Ek & raps

Hasse hare

Nyklippt gräs

För några år sen tyckte jag att en nyklippt gräsmatta för mig var en bild på fullständig frid. Jag tycker fortfarande om doften av nyklippt gräs och att marken eller hustomten ser enhetlig och hel ut. Men bilden av fullständig frid har förändrats för mig. Jag vet inte om den där bilden av att allt är på sin plats, att allt är tillrättalagt och inte ett strå spretar någonstans dit det inte ska peka (helst inte alls) - den bilden stämmer inte längre för mig. Livet har så många gånger visat mig att det är inte på det viset! Det tillståndet finns nästan aldrig. Det är alltid något som inte riktigt stämmer, något som inte är i harmoni, något strå spretar alltid iväg åt något håll så fort jag vänder mig om. Det är märkligt, men oroväckande sant.

Inom mig kom tanken att det gäller att ha friden inom sig, och inte vara beroende av de yttre omständigheterna som verkligen kan spela mig ett fult, och ibland rått, spratt. Jag vet att det någonstans i Boken står att "...så ska frid som en ström välla fram inom dig...". Det känns mer tryggt att hålla sig till den. Bokens huvudperson sa en gång: "min frid ger jag er, inte ger jag den som världen ger, era hjärtan ska inte vara förskräckta och oroliga...". Även om livet ser ut som en vildvuxen sommaräng, och så långt från en välansad golfgreen man kan komma.

Något som också är sant, det är att gräset snart vuxit upp igen. Då är det dags igen för "fridspridaren", dvs. gräsklipparen, att starta och påbörja sin trägna gång över mossa och strå. Den sortens frid - på grund av den nyklippta gräsmattan - varade inte särskilt länge.

När tror du att jag tänkte på detta? Jo, igår kväll när gräsklipparen puttrade igång och jag gick i maklig fart sträcka upp och sträcka ner, fram och tillbaka, hit och dit. Och doftade på nyklippt gräs. (och jag vet att de flesta tycker att gräsklipparen är en fridstörare...speciellt lördag morgon kl. 8 när grannen som är pensionär ger sig ut med klipparen på högsta varv och i högsta hugg... då känns de där fridfulla tankarna rätt långt borta...)

Kaffe och pannacotta

Mmmm, det var gott....

Vindstilla hav

Ibland händer det. Havet ligger stilla. Som ett barn som äntligen kommit till ro efter kolikattacken. Vattnet är som en enorm spegel som reflekterar ljuset från solen och himlens blå färg återges på vattenytan. En moders barm som förbarmar sig och rullar. Det är en fin upplevelse att färdas över vindstilla hav, att omslutas av vidden, bredden, längden och djupet. Att klättra ner i vattnet på badstegen, lägga sig på rygg och känna att vattnet bär, att djupet finns under mig och höjden ovanför mig. Innesluten. Omsluten. Små lätta moln, ser jag på din himmel, din himmel som är blå...

Tillvaron som är sådan. Ibland som ett upprört hav, ja visst. Det undkommer ingen. Men ibland, som idag, som en spegel. Som en spegelbild av den store Konstnären. Rikedom på färg, upphovet till liv, källan till allt. Havet lär mig att tillvaron är tredimensionell, t.o.m fyrdimensionell om man tänker efter. Längd och bredd, höjd och djup. För varje alptopp finns en motsvarighet under ytan, en fördjupning, en Marianergrav med djuphavsvarelser som aldrig ser dagens ljus. Alptoppar som aldrig tinar helt. Grumligt vatten, klart vatten. Solskensdagar och mulna åskvädersdagar. Och stormen som piskar mot fönstret.

Så rikt att inte bara surfa på ytan, utan även få stanna upp, ta på cyklopet och dyka ner och se sig om.Vad gömmer sig där?  Gamla järnringar och sönderslagna glasflaskor, sandfyllda plastdunkar och stenar. Men ibland ett korallrev med en oändlig mängd av liv, rörelse, färger och former.

Tack vindstilla hav för vad du sa mig denna morgon.

Av en bok

Avenbok är en tålig växt som ofta används i häckar och är ett mycket hårt träslag. 

Och det leder mig fram till följande fråga: Kan man säga: "av en bok kan häckar göras tåliga.... för att man sitter så mycket när man läser dem". Eller "för att häckar av en bok av naturen är starka". 

Ha en underbar dag! Av en bok som sällskap, eller bara en häck som avslutning. Som en ändstation, vilket somliga säger. 

Tror jag ska starta ett nytt parti: häckpartiet. Vi ska jobba med ändringar. 

Öppet sinne

Sinnen är som fallskärmar
De fungerar bara när de är öppna

(okänd, dock tänkare)

Bokblad

Den skira grönskan i bokskogen bländar mig, den växande insikten i Stinissens lilla bok om Överlåtelse bryter och bänder inom mig. Och läker. Om att leva i nuet. Om att andas ut och andas in. Uppleva helhet, sammanhang, nunärvaro, härnärvaro, istället för där och då.

Bokbladens budskap i naturen omkring har just börjat tala till mig. Och bokbladens budskap i min hand har just börjat leva inom mig. Så rikt. Så talande. Så vältaligt. Så talrikt. Så stort. Samtidigt så litet, nästan ohörbart, men dock ett lockrop som inte går mig förbi den stund då jag landar i nuet. Vi tänker på mikrokosmos som är en avbild av makrokosmos. Allt hör ihop. Allt hänger samman. Som bladen i en bok. Som bladen på en bok.

Det du är

Det är inte vad du är som håller dig tillbaka,

utan det är vad du inte tror att du är.

(Dennis Waitley)














(fler citat från honom:
 http://www.brainyquote.com/quotes/authors/d/denis_waitley.html   )

The Post-it Car

Något du glömt? Sällan!!! Bil i Karlskrona igår.

Trösterikt

När man behöver tröst.

Gammalt och nytt

Vämöparken i Karlskrona. Gammalt möter ny tid. 

Sommaridyll

Cruising

Fint att bara köra runt och njuta i försommarkvällen...

En underbar tid

Se dig om i naturen - den fullständigt spritter av liv och färger och ljud och ljus!

Den viskar till oss: förgät mig ej...

Samtal

När jag gick på folkhögskola i Orsa i Dalarna en gång i tiden, hade jag flera lärare som på sitt eget lilla vis, var stora original. De stack ut på ett skönt sätt. Bl.a. fanns där en filosofilärare som hette Ernst Ström. En gammal lågmäld man, med hjärtat på rätta stället. Han hade inga yviga gester för sig, han var inte högröstad, inte överlägsen. Han var ödmjukheten personifierad. Mycket beläst. Mycket väl förberedd. Mycket roligt. Han citerade ofta ett bibelställe när han kom, orden lyder: “en ström går fram”... och syftade på sig själv. En gång satte han sig lugnt framme vid sitt lärarbord, slog upp några böcker och sina anteckningar, första snön föll utanför fönstret, och han tittade upp ovanför glasögonen, plirade lite med ögonen och fällde följande kommentar, utan förklaring: “idag säger jag som engelsmannen - ‘its no problems’   ”. Några av oss elever småskrockade direkt. Efter ytterligare en stund skrattade några till. En del förstod inte alls vari det roliga låg. Inte ens efter förklaring.

Han sa en sak en gång, som under livet har återkommit till mig med jämna mellanrum. Jag förstod det inte då, 18 år gammal, men jag har förstått det mer och mer vad det var han egentligen menade och syftade på. Han sa: “jag har inte särskilt många som jag samtalar med, verkligen samtalar, där det ena häktar in i det andra, där jag verkligen lyssnar och jag märker att den andre verkligen lyssnar på vad jag egentligen säger. Jag har inte mer än en person som jag verkligen samtalar med och där jag känner att vi inte går förbi varandra i samtalet.”

Jag tänkte då: när man är så pass gammal, borde det ju finnas flera personer som man verkligen kan samtala med! Inlyssnande, närvarande, givande och tagande, och alla dessa begrepp och realiteter som gör ett samtal just till ett verkligt samtal, inte en tävling för att bräcka varandra. Bräcka varandra i kunskap, lidande, upplevelser, humor, insikter eller något annat. Utan ett rent, öppet, förbehållslöst, ömsesidigt, ärligt, naket - samtal. Jag har dock upptäckt att det Ernst (betyder förresten “allvar” på tyska) upplevt, stämmer in på mitt liv. Det är inte många jag heller har som jag kan samtala med på detta sätt. Om det är mig det beror på, vet jag inte. Det beror i alla fall inte på ovilja, tvärtom, det finns en stor längtan efter det.

Jag har - av olika anledningar i livet - kommit dithän att denna längtan vuxit sig allt starkare. Jag har ibland svårt att bara prata enbart om väder och vind. Och prata med 5 andra på samma gång. Jag har blivit lite tystare i större sammanhang och mer intresserad av samtal med en medmänniska. Och jag lägger inga värderingar i om detta är bättre än hur andra har det, jag vill bara dela hur jag upplever mitt eget liv. Andras liv är deras liv. Och mitt liv är mitt liv. Jag tänker allt mer sällan i termer av “rätt eller fel”, utan i termer av “olika” hos oss människor. Har upptäckt att det är mer konstruktivt och öppnande. Även för min egen del.

Kandidat-drag

"Skapa en mental lista över minst tre kandidatdrag. Kandidat-drag är de mest lovande drag som kan göras i en viss position." (hämtat från en schacksida på nätet)

Sådana "drag" kan man göra i livet också. Alltså steg som jag tar som är avgörande för resten av livet. Det är av största vikt att man tar sig en rejäl funderare innan man gör sitt drag. Valet får konsekvenser som styr livet i en viss riktning.

Det kan komma fler tillfällen att göra ett kandidatdrag, avgörande val, men det vet man inte i förväg.

Café Lyran

Ett ärevördigt gammalt café vid Mälarens strand. Café Lyran i Bredäng, strax utanför Stockholm.

Lite väl hålögd

Ensliga träd som sträcker sig

Ended Weekend

Vissa helger händer det mer än övriga helger. Den gångna helgen var en sådan. Intensiv och rolig. Perfekt väder. Sköna människor och upplevelser.  Ca 5.000 personer tävlade i Malmö i lördags, i en tävling på natursköna Ribersborgsstranden, strax intill Turning Torso, och säkert 20.000 människor som rörde sig i området. Toughest race. Full pådrag, solsken, vit sand, mycket muskel- och konditionskraft upp till bevis på stranden. Klättrande, springande, stånkande, kånkande, lervadande, simmande, hoppande, lufsande, krälande, bärande, och mycket annat på en 8 km lång beachbana. Min ena grabb och hans kompis var två av deltagarna. Jag skötte logistiken och kameran. Och njöt i fulla drag. De kämpade i 91 minuter och var ganska (!) trötta vid målgång. Och skitiga. Men glada. Som grabbar ska vara när allt är som det ska.



På söndagen två spelningar. En i Kalmar med vår kör Second Voice och på e.m. MC-gudstjänst i Rödeby kyrka med bandet On the Road. Två helt skilda typer av spelningar, men med skön inramning och gott om folk att dela glädjen med! Jag var lite urlakad igår kväll, men när jag vaknade vid 5 i morse och tänkte efter, så var efterkänslan mycket god.

Känner mig tacksam och glad. Thank You for the music. Thank You for running legs. And thank You for the kids.

Uppmuntran

Vad fint det känns att få uppmuntran från människor jag fått möta i samtal om de stora livsfrågorna. Och det allra finaste det är att de som säger att jag betytt något för dem, har betytt oerhört för mig också. Det är i allra högsta grad ömsesidigt. Det är nog så det är här i livet: man blir medvandrare när man brottas med och samtalar om de stora frågorna i livet. Där är vi i samma läge allihop. På kortet som hängde på blomman som skickades till mig stod dessa ord:



Tack för vad ni betytt för mig!

Angels

Skönt att veta.