kommer i varandras närhet och belyser varandra.

Allra mest uppskattar jag deras ärlighet, humor, nyfikenhet och ödmjukhet. Jag tror att det var Einstein som en gång uttryckte sig ungefär så här: ju mer jag vet, desto mer inser jag vad lite jag vet. Det är nog ett sunt konstaterande av ett geni.

Det lackar mot jul

Gågatan två dagar före lucia... stämningsfullt...
efter en god fonduemiddag och gratulerande av en god kollega
med glad stämning på Två rum och kök.

Utförsåkning i Val d`Isère

Kollar lite förstrött på utförsåkning från den franska vinterorten som år efter år står som värd för världscupcirkusen då alla dessa fartfyllda tjejer och killar och deras fans fyller den nästan lodräta backen med fart och fläkt. Solen lyser, himlen är blå, skiddräkterna är i regnbågens alla färger, stavarna är lite småkrokiga ibland (från fabrik alltså), portarna eller käpparna med små flaggor är knepigt utplacerade för att göra slalombanan lite extra krånglig för åkarna. Den glada och folkliga inramningen och alla reklamaffischer i olika färger och former kryddat med den fartfyllda utförsåkningen ger en glad och positiv känsla. Utom för de åkare som inte tar sig ner, utan faller eller där skidbindningen av misstag råkar lösa ut mitt i backen. Min favoritreklam är den lila kossan med ordet Milko på magen (löpmagen tror jag).

SVT:s kommentator pratar och knyter samman med bakgrundsfakta och stories om åkarna och deras skidframgångar, ev. skador. Och vid sidan om sitter Pernilla Wiberg som specialistkommentator med mycket erfarenhet och ett otal antal segrar med sig i bagaget. Hon vet verkligen – på alla plan – vad hon pratar om.

Dock, ibland förstår inte jag vad hon pratar om: microflacken, hänget, hanget, tappet, hårnålen, bakskidan, storslalomåkare av rang, ytterskidan, målhang, game on, att åka genom med HELA skidan, att inte hamna i stress m.m. Jag skulle hamna i stress från första sekunden uppe i startfållan, det är jag helt övertygad om. Dels beror det nog på att jag inte lärt mig att behärska tekniken med pjäxor och skidor, dels för att de backar de åker i är extremt branta och i mitt fall skulle det nog bli störtlopp som tog stopp – förhoppningsvis – i något av skyddsnäten på väg ner i backen (efter ca 75 meters åkning) för att sen fortsätta på någon sjukstuga för gipsning och omplåstring ifall nacken hade klarat sig, vill säga. Jag tror också att jag lider av någon form av svindel, inte för höga höjder, utan för höga farter utan egen kontroll av farten. Aldrig i bil vid höga farter, men ofta utför i backar på skidor eller i berg- och dalbana där jag känner obehag när jag inte kan styra farten och riktningen efter mitt eget tycke. Känner mig utlämnad åt andra krafter som jag själv inte råder över. Däremot kan jag klättra på stegar, gå på tak, skotta snö uppe på tak på 7-våningshus eller gå ut på ett gallergolv där man ser rakt ner 50 meter utan att det gör mig någonting.

När jag var yngre tyckte jag att det där med utförsåkning i fjällen var lite tråkigt och sen var det tyvärr inte speciellt aktuellt i mitt familjesammanhang att åka på sådana utflykter. Däremot åkte vi trickskidor (jättekorta skidor som man spände fast runt sina kängor) och vi gjorde upp slalombanor i vår kanonfina backe där jag växte upp. Då hade jag kontrollen och kände glädjen i upplevelsen.

Kierkegaard sa ju så här: ”man förstår livet baklänges, men man måste leva det framlänges”. Nu förstår jag bättre vad som händer med mig i värstingbackarna med värstingutrustningen på fötterna och i berg- och dalbanan. Svindel p.g.a. hög hastighet utanför min egen kontroll.

Skönt med en förklaringsmodell. Och att kunna acceptera att det är som det är och varför det är som det är på detta område och på andra områden. Men ibland är vägen till insikt ganska lång.

Acceptera och förändra samtidigt

Rubriken är hämtad ur boken Att leva ett liv, inte vinna ett krig och kapitlet inleds med ett citat från komikern och tänkaren Tage Danielsson: ”…att inse världens lidande med glädjen i behåll”.

Vi ser alla hur det är i världen, hur folk och människor krigar och slåss, demonstrerar och skriker, hatar och avskyr, hur man misshandlar varandra fysiskt och psykiskt; TV, internet, radio och tidningar är fyllda av sådant hela tiden. Även i december när allting ska vara så mysigt och gosigt och fyllt av julefrid. Och i Sverige och andra västländer är julruschen i full gång, människor springer runt på gator och i affärer för att hinna med allt de ska hinna till jul, det städas, pyntas och fixas så att allt ska vara perfekt inför JULEN. Stressnivån är hög, pulsen på topp, sömnen flyr för att det inte finns ro i kropp och själ. Vi känner av det litegrann allihop tror jag.

Att inse allt detta som finns omkring oss och i oss och acceptera läget som det är, det är viktigt. Ja, t.o.m. avgörande för att kunna förändra något. Om man inte inser hur läget är och man ändå försöker förändra något, vet man ju inte vad det är man försöker förändra. Då slåss man – precis som Don Quijote i Cervantes bok – mot väderkvarnar. Man försöker och försöker, men misslyckas för att man slår i luften de flesta gånger. Den enda framkomliga vägen är att identifiera ”lidandet” eller missförhållandet och att inte fly från det, inte rymma från det i fruktan, utan kunna stanna upp, acceptera, befinna sig i tillståndet även om det innebär ångest, fruktan, frustration och sömnlöshet.  Att acceptera betyder inte att hålla med, eller att slå sig till ro med tillståndet, det betyder inte ens att vara passiv, loj, feg eller handlingsförlamad. Nej, det är helt enkelt det enda som finns att göra, för ofta är omständigheter omkring oss eller i oss något som vi helt enkelt inte kan göra så mycket åt just nu, utan de är som de är.

I acceptansen av förhållandet som råder ligger en hemlighet. En nyckel till nya dörrar och möjligheter. Att stilla ta emot det svåra, behålla det till en tid, stå ut med det, för att sedan upptäcka att det finns vägar framåt, nya dörrar att öppna, nya möjligheter och lösningar för mig; det är acceptensens andra dimension (acceptens och förändring hänger ihop, precis som myntets båda sidor är förenade).  Författaren till den citerade boken, Anna Kåver, skriver: ”…verkligheten är ständigt rörlig och föränderlig, inte statisk och präglad av antingen-eller. Har man ett dialektiskt synsätt på tillvaron så har man också förmågan att se helheter som inbegriper ytterst motsägelsefulla aspekter. En person kan till exempel vara både ond och god, vacker och ful, ha rätt och fel, sörja och vara glad på en och samman gång. En uppgift kan vara både lätt och svår. En handling kan vara både konstruktiv och destruktiv… […] Enligt samma dialektiska förhållningssätt inrymmer acceptans på en och samma gång en aktiv och passiv hållning. Acceptans betyder att samtidigt stanna upp och gå framåt i en given stund – vilket kan te sig som motsägelsefullt.”

En tanke som är värd att fundera vidare på i mitt liv, i mina omständigheter och måhända även för dig kära läsare. Tage Danielssons ord är viktiga; man kan faktiskt inse världens och sitt eget lidande och ändå behålla glädjen i livet! Det unnar jag både dig och mig själv!

Nordanvinden och värmen

Idag blåser nordanvinden över ön där jag bor. Bitande, fuktig och iskall, ackompanjerad av snöflingor som skiftar i storlek från små fjun till handflatsstorlekar. Hela tiden. Snöskottande, isfläckar, ojämna vägar så man undrar om däcken är runda efter en liten bits körande, och annat vintrigt fyller tillvaron för tillfället. 8 december. Mörkret kryper på oss vid 15-tiden och adventsstakar och stjärnor och värmeljus lyser upp och värmer kylslagna sinnen. Om de är köpta på IKEA eller Åhléns spelar ingen roll.

Det är vinter över landet. Småfåglarna kvittrar glatt därute vid busken och fågelbordet. De kvittrar tack för talgbollarna, fröna och  jordnötterna. Det är ett skådespel att se och höra dem. På något vis blir man glad över deras närvaro. Man liksom betyder något för någon annan levande varelse. Det är viktigt här i livet.

På det viset är denna dag en blandning av nordanvind och värme. Gav en glad hälsning till en vän och fick en glad hälsning tillbaka. Sånt värmer en sån här dag. Ett litet ord kan göra skillnad. Ett litet värmande ljus kan vara avgörande. Så enkelt, men så påtagligt.

En doft av frid

Skönt att ha hittat sitt lunchställe som andas frid och doftar god mat och stressfrihet.

Det är som en oas i tillvaron att sitta ner och njuta av god mat, känna värmen från omgivningen och kunna släppa tankarna på jobb och krav.

Bara känna en känsla och doft av frid.

För mig är det guld värt. Tack café Ankaret.

