Born to run

Ikväll avslutade jag läsningen av boken Born to run, skriven av Christopher Macdougall 2009. Undertexten berättar och avslöjar boken egentliga orsak: att leta reda på löpningens själ. Boken kan ses som en vetenskaplig text om löpning som tävlingsform, löpning som botemedel mot diverse sjukdomar, löpning som det mest ursprungliga av alla mänskliga beteenden (springa för att man är rädd eller för att skaffa mat). Och man kan läsa boken som en skildring av hur författaren hittar och lär känna en i mytisk dimma inhöljd person: Caballo Blanco (den vita hästen).

Utöver denna äventyrare och ultralöpare, handlar boken om taramuharaindianerna i Mexico som lever i Kopparkanjonen och dess vildmarker, fjärran från civilisationens alla problem. De är själva gräddan av och urtypen för löpare i världen. De springer i glädje, för jakt, för förflyttning, för problemlösning och har under århundraden utvecklat en löparteknik som är helt unik och som aldrig leder till skadeproblem. Det har dock visat sig på senare år att många andra folkgrupper i Mellanamerika, Afrika och Sydamerika använt sig av samma teknik: rak rygg, landa på framdelen av foten, böja på benen, nästan så att man sparkar sig själv i baken och springa med korta steg. Jämförelserna som i boken görs med hästar, geparder, antiloper, grisar och schimpanser är otroligt intressanta att se. Människan är född och konstruerad för att springa, löpa!  Born to run! (http://borntorun.org/)

Löparstammen taramuhara i Mexiko, flera framstående forskare och några av världens främsta långdistanslöpare medverkar och skildras i boken. Och de ger förklaringar till och svar på frågan: varför vi är födda till att springa. De vänder upp och ner på begreppen som gäller: hur man ska springa, löparskor med dämpning in absurdum – hur bra är det, hur ska man träna, äta och dricka när man är långdistanslöpare?

Bitvis märker man att boken är skriven av en journalist, den blir under stundom torr och faktaspäckad och handlingen drivs inte framåt. Jag tror att många tröttnat under läsningens gång. Boken är ungefär som det den handlar om – en lång sträcka att ta sig igenom - och många gånger gäller det att inte ge upp i uppförsbackarna och när alla leder i kroppen och känslorna i själen säger: stopp, nu vill jag inte längre!

Det är då man ska fortsätta och inte ge sig, utan bryta igenom vallen och slutligen komma i mål. Det är värt det. De bästa löparna lämnar inga spår.