De röda kulorna i granen rör sig lätt i en liten nätt gungning fram och åter som skapas av värme och vinddrag när någon rör sig i rummet och de återspeglar omgivningen, de har inget eget liv, men de återspeglar det som finns runt omkring. Precis så upplever jag många människor; de har inget eget liv, de bara återspeglar det de för stunden har runt omkring sig. De är röda, blå, silverfärgade eller vita, men de återger sin omgivning med stor exakthet i åsikter, värderingar, intressen och inriktning, och bevisar på det sättet att det inre är tomt på eget liv. Precis som kulorna i granen. Vackra, men ack så tomma.
Den gröna färgen i granbarren och växterna och bladen intill granen på fönsterbänken är en livets färg, precis som den blå som himlen visar upp de vackra solskensdagar vi möter i livet. Vad vore vi utan det gröna runt omkring oss, det blå ovanför våra huvuden och det vita ljuset som solen ger oss?
På bordet framför mig lyser de tända blockljusen starka, med kraftfull låga och intensitet. Doften av ljus väcker tankar och känslor. Doften viskar jul till våra sinnen, ljuset inger glöd och värme i våra tankar, stämningen skapar förväntan, vila och frid i själen. Och TV:n är avstängd, inte ens i remote-läge, den stirrar mot mig alldeles som ett mörklagt fönster där någon omtänksam själ dragit ner mörkläggningsgardinen för att lämna mig i fred. För många år sen fanns ett TV-program som hette Fönster mot TV-världen och som serverade oss ett dignande julbord från TV-världen med exempel på produktioner från världens alla hörn. De program som vi aldrig fick del av i svensk television. Man drog liksom upp mörkläggningsgardinen och fick skåda in i (eller snarare ut i) en värld utanför sin egen. För många var denna programserie en aha-upplevelse då man fick upp ögonen för det som fanns utanför detta lands gränser. Man upptäckte att världen visst var större än det jag hittills vetat om. En viktig upptäckt.
Mitt TV-fönster är dock svart idag. Men det svarta fönstret känns inte som ett stängt fönster, tvärtom. Det öppnar för andra världar och värden. Ett svart TV-fönster får mig att läsa, skriva, läsa igen och se in i andra världar på andra sätt än det en regissör för ett TV-program levererar. Bilderna jag får i en bok är de som utgår från mig själv och berikar min egen fantasi och utvecklar mitt inre bildseende. TV-bilderna är ju redan färdiga och det är mycket svårt att hitta ut från det som redan är färgsatt och färdigproducerat.
Adventsstjärnor och stakar och röda kulor i fönstret med små led-lampor i lyser behagligt och vilsamt mot mig och blir som ett blickfång med det grå och disiga utanför mina fönster denna tredjedag jul. Min mammas 83:e födelsedag. Tänk att fylla 83. Att ha levat sedan 1929. Tyvärr minns inte min mamma så mycket längre, utan har återgått till någon form av förvrängd barndom som gör nuet till den enda tidpunkt som existerar. Dået och framtiden existerar inte längre för henne, speciellt inte det som hände för en liten stund sen eller igår. Just nu pågår inom henne en ständig kamp för att minnas vilken dag det är och var hon la batteriluckan till sin väckarklocka. Och var hon gömde undan julkorten från sina barn och systrar. Grattis lilla mamma på din födelsedag!
Adventsstjärnorna påminner mig om den där julaftonen när min pappa levde och tog mig med i bilen ner till torget i Södertälje där några marknadsstånd rests för några timmar på förmiddagen och pappa var på sitt allra bästa och snällaste humör. Vi hittade en fin tavla med belysning som föreställde Maria och Josef och ett nyfött barn i en krubba och ett litet lamm intill och den tavlan köpte vi. Vi satte upp den på väggen hemma och i alla år hade den sen sin givna plats när juldekorationerna skulle pryda väggar och fönsterbänkar. Den var fin. Och det är ett fint minne av min pappa och en barndoms jul.
Jag tittar slutligen till vänster bort mot väggen där vi hängt upp en av de julklappar vi fick från våra barn: en 50 x 40 cm-förstoring som föreställer dem. Först trodde vi kanske att det var en ”tramstavla” med förställda miner och spex, men det var det inte. Det är en tavla där de står tripp-trapp-trull i längdordning och de ser alla glada och tillfreds ut och ser rakt ut mot oss som betraktar tavlan. Det blev årets julklapp för mig. Min svärson har tagit bilden, dottern har fixat lite i Photoshop och ena sonen har framkallat och monterat i tavelram. Ett ögonblick som aldrig upphör, en ögonblicksbild som aldrig tar slut. En ärlig, svartvit bild som alltid kommer ha en central plats i mitt liv. Tack för den bilden och det den säger!
Tredjedag jul – en tacksamhetens dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar