Att läsa

Kanske är litteraturens kraft stark som kärlekens. Den får oss att se den älskade på nytt i hennes glans, den lär oss att öva känslor och aldrig gå döda genom en dag utan skynda oss att leva. Eller med Virginia Woolf: ”Läsandet av böcker (som Kung Lear, Emma, Proust) tycks verkställa en slags starroperation på sinnena. Efteråt ser man skarpare, världen har blivit fri från en täckande hinna och fått ett intensivare liv."

Litteraturen vägrar att ge entydiga svar utan visar människan mellan ordningens lockelse och frihetens börda, mellan trygghet och utsatthet. I läsandet hamnar man någon annanstans än man planerat och ser hur det främmande och det igenkännliga möts i imaginära landskap.

Läsa är att komma underfund med att någon varit där före mig och gett ord åt det jag bara trott mig stamma fram. Läsa är att bryta tystnaden utan att behöva säga något. Läsandet är en lek som vidgar ens existentiella areal och en form av salighet som inte kräver någon lön. Det är också ett arbete att tränga in i det svårtillgängliga och upprätta ett förbund med texter som först verkar avvisande men kan bjuda på fantasirikedom och en språklig skönhet.”

(Per Wästberg, Sv Akademiens högtidssammankomst 2013)