Kelly log. ”Jag misstänker att det finns fler än jag här som fascineras av statskunskap.”
”Jag har alltid tyckt att det är ett viktigt ämne.”
”Det, och goda kunskaper i historia, om så bara för att undvika att upprepa de misstag som begåtts i det förflutna. Men för att återgå till den gyllene regeln: ’Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem’. Den kombinerar vetskapen om att vi är självupptagna djur med insikten att vi måste komma överens för att nå framgång och leva i fred. Och är det verkligen en sådan börda att vara vänlig och visa respekt mot andra?”
”För en hel del människor verkar det vara fullständigt omöjligt. Och regeln fungerar enbart om vi verkligen praktiserar den på alla”, påpekade DuBose.
”Instämmer. Det får inte finnas några halvmesyrer, för då kommer samhället – och faktiskt hela vårt land – ofrånkomligt att falla sönder.”
”Så vad föreslår ni att vi gör åt det?” sa hon bryskt.
”Jag fortsätter med mitt och ni fortsätter med ert, miss DuBose.”
”Och vad händer med alla världens fader Matthew?”
”Han och hans gelikar kommer inte att leva i evighet.”
”Det där fungerar inte, och det vet ni”, sa hon med en grimas. ”Rasism är ett virus som smittar från de gamla till de unga.”
”Så vår uppgift är inte bara att vänta på att källan till hatet dör ut, utan att röra vid sinnena hos dem som växer upp nu så att rasismen inte slår rot.”
”Genom att predika den gyllene regeln?” sa DuBose tvivlande.
”Genom att visa att kärlek, tolerans och empati är betydligt bättre än sina motsatser, för oss alla. Empati lockar fram det bästa hos människor. Det gör dem till Guds avbild, sådana han vill att vi ska vara. Guds son var en enkel tjänare som aldrig sökte materiellt välstånd; hans rikedom fanns i hans tro. Och i hans kärlek till andra. Alla andra.”
”Och bristen på empati?” sa hon.
”Tar fram det allra sämsta hos oss. Den gör oss enbart arga, hela tiden, och får oss att leta efter andra människor att hata utan någon egentlig anledning.” Han betraktade altaret. ”Jag tror att ni kom hit för att be. Har ni något emot om jag ber tillsammans med er?”
”Fader, ni bör veta att jag är en avfällig katolik.”
”Det finns inga avfälliga katoliker, miss DuBose. Det finns bara ofullkomliga mänskliga varelser som tar sig igenom alla de svåra utmaningar som följer med livet. Ibland faller de, men sedan reser de sig igen. Precis som Guds son. För vår eviga frälsnings skull.”
”Fader Kelly, att träffa er i dag har gett mig hopp”, sa hon sakta. ”Vad var oddsen för det? Jag kunde lika gärna ha kört rakt förbi, och då hade det här mötet aldrig ägt rum.”
”När man har tro, vilken form den än må ha, ökar oddsen för att goda saker ska hända. Och även om vi inte hade träffats i dag tror jag att vi hade nått samma resultat någon annanstans.”
”På grund av Guds vilja?” sa hon, återigen skeptisk.
”Eftersom Gud försåg oss med de bästa hjärnorna på jorden. Jag föreställer mig att han väntade sig att vi skulle göra något positivt av dem.” Han reste sig. ”Ska vi?”
Tillsammans gick de fram till altaret och knäböjde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar