Anglosaxisk påverkan

Havet rör sig i riktning mot nordost. Vinden är sydvästlig och kall som iskallt stål. Fem plusgrader på temperaturmätaren säger ingenting om verkligheten. I verkligheten blåser det nästan alltid och nästan alltid innebär vinden att det blir kallare, det är nog bara i öknen som vinden innebär ännu  värre hetta och torka. Så även på en arbetsplats.

Att allting verkar vara ok i årets personalundersökning säger egentligen ingenting om hur temperaturen verkligen upplevs av dem som befinner sig där varje dag. Vindarna blåser som de vill, ingen vet varifrån de kommer eller vart de far, de rör sig fritt, obehindrat över alla gränser och staket. Vindar av avundsjuka, av gammalt groll, av missunnsamhet är alltid kyliga och skapar aldrig gemenskap och värme.

Vindarnas tvära kast. Blåstens nyckfullhet.
Sympatier idag. Fiendeskap imorgon.
Kylan som sprider sig från sydväst,
från havet

Man brukar tala om anglosaxisk påverkan 

på vårt svenska språk
Vinden som oftast kommer från brittiska öarna

är också en anglosaxisk påverkan

Scanning, coola killar, shit man, bike, mute, 

digit man, sure, baby, babyface

Söndagseftermiddag på restaurang

Söndagseftermiddag, solen har just brutit igenom molntäcket och ger en påtaglig känsla av vår. Plötsligt framstår allt i ett nytt ljus, en ny känsla och insikt. Det är verkligen slutet av mars, sommartiden har infunnit sig (inatt) och det lackar mot påsk. Jag är förmodligen inte ensam om detta ytterst konkreta och påtagliga känslosvall och de flashkänslor som gång på gång kommer över mig, som om jag vore förflyttad till en annan plats, en annan tid, ett annat sammanhang. Det är mycket konkret, men på samma gång lite drömskt och lite höljt i en lindrig, lockande dimma. Det både finns där och samtidigt inte.

Jag kör, ganska hungrig, med målet i sikte: ett mål mat på en av stadens restauranger. Runt omkring där finns en skön blandning av individer och par. Ett lite ovanligt inslag vid ett grannbord är en man och en kvinna i 55-årsåldern, där hon sitter i hans knä och de kramas och pussas ibland. De ser på varandra och hon smeker hans hår. Lite otippat. Jag ser inte om de är berusade av något annat än av varandra, folk tittar på dem med undrande blickar. De har två barn med sig som inte verkar tycka att det är det minsta förvånande eller genant. Jag vet inte varför jag skriver om detta, kanske är jag slav under fördomar, de två verkar ha det riktigt bra tillsammans och varför skulle de inte kunna vara så här spontana och tajta med varandra?

En liten flicka med alldeles för stora glasögon och lagom blommig klänning har ätit färdigt och varken kan eller vill sitta still vid bordet. Hon har sina helt nyinköpta kängor på sig, de är lysande ceriserosa med snörning. Hon är stolt för dessa skor, sanna mina ord. Hon spejar runt och det syns att hon vill att man ska uppmärksamma hennes fina, nya skor. Barn är speciellt stolta över nya skor, har jag hört. Kanske är det sant. Det verkar stämma här idag. Hennes lillasyster vill plötsligt dansa på restauranggolvet. Mamman håller inte med henne. Nu vill de gå ut, och föräldrarna är inte färdiga med kaffet och tandpetarna. Så kan det vara ibland.

Min fläskfilé på planka smakade alldeles utmärkt och jag dröjer gärna kvar en stund till när maten sjunker och blir ett med mig. Den rara, spanskättade servitrisen undrar vänligt om maten smakade bra och jag kunde inte säga annat. Det var riktigt gott.

Mannen vid fönstret ser sig lojt omkring. Han har just ätit färdigt och tittar förstrött på en av TV-monitorerna där Barcelona spelar mot Manchester City i Champions League. Suarez har inte bitit någon i örat i denna match. Han har ju annars den fula vanan (= ovanan) att bita sina motståndare i örat. En någon udda sysselsättning kan man tycka. Kanske går han i terapi nu och försöker komma fram till insikt om sin brist på impulskontroll. Hoppas han kommer på det.

En vanlig söndag, på eftermiddagen.

Det obeskrivliga

Hur beskriver man det obeskrivliga? Det som det inte finns ord och begrepp för? Det som gör mig så upprörd så jag bara frustar av ilska, eller det som gör mig så rädd så att knäskålarna skakar som hårda ärtor i en plåtbunke, eller så ledsen att tårarna inte kan eller vill ta slut? Eller så glad att tårarna kommer som ett vårregn som vattnar jorden? En jord som varit uttorkad som värsta Sahara. Vilken bild eller vilka ord kan på ett fullvärdigt sätt beskriva dessa känslotillstånd och ge dem rättvisa?

Den som är så slutkörd att hon inte orkar tänka en vettig tanke, utan skulden är den allt överskuggande känslan, eller den som just släppt taget och som känner det som om allt glider honom ur händerna? Hur beskriver man detta på ett sätt som gör det begripligt, gripbart och förklarligt? Hur beskriver man det obeskrivliga?

Det märkliga är att där orden tar slut, där tar tystnaden vid. Och tystnaden har många gånger den förmågan att ta emot, att bejaka, att förstå, att bara finnas där, som ett stilla rum där jag kan få andas ut. Och andas in. Gång på gång. Länge, om det behövs. Ibland kan en vän också finnas i detta rum, och det är ibland oerhört jobbigt. Men det kan också vara helt rätt - att det är jobbigt, eller skönt. Men det är inte så många vänner som jag kan vara tyst tillsammans med. Tillsammans kunna uppfatta tystnadens ohörbara språk, förnimma tystnadens läkande kraft, uppleva tystnadens andlösa verkan.

Många gånger är det fråga om att våga. Våga vara tyst. Våga se och känna det obeskrivliga inom mig. Våga vara där. Och se det som egentligen inte kan ses. Och veta att det finns en famn som tar emot mig.

Hjulen snurrar

Herr Svan

Landet som icke är

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.

Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.

I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.

Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

(Edith Södergran)

Slovakisk ishockey

Slovakien är duktiga i ishockey, men de borde jobba lite med namnen på spelarna.....

Wilma Tell

Klicka och se en större bild!

Tacksamhet

Denna dag är fylld av saker, händelser och människor över vilka jag känner tacksamhet. Denna tanke och känsla kom över mig på morgonbussen när jag satt i min ensamhet och bara tittade ut i tomma intet. Men det var inte tomma intet jag såg. Det var hus, cyklar, människor och  träd, hav, bilar, barn, vuxna, solsken och glitter i vågorna och jobbare vid en grävmaskin. Det var båtar och hundar, asfalt och grus, snabbgående pendlare och långsamvandrande pensionärer. Allt ihop på en enda gång.

Och det jag kände var: tacksamhet. Tacksamhet över allt jag såg och allt jag kände. Våren, kroppen, bussens säte, jobbet, sången och musiken, Vardagen - inte en grå sådan, utan en färgglad, alltsammans sammantaget blev en enda stor orsak och anledning att känna tacksamhet.

Ingenting

Underskatta inte värdet av att göra ingenting, 

av att bara ströva omkring alldeles ensam,

lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra.

(Nalle Puh)

Avstressad miljö kl. 07.03

Solen går upp över bleka träd och stubbar
och målar nyanser med ljus och skuggor. Naturen andas ut.
Färglösa grenar vajar i morgonbrisen. Nöjda.
Strandskatan går vippande åt ena hållet - hör en mask under ytan.
Kajan sveper och fiskmåsen stirrar.

Bussen gungar och söver, blinda resenärer.
Björkstammarna böjer sig bakåt, från vinden.
Inlindade i förväntningar står plikterna på rad
vi vill mycket, kan mindre, orkar inte
ta oss ur stressen och paniken och kraven.

Bakåtlutad, innerligt trött och glad
insiktsfullt och avslappnat sittande.
Eken klagar inte eller knotar. Den böjer sig inte.
Den står där år efter år och suger. Vatten.
Det som behövs.

Marsdimma

Vid Almö golfbana...

Vintergäck

Idag lyste den gulare än vanligt...

We have no wifi - we talk...

Disconnect sometimes... 

Feta skärmar från en svunnen tid

Hemska kolosser....

Visdom på anslagstavla

På en anslagstavla på en gymnasieskola.

Nästan dag (att betrakta sin närmiljö kl.07.09)

En vessla sitter på ryggen på en hackspett.
Den bilden kom i sms till mig inatt.
Det var en märklig syn.
Den flög.

0 grader Celsius visade det blå strecket idag.
En vindstilla ilning i den vintergröna gräsmattan.
Småfåglar yra och ystra, dansande och obekymrade
sveper fram och åter kring knutar och knoppar.

Nakna träd i dimman vid den gamla skolan
där barn lekt och lärt under svunna tider
alldeles nära viken där måsen dyker och
gäddan avvaktande står i vassen.

Morgontrött resenär iklädd fesliknande stickad
mössa kliver på bussen, "rabattkort till stan" säger hon monotont
med en blick som kan ta lusten ur vem som helst
och en mun som är böjd mot jorden.

Integritet eller livsleda, montotoni eller bara strunta i "hur"?
Traktorspåren är djupa och vattenfyllda, Fågeln kan spegla sig i isen.
Rådjuret flackar med rådjursögat i en sista vinteransträngning. Ute.
Tandläkare Eriksson är med, utan kompass.

Pärlband med vita lyktor rusar framåt
och de röda likaså, fast bakifrån.
Snart öppnar de igen, handlarna, affärsidkarna som
avlönar folk och skapar sysselsättning till dem som
ingen har.

Det röda takteglet  är frostigt insegel
med gråsvarta bevingade
som ingen vill ha
fast självklara.

Skrovlig hosta och upprörd nysning
runt omkring underliga ljud
knirrande och knarrande i plasthöljet
och viken är en spegel.

(här är bilden på hackspetten och vesslan:
http://hbl.fi/nyheter/2015-03-03/728786/vessla-rider-pa-hackspett-pa-sagolik-naturbild    )

Nästan på låtsas

Nästan på riktigt