Röken från staden syns som en parentes i fjärran och de två högsta punkterna träder fram vid horisontlinjen längst där borta. Träd, vikar och öppet vatten – idag fruset – delar in bilden i olika blickfång som drar ögat till sig. Den lilla stugan på udden väcker förundran och en önskan om en egen liten stuga precis vid vattenbrynet där bryggan inbjuder till ett morgondopp eller åtminstone ett fotdopp när säsongen för det närmar sig. Vilken fin plats så nära stan, så nära bebyggelse och kommunikationer. Måste vara något som går i arv från generation till generation.
I närområdet ser man tecknen på landhöjning där vassen går långt upp på land, tidigare var det sjöbotten här. Kanske kommer det att bli det igen i framtiden om urisen vid Nord- och Sydpolen fortsätter smälta och vattennivån i haven stiger.
Det som är framträdande i bilden när skuggorna och skuggformationerna. Till höger, vid den lilla ön med träd ser vi långa skuggor trots att klockan inte är mer än strax efter lunch. Och närmast oss betraktare står hon – den grekiska gudinnan – med ena handen upplyft och med lagerkrans eller fläta i håret och hennes skugga faller snett åt betraktarens håll.
Tillsammans med de lodräta stängerna i staketet som också orsakar skuggor, bildar gudinnans och stängernas skuggor en skön symmetri, ett regelbundet mönster, en speciell spänning i bilden som alla förenas i gudinnan och hörnet av staketet och uteplatsen. Skuggformationen ger känslan av samband och samhörighet och de parallella linjerna leder betraktaren åt ett bestämt håll. Skuggorna leder både bakåt till historien och framåt från historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar