Kollar lite förstrött på utförsåkning från den franska vinterorten som år efter år står som värd för världscupcirkusen då alla dessa fartfyllda tjejer och killar och deras fans fyller den nästan lodräta backen med fart och fläkt. Solen lyser, himlen är blå, skiddräkterna är i regnbågens alla färger, stavarna är lite småkrokiga ibland (från fabrik alltså), portarna eller käpparna med små flaggor är knepigt utplacerade för att göra slalombanan lite extra krånglig för åkarna. Den glada och folkliga inramningen och alla reklamaffischer i olika färger och former kryddat med den fartfyllda utförsåkningen ger en glad och positiv känsla. Utom för de åkare som inte tar sig ner, utan faller eller där skidbindningen av misstag råkar lösa ut mitt i backen. Min favoritreklam är den lila kossan med ordet Milko på magen (löpmagen tror jag).
SVT:s kommentator pratar och knyter samman med bakgrundsfakta och stories om åkarna och deras skidframgångar, ev. skador. Och vid sidan om sitter Pernilla Wiberg som specialistkommentator med mycket erfarenhet och ett otal antal segrar med sig i bagaget. Hon vet verkligen – på alla plan – vad hon pratar om.
Dock, ibland förstår inte jag vad hon pratar om: microflacken, hänget, hanget, tappet, hårnålen, bakskidan, storslalomåkare av rang, ytterskidan, målhang, game on, att åka genom med HELA skidan, att inte hamna i stress m.m. Jag skulle hamna i stress från första sekunden uppe i startfållan, det är jag helt övertygad om. Dels beror det nog på att jag inte lärt mig att behärska tekniken med pjäxor och skidor, dels för att de backar de åker i är extremt branta och i mitt fall skulle det nog bli störtlopp som tog stopp – förhoppningsvis – i något av skyddsnäten på väg ner i backen (efter ca 75 meters åkning) för att sen fortsätta på någon sjukstuga för gipsning och omplåstring ifall nacken hade klarat sig, vill säga. Jag tror också att jag lider av någon form av svindel, inte för höga höjder, utan för höga farter utan egen kontroll av farten. Aldrig i bil vid höga farter, men ofta utför i backar på skidor eller i berg- och dalbana där jag känner obehag när jag inte kan styra farten och riktningen efter mitt eget tycke. Känner mig utlämnad åt andra krafter som jag själv inte råder över. Däremot kan jag klättra på stegar, gå på tak, skotta snö uppe på tak på 7-våningshus eller gå ut på ett gallergolv där man ser rakt ner 50 meter utan att det gör mig någonting.
När jag var yngre tyckte jag att det där med utförsåkning i fjällen var lite tråkigt och sen var det tyvärr inte speciellt aktuellt i mitt familjesammanhang att åka på sådana utflykter. Däremot åkte vi trickskidor (jättekorta skidor som man spände fast runt sina kängor) och vi gjorde upp slalombanor i vår kanonfina backe där jag växte upp. Då hade jag kontrollen och kände glädjen i upplevelsen.
Kierkegaard sa ju så här: ”man förstår livet baklänges, men man måste leva det framlänges”. Nu förstår jag bättre vad som händer med mig i värstingbackarna med värstingutrustningen på fötterna och i berg- och dalbanan. Svindel p.g.a. hög hastighet utanför min egen kontroll.
Skönt med en förklaringsmodell. Och att kunna acceptera att det är som det är och varför det är som det är på detta område och på andra områden. Men ibland är vägen till insikt ganska lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar