Julbord och mänskliga konflikter

Var på julbord med jobbet igår kväll. God mat, soft musik i bakgrunden och diverse lustigheter utspelade sig. En och annan glad snapsvisa sjöngs upp av olika jobbenheter till munterhet för alla övriga. T.o.m. revbensspjällen smakade gott detta julbord. De mångfaldiga sillsorterna, äggen, skinkan, Janssons frestelse, köttbullarna, svampomeletten, kroppkakorna, ris à la malta, kaffe med godis – alltsammans mycket välsmakande.

Jag stod i matkön och pratade med en person som är lärare i bl.a. historia och hon berättade för mig att hon just nu studerar på distans, en kurs om ”Folkmord i historien”, och där hade hon fått kunskap om ett folkmord i Bangladesh, som hon inte hade känt till tidigare. Hon suckade och sa att ”historieämnet är väldigt mycket ett ämne som handlar om krig och mänsklig  grymhet”. Hon kände ett behov av att få undervisa i något annat mer kreativt och framåtskridande. Ett ämne som utmanar till utveckling och progression, istället för enbart den tunga historien, skriven på papper med sorgkanter.

När jag åkte hem i halkan och försökte sova (efter kaffe kl. 22), så tänkte jag på det hon sagt. Och kom på mig själv med ett stort behov av att få blicka framåt och inte hemfalla åt historien. Historien är ju viktig och avgörande för vår förståelse av oss själva och vår omgivning, men någonstans poppar längtan upp inom oss att få gå vidare, att få utvecklas, att se och inta nya områden. Vet inte riktigt exakt vad det innebär, men tankarna om detta dröjer sig kvar denna ”dan före dan före dopparedagen”.

Nu ljusnar det – glöm inte det! Dagarna blir längre igen. ”Den ljusnande framtid är vår” som studenterna brukar sjunga.