 |
| Åt vilket håll vill du helst gå? |
måndag 8 oktober 2012
lördag 6 oktober 2012
Kafka hade inte heller så roligt...
Den här bilden finns på en t-shirt som jag fick av min dotter. Hon fick den från ett bokförlag i storlek Large, så hon drunknade i den tyckte hon. Därför fick jag den. Den har jag haft mycket glädje av, speciellt på innebandyplan: när det gått dåligt för mitt lag, har jag tittat på den och funnit tröst och när det gått dåligt för motståndarna har jag med full medkänsla pekat på bilden och texten som tröst för dem. Användbar på flera sätt alltså. Sådana t-shirtar tycker jag om. :)
Kanske behöver du lite tröst idag? Eller distans till dina egna bekymmer? Läs om hur Franz Kafka hade det, så får du distans, jag lovar. >> http://sv.wikipedia.org/wiki/Franz_Kafka
Förresten så kom han från Prag. (se bilden nedan, tagen i september 2012)
fredag 5 oktober 2012
onsdag 3 oktober 2012
Förgängligt är också vackert
Plötsligt, på väg till ett möte på arbetstid, insåg jag - igen - att hösten också är vacker. Väldigt vacker. Bara man ger sig tid att se det.
Marken utmed vägen var täckt av de guldgula och rödaktiga bladen. Träden lyste stolt emot mig i solens sken.
Vad ofta jag bara springer förbi...
Hur är det för dig?
Idag stannade jag upp i alla fall en halv minut och fångade ögonblicket. Känner mig riktigt glad för det. Om jag ångrar något, så är det inte det jag ångrar.
Jag tänkte på att till och med det som är ett tecken på förgänglighet (höstlöven) är vackert! En märklig paradox.
Sen gick jag raskt vidare.
Mötet gick bra, trots att det inte handlade om höstfärger.
tisdag 2 oktober 2012
Ibland dansar man
Vilket härligt klipp från tidningen!
Ibland blir det bara så, man måste dansa av glädje.
"De som dansade tycktes vara helt galna för dem som inte hörde musiken."
(Angela Monet)
Bry dig inte, dansa ändå!
Ibland blir det bara så, man måste dansa av glädje.
"De som dansade tycktes vara helt galna för dem som inte hörde musiken."
(Angela Monet)
Bry dig inte, dansa ändå!
söndag 30 september 2012
lördag 29 september 2012
Sköna, tomma lördag
Så skönt med ingenting inplanerat för denna dag. Bara gå upp vid 7.30 efter skön vila, blöta ansikte och hår, skriva lite utan några större funderingar, bara ta emot dagen som den kommer emot mig. Koka lite gröt. Bre några goda mackor. Säga ”god morgon, frukosten är klar”, äta och dricka i lugn och ro. Borsta tänderna. Dra på sig jobbarkläderna och ta en vända med gräsklipparen och vattenslangen och attackera smutsen på bilen med hink, bilschampo och tvättsvamp. Kanske t.o.m. dammsuga den en smula så att den ren kan möta höststormarna. Lite senare städning (läs: skakning av mattor och dammsugning) inomhus.
Ett vackert ord en lördag är: fika. Ännu ett skönt ord en lördag och helg som denna: biopremiär (denna helg filmerna Palme och Hypnotisören). Kanske blir det till att åka in till stan för att avnjuta (?) någon av dem, i alla fall se någon av dem. Någonstans innerst inne hoppas man ju att de är så spännande att man inte njuter av dem, men väl reagerar med känslor av olidlig spänning.
Konstigt, förra lördagen vaknade jag i Prag, och idag i Blekinge i Sverige. Hit och dit, fram och tillbaka. Förra helgen känns som evigheter sen. Veckorna är fyllda med så mycket och så många möten med människor och tankar, så tiden bara flyger fram likt en stressig svala ovanför vattenytan. Hit och dit. Upp och ner, fram och tillbaka.
En god vän rekommenderade en bok till mig som jag umgås med på bussen in till jobbet varje morgon. Den heter Platser för vårt liv. Den boken har något av livslång kvalité över sig. Den handlar om geografiska och fysiska rum, men också om inre rum, både fysiska och i tanke och tillstånd. Om vårt oupphörliga sökande efter Platser för vårt liv, där vi kan vara – mitt i vardagen. Dessa platser har olika namn för oss alla. Men kännetecknande för platserna och tillstånden vi längtar till är där vi känner oss trygga, där vi känner oss omslutna, där vi känner oss älskade. Det skulle inte förvåna mig om jag ägnar några timmar åt den bokens innehåll för min egen del, men även att dela det med dig kära läsare.
Jag önskar dig en skön lördag, en Plats för ditt liv, med trygghet och ro.
Ett vackert ord en lördag är: fika. Ännu ett skönt ord en lördag och helg som denna: biopremiär (denna helg filmerna Palme och Hypnotisören). Kanske blir det till att åka in till stan för att avnjuta (?) någon av dem, i alla fall se någon av dem. Någonstans innerst inne hoppas man ju att de är så spännande att man inte njuter av dem, men väl reagerar med känslor av olidlig spänning.
