Tiden: linje, cirkel eller blomma?

På tröskeln till 2016. Det är det gängse sättet att tänka och resonera. Och förstås: så är det ur rent kalenderteknisk synpunkt. Och den bakomliggande tanken härstammar från synen att vår tid och tideräkning är linjär, dvs. linjen börjar någonstans (beroende av vad det är vi talar om: universum, ett människoliv, en datorpryl, en bil, en blomma etc.) och har en viss längd. Alltså en punkt där tiden tar slut. Allting ändas. Allting slutar. Denna tidsuppfattning är den vanligaste i västvärlden.

Det finns dock andra sätt att tänka om tiden. Man kan tänka sig tiden som en cirkel, vilket är ett vanligt tänkesätt i Mellanöstern, där man tänker sig att allting upprepas, återkommer, "samma sak nästa gång i Jerusalem", något tryggt och återkommande. Och samtidigt en helhet, precis som en cirkel som sluts bildar en enhet, en fullkomlig enhet, utan början och utan slut. Denna tanke befriar onekligen från viss tidspanik och stress.

Bodil Jönsson, fysiker och professor vid Lunds Tekniska Högskola gör skillnad på och definierar begrepp som klocktid och upplevd tid, ostyckad tid och styckad tid, ställtid, närvaro och härvaro, och leder oss i sin bok Tio tankar om tid i nya tankebanor.

Det finns en liten saga om tiden som heter Momo, och den handlar om tidstjuvar och om att erövra sin egen plats, sitt utrymme på jorden. Läs mer om denna saga:
>>https://sv.wikipedia.org/wiki/Momo_-_eller_kampen_om_tiden

Annika Gillberg* skriver om denna saga:
Något måste jag själv göra - och du med vuxenpanik håll för öronen nu - jag måste ju faktiskt reflektera över min inställning till tiden, varför ser den ut som den gör? Varför beter jag mig som jag gör? Om det inte är jag som styr det, då måste det ju vara någon annan. Vem då? Momo upptäcker att tiden är vacker. Hon får se platsen där den blir till, det största och vackraste palats hon sett, med dofter, färger, och melodier hon aldrig hört. Där finns en damm under en gyllene kupol. Ur den växer timblommorna, en för var timme. De föds och dör, föds och dör, den ena mer fantastisk än den andra. När Momo får veta att hon varit på besök i sitt eget hjärta upptäcker hon det viktigaste: att Tiden är Livet. Jag vill inte nöja mig med att låta mig styras av omständigheter. Jag vill leva förnöjsamt, se allt runt omkring mig. Precis som Momo. När jag drabbas av tidspaniken tröstar jag mig med att sommartiden finns, som en bekräftelse på att gränslös flexibilitet är omänsklig. Men framför allt tänker jag på min egen timblomma. Den kan ingen ta ifrån mig. 

Dessa tankar tar jag med mig in i 2016. Och jag ger dem vidare till dig, kära läsare.

Och för att hålla mig till etiketten (vilket inte innebär att jag inte menar det jag skriver):
GOTT NYTT ÅR!

(*Annika Gillberg är förgrundsfigur och textförfattare i gruppen Momo)

Landå

Landå är en typ av hästdragen vagn för framför allt persontransport. Den är lätt och passagerarutrymmet kan täckas helt av suffletter som är monterade framtill och baktill.
Landån härstammar från Tyskland där den kallas Landauer. Landån har två säten baktill och en kuskbock med plats för två framtill. Om den har fönsterrutor går dessa att veva ned i samband med att suffletten fälls ned så att vagnen blir helt öppen.

Landån hade sin storhetstid under 1800-talet och var då ett lyxfordon för de rikaste. I modern tid är den närmast ett museiföremål. (källa: Wikipedia)

Här med hästar och kusk och väntan på kunder. I Österrike. År 2010. 

Julsöta (3)

Disneys dockpricessor. Bedårande söta. Miss Universumstyle.

Amerikanskt skönhetsideal. Julklappar till ett barn.

De heter (på engelska): Snow White, Cinderella, Aurora, Ariel, Belle, Jasmine,

Pocahontas, Mulan and Tinker Bell. Dessutom:  Tiana, Rapunzel and Merida.
Anna and Elsa från Frozen och Moana.

Julsöta (2)

Visst är de fina? Tändsticksstora...

Märklig tomhet

Idag (27/12) skulle min mamma ha fyllt 86 år. Men hon lämnade jordelivet i augusti. Tomheten är stor. Efter höstens upplevelser med dödsfall, begravning, stor sorg, bouppteckning och delande av mammas saker, återupplevs allt när jag kom på - då julkorten skulle skrivas - att detta är första gången jag inte kan skicka ett julkort till henne. Jag har alltid gjort det. Men inte i år. Och idag slog det mig att detta är första gången jag inte kan nå henne för att säga Grattis Mamma! Konstig och tom känsla. Man talar i sorgesammanhang om årscykeln. Att man ska igenom årets olika högtider och familjetraditioner minst en gång innan sorgearbetet kan klinga av. Så det är just detta jag upplever idag. Det är som att ha opererat bort en kroppsdel och ändå ha värk i den kroppsdelen, s.k. fantomvärk. Så är det: det värker i den del som inte längre finns.

Så är definieras fantomsmärta i Wikipedia:
Fantomsmärta är smärta som upplevs komma från en amputerad kroppsdel.
Smärtan som upplevelse är verklig. Att den felaktigt lokaliseras till en kroppsdel som inte finns, beror på att signaler från de kvarvarande delarna av de amputerade nerverna uppfattas av centrala nervsystemet, det vill säga av ryggmärgen och slutligen hjärnan, som kommande från den borttagna kroppsdelen.

Men ändå känner jag tacksamhet idag. Jag tackar Livet för mamma. Jag tackar Gud för att hon var den hon var. Och att hon fortfarande är den hon Är. Hoppet säger mig att hon har det bättre nu än hon hade det de sista åren av sitt liv här på jorden.

Julsöta (1)

Terese tillverkade dem...goda!

Skönt syftningsfel

Skönt syftningsfel från en schackmotståndare online som presenterar sig med följande ord:

"Åren går. Numera 72 år. Inbiten golfare. Absolut ingen datorhjälp. Gäller att hålla huvudet igång. Vill heller inte spela mot någon som använder det."

GOD JUL!

Idag visar termometern + 14 grader Celsius.

Hjul, Jula eller jul?

Denna bild togs igår när jag skulle uträtta ett ärende på Biltema efter jobbets slut. Jag upptäckte att intill Biltema och de andra stora butikerna i området, fanns ett inhägnat område som var utmärkt som historisk plats. Ett gravfält i Vedeby från tiden ca 600-1200 e.Kr. Jag gick in på Biltema och uträttade mitt ärende, köpte en lussekatt med kaffe i butiken, gick sedan ut och över gatan in på den historiskt intressanta marken och inhägnaden. Där finns ett 80-tal stora stenar uppställda som gravmonument, ett antal domarringar tydligt stensatta. Jag visste inte om detta ställe, har aldrig reflekterat över att det finns där. Alldeles bredvid kommersen och de snabba svängningarnas mötesplats. Stora, kommersiella butiker, med väldigt snurr på affärerna: Biltema, Jula, Ö och B, någon sorts djuraffär och sportbutik. De finns där tillsammans med den snabba trafiken på E22 alldeles intill. Och utanför dessa olika trendkänsliga företeelser finns vikingagravarna alldeles nära, och ovanför oss den tidlösa månen, vilken syns tydligt ovanför trädtopparna. Inom mig formades bilden av en stark kontrast mellan det tidsbundna och trendkänsliga och snabbt föränderliga, med det tidlösa, det upphöjda, det icke trendberoende, det fasta i tillvaron. 

Och bara för att dessa tankar kom till mig just nu, triggas jag igång en del av just orsaken till att vi firar denna dag, den 24 december, och denna högtid. Trots kommersen kring julen och julfirandet, finns det inslag och bakgrundsorsaker som är helt och komplett tidlösa, tidsoberoende, trendlösa, icke populistiska, eviga, oföränderliga: händelser som förändrade hela historien och våra liv och livsvillkor: Gud blev människa, han blev en av oss. Det ändras inte p.g.a kommersen eller den alltid snabba och förbidånande trafiken. Det stämmer till stor glädje idag; att det finns eviga värden.

GOD JUL till alla!!!

De hitta ändå

Väg visar dem ingen

i villande blå,

de hitta ändå.

(Runeberg)

Är det relevant att lägga ut detta idag, dan för dan?

Ja, det vittnar om längtan efter våren.

Snart är de här igen. Flyttfåglarna.

Volare

"Nel blu dipinto di blu" (Italian pronunciation: [nel ˈblu ddiˈpinto di ˈblu], formligen "I den blå-målade blå"), allmänt känd som "Volare" [vålare] (som betyder "flygande"), är en låt inspelad av italiensk sångare och låtskrivare Domenico Modugno. Skriven av Franco Migliacci och Domenico Modugno, den kom ut som singel den 1 februari år 1958.

Den vann åttonde Sanremo Music Festival, där låten valdes som den italienska bidraget till Eurovision Song Contest 1958, där den kom på tredje plats av totalt tio låtar. Den sammanlagda försäljningen av alla versioner av låten är ca 22 miljoner exemplar världen över, vilket gör det till ett av de mest populära Eurovisionslåtar genom tiderna och den mest framgångsrika låten någonsin från Sanremo Music Festival.

Det låg fem veckor på Billboard Hot 100 i augusti och september 1958 och var Billboard nummer ett single under året. Modugnos inspelning senare blev den första Grammyvinnare för Record of the Year och Song of the Year 1958.

Låten blev senare översatt till flera språk och det spelades in av ett brett spektrum av artister, t.ex. Bobby Rydell, Dean Martin, Al Martino, Jerry Vale, David Bowie, Cliff Richard, Frank Sinatra, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Luciano Pavarotti, Andrea Bocelli, Dalida, Gipsy Kings och Barry White. (källa: Wikipedia)

Lyssna på låten med >>Gipsy King!

Cantus

En cantus (latin för "sång" härstammar från cantare) är en aktivitet arrangerad av belgiska, holländska, franska, Baltiska och andra studentorganisationer och studentföreningar. En cantus handlar främst om sjunga traditionella sånger och dricka öl. Det styrs av strikta traditionella regler. Användningen av detta går tillbaka århundraden. (källa: Wikipedia)

Jämför även orden cantare och kantat.

På Wikipedia läser jag: "Kantat (av lat. canto "sjunga", it. cantare) betecknar en måttligt lång komposition skriven för solosång, kör och orkester, med berättande text. Kantater har oftast flera satser. En kantat kan vara profan (kammarkantat), men ett betydande antal kantater är skapade inom det sakrala området (kyrkokantat)."

Funderingar kring ordet Cantus kom till mig i söndags när jag tittade på TV-sänd gudstjänst från Arnäs, Örnsköldsvik. Kören som sjöng kallade sig Cantus. Och de sjöng väldigt vackert, rödklädda och tonrena.

4:e advent

Det lackar mot jul, det syns på färgen.

Beundransvärd, men tvivelaktig

Beundransvärd som konstruktion, tvivelaktig som fenomen. 
(sagt om virus som landar på friska celler för att döda den, så att den själv kan föröka sig)

Detta uttryck, som jag lånat från författaren Gunnar Edman, kan sägas om mycket som finns omkring oss till vardags. Virus, parasiter, kärnvapen, kärnkraftverk, skjutvapen, arsenaler, företagskonstruktioner, statsskick, dataspel (inte alla), tankebyggnader i form av ideologier (inte alla), EU, och mycket annat.

Det är en tillvarons nyckfullhet att det som är sinnrikt, beundransvärt, snillrikt, komplicerat, lika ofta kan vara negativt som positivt. Lika ofta vara positivt som negativt.  

God middag!

En god middag på en av ortens matställen. Färgglatt och välsmakande.

Playground

Jag har just avslutat lyssnandet av ljudboken Playground, skriven av författarduon Lars Kepler.  En annorlunda bok, med ett intressant tema: livet efter döden. Eller: livet efter det finala eller temporära dödsögonblicket, t.ex. när ett hjärta stoppas för att en hjärtoperation ska kunna genomföras. Rum och tid ersätts med nya rum och en helt annorlunda tidräkning, där den tid vi räknar här och nu, byts ut mot en helt annan tidsuppfattning. 5 minuter här, eller på operationsbordet, motsvaras av en lång tid där, på andra sidan. Intressant och en väldigt annorlunda bok. Och mycket influerad av österländskt tänkande om livet, döden och tillvaron.

Jag uppskattar den inte speciellt mycket med alla råa inslag, men den är tänkvärd och lockar till många nya funderingar om tillvaron.

Men jag ser fram emot en ny bok av Lars Kepler med kriminalkommisarie Joona Linna i huvudrollen. Hoppas den kommer snart.

Landstingscharm

Hoppas dagen fortsätter att vara bra även efter besöket.

Den blev kanske ännu bättre än före.
En god vän tog bilden.

Kandelaber

Ordet kommer av latinets candela, vaxljus, talgljus. Från början en enkel ljusstake, men sedermera en praktljusstake, kanske 2-3 meter hög med flera armar. När man började pelarskaftet på kandelabern dela upp sig i flera armar och gjorde hängen i vilka man placerade ljus började man kalla den lychnuchos. Det är grekiska och betyder helt enkelt ljusstake.

Smaka på ordet: kandelaber. Kandelaber. Jag associerar till candy, socker, något gott. Något som gör tillvaron lite ljusare och trivsammare. Kandelaber - ett ord man verkligen kan smaka på.


(källa: Wikipedia)

Sången och musiken kom med ljus och värme

Så var det dags igen. Att höra luciasång på TV och radio, och live. Varje år i den mörkaste av tider kommer hon gående gången fram med ljus i håret och ljus i handen. Och däremellan skön sång som hon sjunger tillsammans med tärnor och stjärngossar. Det skapar skön stämning och stämmer mig (och många fler) till tacksamhet och varma tankar. Det är på sitt sätt unikt under året, hur några sånger och ett enkelt framträdande kan ge sådana årligen återkommande känslor och stunder av fridfullhet och ro.

Under helgen som gick fick jag dessutom vara med om fina evenemang i sångens och musikens tecken även på andra sätt än TV-sänt luciatåg. Tillsammans med många andra hade jag förmånen att medverka i tre julkonserter i Karlskrona. Ca 350 personer per tillfälle kom och lyssnade till oss. Medverkade gjorde en barnkör, en gospelkör, en större kör som blandar stilar och genrer, vårt band On the Road bestående av 4 personer, och några andra konstellationer + ett antal solister och duettpar vilka uppträdde i en skön blandning. Där fanns en liten orkester med stråkinstrument (bl.a fiol och cello), blåsinstrument, pianister, organister, trummis, elgitarrist och basist. Häftig ljussättning, härlig sångstämning, glad julatmosfär, gamla och unga människor, nya och och gamla sånger blandades friskt. Där fanns rökmaskiner och ljudtekniker av högsta rang och i övrigt en jätteorganisation för att allt runt omkring skulle flyta på i allt tänkbart och även i allt otänkbart som kan inträffa.  En helg fylld av glädje, lovsång, sköna toner och varm atmosfär.

Sången och musiken kom verkligen med ljus och värme. Tacksamhet är det ord - och framförallt det fenomen - som dröjer sig kvar inom mig.

Lucia 2015

Från en kyrka i Halmstad denna dag. Sändes på SVT.

Bocken i Fridlevstad

Den är större än bocken i Gävle!

Julbord med god eftersmak

Maten inmundigad på Två rum och kök, Karlskrona. Gott!

Träd i juletid

I Eringsboda står detta vackra, lysande exempel.

Sluta larva dig

Författaren Gunnar Edman skriver om att larva sig.

Igår när jag höststädade i trädgården upptäckte jag en puppa, hängande i sin fina krok under en väggbräda. Förmodligen en fjärilspuppa. Sådant inger mig en mystisk känsla. En färgglödande larv har krupit in här, trög av kylan, till slut letargisk. "Larva" är latin och betyder: ansiktsmask. En maskerad fjäril - så betraktades den av de gamle. Med rätta. [...]

