Den rubriken möttes jag av i ett mail i min Inbox. Att alltid försöka anpassa sig i relation till alla andra, kostar på. Det blir till slut helt ohållbart. Om målet är att passa in i andras tyckanden och tänkanden, regler och mallar, då blir livet mycket svårt att leva, och leder egentligen inte till något positivt eller ens eftersträvansvärt. Det skapar ständig stress, ständigt återkommande "se mig omkring"-syndrom för att se om jag är "rätt". Och jag tror inte att man någonsin når fram till att "jag duger", eller "jag är älskad för den jag är", eller "jag tillhör ett sammanhang, och jag får och kan vara den jag är": om andras omdömen är det som styr mig.
Tillhörighet. Sammanhang. Att vara unik. Att slappna av. Känna att jag är älskad för den jag är. I mina egna ögon, och kanske även i andras. Framförallt i Guds ögon. Och i Guds stora familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar