Förnuftets näsduk torkar inte
känslans gråt.
Hypnos för människoharar
Var inte rädd för de tongivande.
Youtube-klipp från gudstjänst den 27 juni, från Brändaholm i Karlskrona.
Tema: När livet händer.
Välkommen att lyssna.
 |
| Bild från pixabay.com |
De få orden som efter tystnaden uttalas, har en sådan sprängkraft och ett en sådan verkan, att vi i ödmjukhet måste böja oss ner till marken. Utan att skriva. För vi har ingenting att skriva. Vi har egentligen inget på vårt eget pluskonto. Vår egen rättfärdighet hjälper oss inte i denna stund av tystnad. Det enda vi kan göra är att förtrösta, att överlämna oss, att i tro ta emot det han ger oss: förlåtelse, sin frid, sin trygghet och inre renhet och tillit. Att tro är att kasta sig i hans armar, och förstå att han finns där och tar emot oss. Han säger till den som inte orkar gå längre: gå. Han säger till den som är fjättrad med olika band: gå och synda inte mer, det vill säga: lev inte så att du missar målet med ditt liv. Det mål som Gud hade tänkt att du skulle nå. Den plan som han har för dig. En god plan. Han vill ditt bästa. Jag önskar att vi alla skulle lyssna på tystnaden, när det är Han som talar till våra hjärtan, väljer att vara tyst, för att i rätt tid ta till orda igen. Detta är mänskligt talat. Egentligen är det hans röst vi hör, även i tystnaden, i våra hjärtan.
När jag skriver orden kommer jag på att egentligen är det omöjligt. Det är en omöjlig uppgift som skrivaren - berättaren - ger sig i kast med. Men det är också en omöjlig uppgift att inte ge sig i kast med den, skrivaren - berättaren - måste göra det. Det är någonting på insidan - en kärlek och tacksamhet - som gör att jag bara vill.
Sommarängen.
I SAOL läser vi: blomster|säng substantiv ~en ~ar
• ibl. sängformad blomsterrabatt
Vem vilar där? Är det inte de små krypen, de små djuren? Är det det pågående skapandet som ibland tar sin tillflykt dit för att finna vila och ro? Rådjuren och boskapen kan lägga sig där för att vila. Och vi är många som funnit vår tillflykt till dessa sängar av blomster. Och det är helt rätt, en möjlighet att komma ihåg, att inte förglömma.
Israel Kolmodin, levde 1643-1709 och var professor i Uppsala, präst och biskop i Visby, han skrev den psalm som är sommarpsalmernas sommarpsalm.
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor
Nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror
Med blid och livlig värma till allt som varit dött
Sig solens strålar närma och allt blir åter fött
De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar och alla gröna träd
skall oss var dag påminna Guds godhets rikedom.
Låt oss den nåd besinna
som räcker året om.
Man tror att han fick inspiration av naturen vid Hångers källa i Lärbro på norra Gotland, där man reste en minnessten 1944, för att minnas ursprunget för Kolmodins vackra och lyriska psalm.
Läs mer: https://www.guteinfo.com/?id=262
Melodin är känd från Roslagskullahandskriften 1693 och trycktes för första gången i 1697 års koralpsalmbok. Vem som har komponerat den vet man inte. Den torde ha sjungits redan till den svenska folkvisan "Grefwen i Rom" från slutet av 1500-talet.
 |
| Bild från pixabay.com |
de gamla och kloka häpnade över hans förstånd. Förstånd blir därmed något annat än stort kunnande. Förstånd handlar om riktningen på ens intresse. Förstånd är att lyssna. Det är genom att lyssna och ställa frågor som man kan få tillträde till den andres värld, och det är så ens egna horisonter befrias.
(Tomas Sjödin)
 |
| Bild från Pixabay.com |
Skillnaden mellan tigande
och tystnad är talande.
 |
| Bild från Pixabay.com |
(Engelskt ordspråk)
Han berättar gärna om hur hans mamma lärde honom att han var lika mycket värd som alla andra, men inte mer värd än någon annan.
