Möjligheternas stig

Mitt i Omöjligheternas landskap finns Möjligheternas stig där du får gå framåt med fasta steg medan framtidshoppet nynnar i själen och kärlekens kraft beskyddar allt som är Du. 

Hjältemod och hjärtemod tillhör dig såsom solen tillhör dagen och stjärnorna natten.


(skrivet av Lilian Andersson, läst av vår körledare
2018-01-23)

Universum

Egna tankar. Och andras.
Vad är eget och vad härstammar utifrån?
Ett eget universum. Andras universum.
Kan de blandas upp?
Kan de förenas? Kan de närma sig varandra?
Kan ett universum bli dominant över ett annat? Och förinta det övertagna?
Ett inre universum. Ett yttre.
Vilket är avgörande, vilket tar över?

Olika människor har olika universum. För vissa är huset och trädgården hela universum. För andra kan en trappuppgång vara universum. För någon är EU deras universum och för någon annan kan skolan och klassen man går i, utgöra ens universum. En människas universum kan heta föreningen eller församlingen. En annan människas universum heter släkten. Någons universum utgörs av böckerna i bokhyllan eller på biblioteket och en annans universum har namnet TV-serier. Vilket är mitt universum? Kan jag sätta fingret på detta? Är det så litet eller är det så stort att jag inte kan sätta ett enda finger på det? Mångas universum är oerhört vitt och brett, andras universum upplevs som trånga. Men det är från min horisont; den personen kanske har en helt annan känsla. Hon upplever kanhända att hennes universum är mycket stort. Märkligt att någons upplevelse och andras som står utanför kan kännas så olika.

Högt och lågt: ska den skräpiga blomman i köket stå i mitten av fönstret eller lite åt vänster och ska jag byta kruka till den randiga istället för den enfärgade som den stått i nu, i månader? Jag undrar om  presidenters och ledares filosofi och handlande påverkar den egna befolkningen och hela världens syn på deras land och hur stor är deras inverkan på andra staters inre angelägenheter?

Vinterland (3)

Klicka för en större bild!

Vinden blåser vart den vill

Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus. Men du vet inte varifrån den kommer eller vart den går. Så är det med var och en som är född av Anden. (Jesu ord till den skriftlärde Nikodemus, i ett ensligt samtal om natten, fjärran från de stora scenerna och gesterna). Egentligen handlar det inte om Anden, bara mer indirekt. Det handlar faktiskt om den som är född av denne Ande; han eller hon är fri som vinden, rik som vinden, rörlig som vinden, oförutsägbar som vinden, stark som vinden. Dessa tankar ger mig associationer till John Denvers Annies song som i ett försiktigt försök till tolkning skulle kunna låta som följer:

Du fyller min känsla
du ger mig din värme
som en vind uti skogen
du smeker min kind.
Som en blomma du vårdar
mitt inre, mitt sinne,
kom fyll mig med livet
kom fyll mig med sång.

Du lever inom mig
du aldrig mig lämnar
din varma beröring
den omsluter mig.
Mitt hjärta som sjunger
min glädje, min hunger
det liv som du gett mig
kom fyll mig igen.

Vinterland (2)

Dovhjorten

Ur Igelkottens elegans (3)

”Jag heter Renée. Jag är femtiofyra år. I tjugosju år har jag varit portvakt på Rue de Grenelle nummer 7, ett ståtligt före detta privatpalats med lummig innergård, uppdelat på åtta ytterst exklusiva paradvåningar, samtliga bebodda, samtliga enorma. Jag är änka, kortväxt, ful, småfet, har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Jag saknar utbildning, har alltid varit fattig, försynt och obemärkt. Jag bor ensam med min katt, en fet, loj hankatt, vars enda egenhet består i att han luktar illa om tassarna när han blir irriterad. Ingen av oss anstränger sig nämnvärt för att smälta in bland våra gelikar. 

Då jag sällan är vänlig, om än alltid artig, är jag inte särskilt omtyckt men ändå respekterad, eftersom jag motsvarar den gängse portvaktsklichén så väl att jag utgör en av de otaliga kuggar som vidmakthåller den allmänt vedertagna illusionen att det finns en mening med livet som lätt låter sig tolkas. Och liksom det står skrivet i stjärnorna att portvaktstanter är gamla, fula och vresiga, står det också i eldskrift på samma imbecilla himlafäste att portvaktstanterna i fråga har feta, loja katter som ligger och småslumrar på virkade soffkuddar dagarna i ända.”

----------------------------

Läs boken och se vad som kan förändra en människa och föra henne från ett tillstånd till ett annat.

Vinterland (1)

Inte en golfspelare så långt ögat når. Jag föredrar denna vy.

Almö golfbana i vinterskrud. Klicka för en större bild!

Tack för ordet

Detta är framsidan på min nya bok. Den innehåller tankar om 31 ord som alla slutar på -het.
Det finns många fler sådana ord, men dessa har drabbat mig på ett särskild sätt. Jag har skrivit om dem här på min Tankeverkstad, och nu samlat dem i denna bok.

Baksidans text lyder:

De ord som tagits med i boken har av en eller annan anledning landat inom mig och drabbat mig på olika sätt. Sammantaget, när vi lägger samman ordens valörer och betydelser, träder ytterligare ett ord fram ur kulisserna: tacksamhet. Grundordet tacka hänger samman med förmågan att tänka, och ju mer jag tänker på bokens ord, kommer  tacksamheten fram.

Tacksamhet för livet, för orden, för deras rika innebörd och förvandlande styrka. Orden - mer eller mindre använda av oss i det dagliga livet - är som sädeskornet som återfanns i en av faraonernas gravar i Egypten. Säkert tusentals år gammalt låg det i ett skrin av ädel metall. När forskarna la det i mylla och vattnade, fanns livet kvar i det. Det slog rot,  växte, sköt i höjden och gav ax, bar frukt. Ett mirakel. Samma sak med orden i boken. De har livskraft, avgörande innebörd för våra liv, och skapar tacksamhet. Även om de en tid har legat i ett skrin. Tack för ordet!

Är du intresserad av boken? Inom kort kommer den till adlibris.com.
Du kan också höra av dig till mig eller till Solvändans bokförlag i Torsås, info@morebok.com och mig kan du nå via formuläret på denna sida: http://bjornolof.nu/kontakt/

Igelkottens elegans (2)

Igelkottens elegans är namnet på en bok jag läser nu (snarare: lyssnar på). Den är skriven av Muriel Barbery. Det förefaller vara så att denna författare mer eller mindre redan är kultförklarad i litterära kretsar. Denna bok har sålt i över 4 miljoner exemplar, och detta utan att vara en spänningsroman, thriller eller deckare. Sett ur ett världsvitt perspektiv, är det en bragd. Den handlar om en portvakt i en fin byggnad i Paris. Eller hon är snarare portvaktsänka, men efter makens död tog hon över uppdraget som portvakt åt de rika som populerar fastigheten - några stora, ytterst fashionabla våningar och lägenheter på sisådär 200 kvm vardera. Portvakten Renée Michel är en självlärd älskare av konst, musik, filosofi och litteratur. Hon lever i en pseudotillvaro i många stycken, och berättar levande - som bokens jag - om sitt liv, sina drömmar, och framförallt om dem som bor i huset. Hon både betjänar dem, bedömer dem och i samma andetag, berikar sig själv själsligen (eller berövar hon sig sin positiva syn på livet?).

Vad skriver hon mer om? Det är inte så lätt att sätta fingret på. Det är en enda röra av person- och miljöbeskrivningar, filosofi, fenomenologi, Marx, gastronomi, katter, pudlar, mat, kaffe- och tedrickandets betydelse, statliga tjänstemän och filosofiutbildade fruar och deras män, ytliga tankar om livet och djupa tankar (hon kallar dem så själv). Nämn vad som helst som finns runt omkring dig, eller inom dig - det är det hon skriver om, Muriel. Eller hellre: som Renée berättar om. En charmig, smårolig bok (om än lite svår att hänga med i understundom), om allt och inget. Vet inte varför jag fortsätter att lyssna, men den har något som tilltalar mig. Kanske är det den överintelligenta 12-åriga Paloma som har märkliga planer för kommande sommar, som håller mitt intresse vid liv? Och vad menas egentligen med boktiteln? Har igelkottar elegans?

Ett kan jag säga med bestämdhet, och det är att boken handlar om högt och lågt, djupt och ytligt. Det gäller för läsaren att hänga med i svängarna och inte tappa tråden.

Jätteviktig

Glöm inte det!

Ur Igelkottens elegans (1)

Och jag försjunker i tankar medan jag begrundar vårt minst sagt udda samtalsämne. Hur ofta händer det att städerskor och portvakterskor sitter och diskuterar heminredningens kulturella aspekter? Ni skulle bli förvånade, om ni visste vad vanligt folk pratade om. De föredrar berättelser framför teoretiska utläggningar, roliga historier framför abstrakta begrepp, konkreta exempel framför ideologier. Det hindrar dem inte från att filosofera.

Råder det verkligen en sådan skriande brist i vårt samhälle att vi drabbas av ångest inför att inte hålla måttet? Gläds vi bara åt ägodelar och upplevelser, om vi kan vara säkra på att de består i all evighet? Kanske inser japanerna att man bara kan glädjas åt det som är obeständigt och unikt, och kanske förmår de skapa sig ett liv utifrån sådana insikter.
Trött.

Wabi-sabi

Författaren Patricia Tudor Sandahl skriver om detta fenomen, ungefär så här:

Wabi-Sabi är ett uttryck ur den japanska kulturen. Det innebär att finna skönhet i det som är gammalt och slitet, att se charmen i det som blivit skamfilat och märkt av tidens gång, och att vara medveten om att allt är skört och bli berörd av tidens naturligt rytm och gång. Wabi-sabi hyllar skavanker och  sprickor, det som - enligt många - är förlegat och gammalt. 

Denna kulturyttring lär oss att leva med i naturens gång och  livets alla växlingar. Att inse att allt här i tiden är ändligt, men kunna se skönheten ändå. Det som motverkar denna rika upplevelse av tingen och tiden kan vara:  tankar i vår moderna tid om vad skönhet är, habegäret, perfektionismen och den västerländska kulturens otålighet, i en tid då snabbhet och ungdomlighet är det som räknas.

Wabi-sabi manar till ödmjuk tacksamhet och att ta emot livet som det är. Och visdomen i att inget i denna värld är perfekt. Inte du och jag heller. Och ingen av oss är färdig. Vi är på väg. 

(publicerat första gången 10 september 2016)

 

Det brusande livet

Dessa ord är hämtade ur boken Igelkottens elegans av Muriel Barbery:

Och här är filmens nyckelreplik.

Det verkligt moderna är det som inte åldras trots tidens gång.

Kamelian på tempelmossan, de rödvioletta bergen runt Kyoto, en blåmönstrad porslinskopp, den sanna skönheten som spirar i ett hastigt uppflammande känslorus, är det inte vad vi alla eftersträvar? Och vad vi i den västerländska civilisationen inte kan ta till oss?

Att begrunda evigheten mitt i det brusande livet.

Vardagen

En ny dag gryr
utan dollarstinna fickor
eller glassig gravyr.
Nya timmar och minuter
i Sudan de fortsätter och skjuter.
Morgontrött eller morgonpigg
bilfärja eller tremastad fullrigg.
Bilars rörelse och sus
förbi lagerlokaler, kontor och boningshus.
Vackert och ensligt
vältränat ben och spensligt,
trappor och korridorer och rum
en del rutinmässiga viker inte en tum.
På utsidan - allt som syns
på insidan - allt som ryms.
Vardagen, den här dagen
just precis nu, ärligt och inte bedragen
men av möjligheterna betagen.

En bra bild

På nyårsafton träffade jag några vänner. Vi pratade, åt, pratade igen och åt igen. Trivsamt. De hade - tillsammans med ett par vänner till - företagit sig en resa till Bangladesh några veckor före jul. Naturligtvis kopplade vi ihop mobiltelefonen med TV:n för att se på de 100-tals bilder som fanns dolda i mobilen, på en stor skärm - vår Panasonic 46-tummare. Det blev en intressant och givande stund, med många muntra skratt (det finns skratt som inte är muntra), och roliga och givande kommentarer. Alldeles i inledningen av bildvisningen sa mobilens ägare “det är så dåliga bilder jämfört med dina bilder, Björn”, och denna utsaga fick mig att fundera (ca. 5 sekunder), innan jag utan vidare replikerade: “vad är en bra bild?” Jag väntade en stund på svaret innan det kom ett försök till svar. Det kom inget. Då sa jag igen “vad är en bra bild? Jo, på en fotokurs jag gick på distans på högskolan i Jönköping för några år sedan, konstaterade vi att en bra bild är en bild som betyder något för mig. Det är en bra bild.” Ok, när det var sagt, uteblev fortsatt diskussion om huruvida hennes bilder var bra eller ej. Vi kunde alla luta oss tillbaka och konstatera att hennes bilder var (är) bra bilder av den enkla anledningen att de betyder något för henne och hennes man och andra som får se dem. Bilder som bär betydelse med sig. Det är en bra bild.

I samma kurs hade vi en bok som heter Konsten att ta vinnande bilder, av Bo Segeholm, och i den tas det bl.a. upp två begrepp som jag återkommer till då och då när jag funderar på bilder och fotograferande. Studium och punctum. Studium är när jag ser en bild och betraktar den utifrån ett fotografiskt perspektiv, dvs. när tyngdpunkten i mitt seende ligger på ljus, utsnitt, skärpa, blickfång, färger, perspektiv, upplösning, om bilden föreställer något som jag eller någon annan är intresserad av osv. Punctum är när jag betraktar bilden utifrån ett personligt perspektiv. Vad säger denna bild till mig? Hela bilden, eller en del av bilden? En detalj? Ett skeende? En händelse? En känsla? Punctum innebär att jag drabbas av bilden. Att den “river sönder fasaden” (Roland Bartez).

Är detta en bra bild? Lite underligt för dig kanske, men bilden drabbar mig.
Och jag kan inte riktigt förklara varför.

Sidensvansar som dansar

Håll med om att de är vackra...

Virginia Woolf om läsande

Virginia Woolf skrev en gång:

”Läsandet av böcker (som Kung Lear, Emma, Proust) tycks verkställa en slags starroperation på sinnena. Efteråt ser man skarpare, världen har blivit fri från en täckande hinna och fått ett intensivare liv."

Mångubbens benvita glans

Att läsa

Kanske är litteraturens kraft stark som kärlekens. Den får oss att se den älskade på nytt i hennes glans, den lär oss att öva känslor och aldrig gå döda genom en dag utan skynda oss att leva. Eller med Virginia Woolf: ”Läsandet av böcker (som Kung Lear, Emma, Proust) tycks verkställa en slags starroperation på sinnena. Efteråt ser man skarpare, världen har blivit fri från en täckande hinna och fått ett intensivare liv."

Litteraturen vägrar att ge entydiga svar utan visar människan mellan ordningens lockelse och frihetens börda, mellan trygghet och utsatthet. I läsandet hamnar man någon annanstans än man planerat och ser hur det främmande och det igenkännliga möts i imaginära landskap.

Läsa är att komma underfund med att någon varit där före mig och gett ord åt det jag bara trott mig stamma fram. Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något. Läsandet är en lek som vidgar ens existentiella areal och en form av salighet som inte kräver någon lön. Det är också ett arbete att tränga in i det svårtillgängliga och upprätta ett förbund med texter som först verkar avvisande men kan bjuda på fantasirikedom och en språklig skönhet.”

(Per Wästberg, Sv Akademiens högtidssammankomst 2013)

Nyårstankar

Bild från Pixabay.com

Ett nytt år har tagit sin början,
sanden har börjat rinna,
ska jag komma ifatt min själ
ska mitt inre hinna,
jag försöker ta så stora kliv
ska jag meningen finna?
Ljuset återvänder till ljustörstare
och av bekymmer stinna
vi lever en dag i sänder
- varje man och kvinna.
Våra själar leva,
våra hjärtan brinna.


Tänk att få vara som ett barn som ser tillvaron med nya ögon, som läser boken för första gången, skriver sina första bokstäver, sjunger sin första sång, räknar sitt första tal, ser på naturen med ljus och längtande blick, blickar på det vita pappersarket och nyfiket börjar fylla det med innehåll, uppfattar omgivningen med neutral inställning, öppnar sig för andra likt blomman vars kronblad vecklar ut sig mot ljuset, tar in de skatter och möjligheter som finns i närområdet som om de vore nygräddade våfflor med drottningsylt och grädde, låter sig hänföras och överraskas och glädjas. Någon sa att om man inte låter sig hänföras, så lär man sig inget nytt. Ett grått nytt hår? Nej, Ett gott nytt År!

(första gången publicerad 2017-01-02)

Tankar vid ett årsskifte

Sista dagen, eller är det dagen före den första dagen? Två sätt att se på samma dag. Det ena betraktelsesättet är lite annorlunda jämfört med det andra. Det Sista eller en språngbräda till Det Första. Det ena död och begravning, det andra födelse och nytt. Vi kan med fog tänka på om det mesta vi möter: är det slutet på något eller början på något? Allt som avslutas, innebär utrymme för något annat att ta sin början, något annat kan ta plats i våra liv. Gunnel Vallquist skriver om en rysk ortodox biskop som suttit i koncentrationsläger, och Solsjenitsyn som suttit i arbetsläger i Gulag, Sibirien, att de båda kommit fram till att avklädandet och befrielsen från allt de ägde, inklusive deras egna kläder, deras anhöriga, deras yttre fri- och rättigheter, innebar en själens och tankens frihet och frigörelse, som de aldrig skulle ha upplevt om deras liv hade fortsatt oförtrutet på samma sätt som före fångenskapen. De menar samfällt att friheten är något vi bär inom oss, och kan finnas just i lägen där det yttre är beskuret och begränsat. Jag knyter an till det ovan beskrivna: när något lämnar oss, öppnas det areor och utrymme för något annat.  När den yttre rörelsefriheten berövas oss, är vi hänvisade till den inre friheten, tankens och själens och andens frihet.

I samma ögonblick som jag skriver dessa ord, kommer tanken att dessa insikter som de båda ryska männen vittnar om, inte är lättköpta. Insikterna har med största sannolikhet fötts ur mycket svåra kramper och födslovåndor, under tunga ångestrop och ifrågasättanden av rättvisan i tillvaron, tvivel på om det finns något som vi kan kalla godhet i livet, känslor av iskyla och förtvivlan - innan något gott kan komma ur situationen och belägenheten. När de väl kom ut ur sina läger, den s.k. Frihetsdagen, då hade de båda redan nått friheten inom sig. De hade funnit den - i sitt inre. Oj, det svindlar i mina tankar när jag möter dessa STORA människoandar. Och STORA tankar. De utmanar mig. De ställer mig inför något ultimat och verkligt.

Jan Erixon skriver i sin sin bok Någon besökte min själ (om författaren Dostojevskij, med liknande upplevelser som ryssarna ovan):

När alla andra vägar är stängda, finns alltid vägen inåt.