Ett ord på vägen:

"Den som vill göra verklighet av sina drömmar måste
vara vaken" (Michael Fleghar, tysk filmregissör)

Hej mitt Vinterland

Hej mitt vinterland, nu är jag här
Nu biter frosten i min kind, ty kall är kvällen.
Hej mitt vinterland, se månen där
Den lyser kyligt kring, på mörka himlapällen.

Bjällrans klang nu friden stör
När vi genom skogen kör.
Bofink uti granens topp
Förlåt att vi väckte dig opp.

Hej mitt vinterland nu är jag här
Och vinter håll i dig.
Nu blinkar stugans ljus mot mig
I mitt vita vinterland.

Hej mitt vinterland, nu är jag här
Nu biter frosten i min kind, ty kall är kvällen.
Hej mitt vinterland, se månen där
Den lyser kyligt kring, på mörka himlapällen.

Vem är han?

Den frågan ställdes i Jerusalem när Jesus red in i staden på en arbetsåsna. Ryktena gick omkring denne person som påstod en massa saker om sig själv, en person som gick omkring och utförde mirakler i människors liv och kunde påverka naturkrafterna. Klart att det var spännande att se Honom komma till vår stad, till vår verklighet. Kanske var det en och annan som blev lite besviken när han, som de väntat så mycket på – som t.o.m. hade ryktet om sig att vara Messias som skulle fixa problemet med ockupationsmakten romarna – kommer ridande i sakta mak på en åsnas rygg. Ingen vit eller svart kraftfull och frustande krigshäst, utan en vanlig, grå och intetsägande åsna.

Han vände upp och ner på begreppen den här gången också, liksom så många gånger både före och efter denna dag. Svaret på frågan har många svar. När jag funderar på de tre orden, blir detta det svar jag vill ge dig:

Han är:

Den ojämförbare
Det finns ingen i historien som du kan ställa fram bredvid honom om du tänker på det inflytande en enskild person haft på människors liv och på vår historia. Han är outstanding.

Den oemotståndlige
När man läser om honom och betraktar både vad han gjort och sagt, och betänker den livsförvandling många i vår tid upplevt genom tron på honom, då tror jag att motståndet och fördomarna man kan ha om honom, smälter bort. När man läser om hur han bemötte fattiga och rika, män och kvinnor, barn och vuxna och även dem som la skuld på sina medmänniskor – då känner man intuitivt att han är god, han är rättvis, hans inställning till oss var och en är barmhärtighet och kärlek. Och vem kan och vill stå emot det?

Den ofrånkomlige
Alla som hört talas om honom har någon sorts relation till honom. För den som åtminstone tänker en smula på livet, evigheten och meningen med tillvaron, då tänker jag att det är ofrånkomligt att man i sitt inre och i sina tankar ställs inför någon sorts val om ”jaha, vad ska jag nu göra med Jesus” eller ”kan det där som sägs om honom historiskt och i nutid ha någon substans?”

Den oväntade
Precis som då, när det begav sig, då Jesus kom till vår värld i Betlehem eller som när rubrikens fråga ställdes, så kom han – dvs. Guds gåva till världen – oväntat. Både tiden då han kom och sättet på vilket han kom var oväntat. ”Mer pompa och ståt skulle det väl kunna ha varit när Messias, räddaren, frälsaren, Sonen, skulle komma hit”, kan man tycka. Men icke. Han frågade ingen om hur det skulle gå till, utan han valde just detta sätt. Exakt det mest hållbara och mest tidlösa sättet. Typiskt någon som kan se in i framtiden.

Många är dem som blivit glatt överraskade över den oväntade och glada upplevelse som väntade dem när de tagit frågan på allvar i sina liv. Och tagit ställning i frågan på ett djupt personligt plan och tagit den ojämförbare, den oemotståndlige, den ofrånkomlige och den oväntade på allvar. Ingen har blivit besviken.

Inte jag heller.

Fågelmat och frostkyla

Nu är det fixat detta år också! Fåglarna får sina talgbollar, jordnötter och solrosfrön i en härlig blandning. Talgoxarna och blåmesarna har redan varit här.

Undrar varför det är så kul att se dessa små bevingade kamrater som kommer inflygande till busken och fågelhuset för att äta. Kanske någon sorts känsla av bekräftelse för att man gör en annan varelse lite glad och nöjd.

Roligt är det i alla fall.

Och du, jag tror att jag är ganska ensam om att ha fixat belysning i fågelhuset. Nu hittar de maten även i mörker.

Det blir en kall 1:a advent i år. Om man skulle ta sig en nöt kanske för att bli lite varm...med glögg till...