En puppa - en docka. Linné hittade på det namnet. Varför vet jag inte; men en del puppor har ett slags statyettliknande stiliserade drag. Och i vinden rör de sig stelt som små marionetter där de hänger. Och nu ska dockan sova eller hur? Medan höststormen rycker i silkesstaget eller januarisnön virvlar in mellan bräderna hänger den där, ett mumiefodral i miniatyr. Men vad skenet bedrar! [...] 

...kemisk aktivitet inne i den orörliga mumien. Larvens förvandling till fjäril! Puppan, svängande i yrsnön - en sjudande skapelseort!

Letargisk

Ett - för mig - nytt ord stod på ett av bokbladen i Gunnar Edmans bok Grundvattenkällan. Jag forskade lite omkring ordet. Det används i medicinska eller biologisammanhang där man talar om Letargi som ett tillstånd. I Edmans bok kommer ordet till användning när han skriver om naturens rytm på årsbasis, där djur och växter går in i sin vinterdvala, djurens puls och kroppstemperatur (hos exempelvis björnar och igelkottar) går ner till ett minimum och kroppens funktioner går på extrem sparlåga för att den energi som djuren lagrat i form av fettreserver ska räcka hela vintern. Och hur växter har en liknande förmåga att gå på lågvarv och omsluta sig av olika skydd, t.ex. fjärilarnas puppor. Tillståndet de kommer in i kallas för letargi.

Begreppet förekommer även i mänskliga sammanhang när en onormal trötthet inträder med en påtaglig nedsättning av den mentala förmågan. Dock ej medvetslöshet. Det är ett tillstånd av allmän trötthet, med minskad vakenhet. Många är de som vittnar om ett sådant tillstånd med försämrad koncentrationsförmåga, inre splittring och oförmåga att komma ihåg saker, bokade tider eller personer. Ofta i samband med emotionell trötthet, som det heter nuförtiden. Utbrändhet tidigare. Letargi på fackspråk.

Jämför även med begreppet Fatigue, som är ett närbesläktat fenomen.

Läs mer:
>>https://sv.wikipedia.org/wiki/Letargi
>>https://sv.wikipedia.org/wiki/Fatigue 

Dukning

Dukat till fest. Terese heter upphovskvinnan.

Vetestrå

Nu vilar naturen (i alla fall fläckvis). Snart växer det igen.
Bilden av vetestrået inger mig hopp.

Först med det senaste

Satt på morgonbussen och slötittade ut på mörkret genom otvättade bussfönster denna tidiga morgon. Bussen körde och stannade, körde iväg igen och stannade. Och körde igen. Inget underligt med det. Fjärde busshållplatsen från min slutdestination, stannade bussen till och i den upplysta busskuren fanns en enorm och färgglad poster uppsatt. Den drog ögat till sig och den glada figuren log mot mig och budskapet som nådde in till min bussplats, löd:

"var alltid först med det senaste"

Orden blinkade till och träffade mig rakt i mitt mentala solar plexus. Först som ett konstaterande. Sedan som en uppmaning. Därefter som en piska. Ännu en stund senare som ett kräkmedel. Allra sist som ett rejält ifrågasättande. Ifrågasättandet sa: varför då? Vem tycker det? Vill jag det? Är det viktigt? Är det eftersträvansvärt? Är det klokt? Är det möjligt? Är det roligt? Är det detta som jag vill? 

Jag kände en outhärdlig känsla av stress när jag ett ögonblick tog till mig orden och levde mig in i att realisera dem i mitt liv. Men mitt test att applicera orden på mig själv, vändes omedelbart till en aversion mot dem. JAG VILL INTE DETTA! "Orden är helt absurda och motbjudande" tänker jag intuitivt, "och ändå är det många som går in under orden och dess verklighet".  Att alltid vara först med det senaste är inte något positivt överhuvudtaget. "Finns idag, är borta imorgon." Är sådant värt att jaga efter?

Är det inte bättre och mer hälsosamt att sträva efter det som har livslängd, som har substans, som har andra värden, mer än att bara vara "det senaste"? Retorisk fråga. JO!

En ny slogan: "var alltid först med det mest bestående" är härmed myntad.