Jag läste en artikel om den brasilianska författaren Clarice Lispector och en liten passus i texten löd så här: “
Under den här tiden upptäckte den unga Lispector skrivandets glädje, inte minst tack vare Herman Hesses "Stäppvargen". “ Jag reagerade spontant inför de orden, de drabbade mig. Ibland är skrivandet en plåga, ett gissel, ett obegripligt fritidsnöje, en ofattbar och frivillig fritidssysselsättning, ibland ofrivillig, för många andra en mystisk och lite fördold handling, höljd i dunkel. Men för det mesta är det en glädje! Tangenterrna tar tacksamt emot fingarnas vidrörande, fingrarna dansar över de svarta fyrkanterna och studsar mellan stavelser och ord, felskrivningar och rättskrivningar. Orden kommer ut genom fingrarna, likt mjölken ur en kos spene. Ibland får man mjölka en stund, men så helt plötsligt kommer flödet igång och det går av sig själv. Skrivandet är en förunderlig sysstelsättning. Det är en solitär syssla, ett tecken på ett behov av ensamhet och inre samling, kanske ett uttryck för ensamhet och blir på så vis ett sällskap. Skrivandet är på många sätt ett bevis på att allt som finns, inte syns. Att det som är osynligt och fördolt är lika verkligt som det synliga. Många är de tillfällen då jag i efterhand stirrat på texten som vuxit fram och undrat: var kom detta ifrån? Tankar som - vad jag vet - aldrig tänkts av mig, ord som - mig veterligen - inte passerat genom mina ögon eller mina tankar, kommer plötsligt ut genom mina fingrar. Det är som en stark upplevelse, en ny upptäckt varje gång, nästan som våren - att den bara kommer, som en höna som värper ett ägg och sen ruvar på det och det kläcks en kyckling, en orgasm - den finns bara där efter ett visst förarbete, som nåd - oförtjänt, oförklarlig, självklar, ofattbar.
När man betraktar en bild, en person, ett hus, ett naturområde, ett vattendrag, en sjö, ett hav, ett barn, en teknikpryl eller vad som helst, kan det förunderliga hända att tankar och ord väcks till liv och de vill bara en sak: de vill komma ut, fästas på papper eller i ett dokument på skärmen. Det är som att allt det där redan finns. En gång tittade jag på det populära TV-programmet Tekniskt Magasin och de studerade hur elekricitet fungerar och kom fram till att det spelar ingen roll hur lång sladden eller kabeln mellan strömbrytaren och lampan är, lampan tänds exakt när du trycker på strömbrytaren, momentant, direkt. Det bevisar att förutsättningarna för strömmens “förflyttning” eller strömmens aktivitet redan finns i koppartrådarna, det är bara så att de förutsättningarna behöver aktiveras. På samma sätt upplever jag detta med skrivandet. Det är som att förutsättningarna finns där på insidan. De behöver bara triggas igång av någon eller någonting. Det är en enorm glädje att finna detta gång efter gång. Och det är som med våren - det verkar finnas en outsinlig källåder någonstans så att vattnet rinner, knopparna växer och spricker, värmen stiger och allting börjar växa.
Skrivandets glädje.
Innesluten i din tanke.
Angélique Kidjo var gäst hos Skavlan i senaste avsnittet. "Angélique Kidjo, född 14 juli 1960 i Ouidah, Benin, är en beninsk-fransk sångerska, musiker och låtskrivare som är känd för sina mångfaldiga musikaliska influenser och kreativa musikvideor. Kidjo föddes i Ouidah i Benin." (källa: Wikipedia)
Ås skriver om dessa tekniker framför allt utifrån ett kvinnoperspektiv och hur kvinnor kan uppleva det i sina relationer med män. Jag lämnar det därhän och ger några reflektioner utifrån mitt perspektiv, både i nära relationer, i föreningsliv och på arbetsplatser. Jag menar att dessa tekniker finns överallt där människor interagerar med varandra. Där det finns kontrollbehov, avundsjuka, brist på bekräftelse och ett inre behov av dominans. Och detta behov kan finnas hos både män och kvinnor. Det är jag helt övertygad om.
Ett helt otippat val av pristagare denna gång. Igen. Men tydligen är han en stor ande och en litterär gigant. Och detta var inte känt av mängder av bokhandlare och bibliotekspersonal runt om i landet om jag får tro på nyhetssändningarna från den 9 oktober. Inte heller av mig. Och det kan väl tyckas - för många - lite märkligt att en, för en majoritet av bokälskare, helt okänd romanförfattare vinner detta prestigefyllda pris. Så tänkte jag samma eftermiddag då jag hört om denne författare för första gången.
Ibland vaknar jag tidigt även en ledig dag och då har jag två val, och jag kan bara, som så ofta, välja det ena. Och idag valde jag att vara kvar uppe, istället för att återvända till sängvärmen mellan lakanen. Idag var det ett enkelt och självklart val. Och här sitter jag nu, igen, vid tangenterna. Gårdagseftermiddagens lilla bilfärd med kameran som sällskap dröjer sig kvar i sinnet. Värmen, det speciella ljuset, den milda brisen, höstdofterna, höstljuden, höstkänslan fanns i den nedåtgående solens landskap. Jag hade tre utsiktsplatser och stopp. Forsen i Nättrabyån 4 km norr om Nättraby, Själagölen vid Bränteknuva och Harstorp. Enorma svampar, glittrande vatten, tjärnens mörka yta, gräskanten som slutar tvärt vid vattenbrynet, skrämda fåglar som svischar iväg när jag närmar mig, dumpade bildäck som någon skänkt moder jord att ta hand om, näckrosblad som guppar stilla, Ett gott samtal med mig själv eller en vän som ackompanjeras av allt detta. Det ger kvällen ytterligare ljus.
