Höstskönhet (7)

Höstskönhet (6)

Höstskönhet (5)

Höstskönhet (4)

Höstskönhet (3)

Höstskönhet (2)

Höstskönhet (1)

Barnfot

Att bli friare

Caroline af Ugglas har sagt dessa ord.

Saxat ur BLT.

En klar natt

“4 grader vid bilen” står det i min app till Volvon som jag kallar min. 4 grader! Och klockan är 6.40. Överraskad tar jag emot budskapet och det slår mig att det är höst och att natten varit molnfri, så all värme från igår har under natten släppts ut i tomma intet - det vill säga ut i atmosfären, ut i rymden. Det är ett märkligt fenomen att ju vackrare och renare himmel det är, desto kallare blir det. Eller låt mig få uttrycka det så här: när molnen finns som ett lock, blir tillvaron här på jorden mer stillastående, temperaturen ligger kvar på sin nivå, men ju klarare himlen är, desto mer växlar temperaturen och beroendet av solskenet blir större för att temperaturen ska höjas igen.

Och jag tänker att för en människa vars himmel är blå och ostörd av mörka moln, växlar känslor och upplevelser i ett brett spektrum, medan den människa vars himmel är molnbetäckt upplever livet som mer stillastående, mer enahanda, mer slätstruket, med jämn temperatur. Någonting säger det mig om människor i allmänhet och om mig själv i synnerhet.

Wagon wheels

Lyssna på låten med rubrikens namn. Svårt att att inte gunga med. Klicka nedan.

Hedmark

Bild från Pixabay

Mitt inre är vissa dagar som en hedmark. Den är ödslig, men ändå levande. Den är tom, men ändå fylld av växtlighet och liv. En hedmark är en metafor för det inre. Ödslig, ibland disig, ibland en klarblå himmel ovanför, men alltid liksom grön och öppen för rörelse, djurliv, en joggingtur, en picknick i frisk luft och träd, buskar och gräs. Det är så mitt inre ser ut. Det kan ibland förefalla ödsligt, tomt, men ändå levande.

Förutsättningarna för det jag kallar liv finns både i det nästan regntunga diset, det daggvåta gräset, den grusbelagda vägen som skär genom landskapet, de upphöjda kullarna längre bort, eller dalen som sänker tempot och pulsen, allt finns med i bilden när jag sakta rör mig framåt genom landskapet.

Morning has broken

Idag ville jag stanna på bron och betrakta den underbara synen. Och jag gjorde det.

Stillhet och ro. Sublimt och betagande.

10 minuter

Treenighetens bön

Du är Skaparen, Du ensam har skapat himmel och jord, människa, djur och all natur.
Jag är skaparen. Jag kan få äppelträd att växa, skapa barn, bröd och glädje.
Du är Förlåtaren. Du ensam kan förlåta jordens stora ondska och få allt att börja om på nytt.
Jag är förlåten. Jag kan förstå och försöka förlåta det onda som drabbar mig och de mina.
Du är Hjälparen. När människan är maktlös och allt är hopplöst då kan du ensam komma till hjälp.
Jag är hjälparen. Jag är bara en människa men har en människas händer som kan hjälpa.
Du är Skaparen, Förlåtaren och Hjälparen. Alla tre är av samma kraft, alla tre är en.
Jag är skaparen, förlåten och hjälparen. På så sätt är du i mig, jag i dig.

Amen

Treenighetens ikon. Av Andrei Rubliov. 

Nära naturen-upplevelse

Vid 7-tiden på kvällen, igår, såg jag ut genom mitt köksfönster, och någon såg på mig. Med rådjursögon. Det var ett rådjurskid. Och inte nog med det. Kidets mamma var också där. Helt orädda gick de och åt av det gröna, friska gräset som återigen börjat växa på en i övrigt gul gräsmatta. De såg upp på mig och jag vet inte om de kunde skönja något genom fönstret. Jag tryckte kameralinsen mot fönstret (för att inte få reflexer) och tog ganska många bilder. Och de gick lugnt med böjda, ibland lyftade, huvuden. De är vackra att se på. Smäckra i kroppen och ögon som gör att man nästan smälter. De ser så oerhört sårbara och känsliga ut på något sätt.

Inte för inte att man säger “rådjursblick” om människor som har en sådan. Många tycker inte om rådjuren i trädgårdar, för att de äter upp allt i sin väg, men för mig var det en “nära-naturen-upplevelse”. En fin känsla att få vara nära naturen.

Rätt innehåll

Mitt namn är plåt, och det kan ingen göra något åt

Elevarbeten på Törnströmska gymnasiet

Enkelhet

Enkelbeckasin (källa: Wikipedia)

Jag fick ett sms från en god vän för någon dag sedan som läst ett av kapitlen i min bok Tack för ordet. Och det handlade om ordet Enkelhet. Han skrev att han behövde det just det den dagen när han öppnade boken och läste. Klart som korvspad att jag blev glad över detta sms, både på ett personligt plan och för hans skull, men jag tänkte också vidare på det underliggande budskapet i hans sms; jag har en bestämd känsla av att fler och fler människor behöver det enkla livet, känna enkelhetens befrielse, uppleva enkelhetens okonstlade och frigörande syreintag.

Att få lägga bort allt krångel, allt som bara vill styra oss människor mot stress, att leva upp till en massa uttalade och outtalade förväntningar och krav. Enkelhetens glada budskap - kan vi ta till oss det? Att kunna glädja sig över en ny lägenhet, en kopp kaffe i ro, att solen går upp varje dag, att jag själv kan gå upp ur sängen varje dag, att det finns människor som är mina vänner, att bilen funkar, att färjan tuffar och går än hit och än dit, att jag har pengar till mat och kläder och att kylskåpet funkar, att måsarna flyger och skränar och att vattenytan på havet ibland ligger som en spegel . Enkelhet. Det nära, det vissa, det okomplicerade och naturliga. Tänk att få se det. Tänk att kunna glädja sig över det.

Heltidsjobb

Fasthet och horisont

Så här dagen efter valet i vårt land, behöver vi både fasthet och horisont. 

Både en trygg och bergfast grund och utblickar med perspektiv.

God bless our country.

Ljusbubblor

20 år senare

Ett märkligt konstaterande kunde jag kosta på mig  lördags (1/9). Då var det på dagen 20 år sedan jag började jobba inom kommunen. 20 år! Obegripligt.

Jag vet att känslan då, i någon mening finns kvar fortfarande; att det var en dörr som öppnades och någon som sa: “varsågod, vill du ha detta, so be my guest”. Och jag tog emot gåvan.

Tacksamheten finns fortfarande kvar. 20 år senare. Ca. 7.300 dagar senare. Tack.

Helt rätt efter varmrätt

Ibland är det gött å leva....

Ingen smygreklam, nej direktreklam

Asplöv

Asplöv, asplöv på grenen där
säg mig vem som räddast i världen är.
Den som darrar under vindens tjut
eller den som flyr genom grinden ut.

Den som inte vågar stanna för att se in i
sig själv och det som finns dolt inuti
eller den som fattar mod och förblir sann
mot det som hon är och vill och som hon kan.

Att vara ett löv som rör sig
är inte att vara rädd,
det är vara vid liv och på djupet -
ha kontakt med sitt inre
fast det ibland känns som att vara på väg till stupet.

Att darra i förtröstan och lugn
när själen är tom och tung
att ha kontakt med sitt innersta liv
att våga ta modiga, osäkra och ovana kliv.

Ett asplöv med liv.

NoMo FoMo

FoMo betyder Fear of Missing out. Det är ett nutida fenomen. Det handlar om att missa uppdateringar och flöden. Med ständigt dåligt samvete. Twitters startsida på någons konto innehåller en rubrik: ifall du missade det…. irriterande rubrik, en stressfaktor utan vänlig ton.
FoMo har kallats den digitala tidens digerdöd. Den sprider sig som en pest och den är ytterst smittsam. Vi vänder oss mot denna trend och undrar:  Vem saknar Twitter när man inte är på Twitter?

Bergün - en schweizisk by med alper m.m ungefär lika vackert som i Sound of Music där familjen von Trapp huserade - de kommer bannlysa - om uppgifterna som  nått oss stämmer - allt fotograferande, man ska komma dit och istället uppleva byn. Man vill att alla ska komma dit för att uppleva platsen, inte bara skildra den i ett flöde på sociala medier och publicera stylade och påverkade bilder på Snapchat eller Instagram. Man vill komma bort från stressen som fotograferandet bidrar till hos turister när de med lite lätt panik tänker att "jag måste se allt, för att inte missa en viktig sevärdhet i Bergün". Och därför fotograferar man ALLT, istället för att stanna upp och bara uppleva stunden, man behöver inte fotografera och dokumentera allt hela tiden. Tänkvärt. Detta som sker i Schweiz kan vi kalla en moteld mot denna jakt på ständiga uppdateringar i ett flöde på sociala medier.

Retorik-studenter i Uppsala har nu börjat en motrörelse till FoMo, som de kallar: NoMo FoMo. Det är för att man ska våga säga NEJ till denna rädsla att hela tiden ha missat någonting. Man behöver inte visa upp att man har så kallat KUL och i det försöka övertyga andra om att jag har det jättebra, bättre än de andra. Jag kan få säga nej till det som stressar mig (att hela tiden kunna leverera uppdatering och/eller skapar rädsla att jag missar något. Våga missa något. Var inte en Early Adapter - en som alltid vill ha det senaste. Våga vägra skojet. No More FoMo.

Ingen-koll-rörelsen kommer att segra! Du har inte missat någonting! Och om du inte håller på och jagar dig själv med att behöva uppdatera ditt flöde - du missar ingenting då heller! Var en fri människa! Vi behöver inte smittas av den digitala digerdöden, som drabbat så många i vår värld.

(fritt återgivet: Jessica Gedins ord i Spanarna i P1)

Hem

“Nej, sa hon...nej, jag vill inte längre ut och längre bort...jag vill hem, jag vill till mitt riktiga hem! Jag vet bara inte var det finns. Vet inte var jag hör hemma. Tycker att jag tappat bort mig själv. Tycker att jag har sålt min själ.”

(Hjalmar Söderberg i Den allvarsamma leken)

Psalm 303

Det finns en väg till himmelen,
en väg till Guds Jerusalem,
den vägen är den helga tron
på Jesus Krist, Guds egen Son. 

Den finns en väg till Herrens bön,
som Jesus själv den strålar skön.
Vad ingen sett, vad ingen hört,
det har Han in i tiden fört. 

Och vill du själv den vägen gå,
så är hans ord att lita på,
men tvivla ej, allenast tro -
det går en bro från tro till ro. 

Det finns en väg till himmelen,
en väg till Guds Jerusalem,
den börjar här, den börjar nu,
var än den går, den går till Gud.

(Bo Setterlind)