Konstigt, förra lördagen vaknade jag i Prag, och idag i Blekinge i Sverige. Hit och dit, fram och tillbaka. Förra helgen känns som evigheter sen. Veckorna är fyllda med så mycket och så många möten med människor och tankar, så tiden bara flyger fram likt en stressig svala ovanför vattenytan. Hit och dit. Upp och ner, fram och tillbaka.
 |
| I gamla stan i Prag. Han bara satt där - i luften! |
En god vän rekommenderade en bok till mig som jag umgås med på bussen in till jobbet varje morgon. Den heter Platser för vårt liv. Den boken har något av livslång kvalité över sig. Den handlar om geografiska och fysiska rum, men också om inre rum, både fysiska och i tanke och tillstånd. Om vårt oupphörliga sökande efter Platser för vårt liv, där vi kan vara – mitt i vardagen. Dessa platser har olika namn för oss alla. Men kännetecknande för platserna och tillstånden vi längtar till är där vi känner oss trygga, där vi känner oss omslutna, där vi känner oss älskade. Det skulle inte förvåna mig om jag ägnar några timmar åt den bokens innehåll för min egen del, men även att dela det med dig kära läsare.
Jag önskar dig en skön lördag, en Plats för ditt liv, med trygghet och ro.
onsdag 26 september 2012
En gåtfull vänskap
Skriven av: Yoko Ogawa
Utgiven på svenska av: Bonniers förlag
Boken handlar om den märkliga vänskapen mellan en matematikprofessor, en svägerska till honom, hans hushållerska och hennes son. Sonen kallar matematikprofessorn för Roten, för hans huvud är alldeles platt på ovandelen, precis som matematikens rottecken. Pojken får det namnet vid hans och professorns första möte när professorn klappar honom på huvudet och känner att under håret är huvudet alldeles platt. Namnet som pojken får blir han stolt över. Annars har han alltid fått utstå elakheter och glåpord av skolkamrater som påtalat just hans platta huvudform. Professorn däremot lyfter fram det fantastiska med Rotens huvudform och hans person. Och detta är genomgående genom hela boken och skildringen av den här trions gemenskap (professorn, hushållerskan som är bokens berättar-jag och Roten): de båda blir alltid uppmuntrade och känner sig uppskattade, sedda och betydelsefulla när de är i professorns närhet.
Professorn var med om en bilolycka 1975 (och när boken skrivs är det 90-tal) och från den olycksaliga dagen inskränker sig hans minne till att komma ihåg allt t.o.m. 1975 och i övrigt endast det som skett under de senaste 80 minuterna. Tiden liksom stannade 1975. Så varje morgon när hushållerskan kommer till professorn får hon samma fråga: - vilket skonummer har du? Eller – vilket datum är du född?
Samma frågor hela tiden, till alla ”nya” människor han möter (och det är alla som han inte träffat de senaste 80 minuterna), varje dag och alla frågor som han ställer har med siffror att göra. Hela hans världsbild är sedd utifrån siffrornas och talens skönhet och mystik. Det som håller honom sysselsatt är att lösa matematiska problem i Journal of Mathematics. När han är inne i en problemlösarperiod är han mer inbunden, sluten och ibland lättretlig om någon stör honom.
Det som är det märkliga med skildringen är att matematiken och även basebollintresset förenar de tre i en förunderlig beundran inför lösningen av matematiska tal och formler, basebollstatistik och till viss del matlagning i väldigt enkel tappning. Gång på gång vinner han stora prissummor med sina lösningar. Att han aldrig löser ut vinsterna – p.g.a. sitt totala ointresse av pengar – det är en annan sak.
När jag började läsa blev jag omedelbart fascinerad av den enkla berättelsen och det lättsamma språket. Japanska författare har ett annorlunda driv i sin berättarteknik, även om jag uppfattar den som lite väl flyktig och summarisk ibland. De hoppar ibland över sammanhang och samband och lägger över mycket av förståelsen till läsaren. Om västerländska författare ibland är övertydliga, har jag en känsla av att japanska författare är väl flyktiga.
En gåtfull vänskap har sålts i över 4 miljoner exemplar och har filmatiserats i Japan.
Boken är läsvärd och ger en mycket varm, mänsklig känsla på ett helt annorlunda sätt än vad jag tagit del av i någon annan bok. Kanske att det ändå beror på det japanska sättet att skriva och framställa människor.
Utgiven på svenska av: Bonniers förlag
Boken handlar om den märkliga vänskapen mellan en matematikprofessor, en svägerska till honom, hans hushållerska och hennes son. Sonen kallar matematikprofessorn för Roten, för hans huvud är alldeles platt på ovandelen, precis som matematikens rottecken. Pojken får det namnet vid hans och professorns första möte när professorn klappar honom på huvudet och känner att under håret är huvudet alldeles platt. Namnet som pojken får blir han stolt över. Annars har han alltid fått utstå elakheter och glåpord av skolkamrater som påtalat just hans platta huvudform. Professorn däremot lyfter fram det fantastiska med Rotens huvudform och hans person. Och detta är genomgående genom hela boken och skildringen av den här trions gemenskap (professorn, hushållerskan som är bokens berättar-jag och Roten): de båda blir alltid uppmuntrade och känner sig uppskattade, sedda och betydelsefulla när de är i professorns närhet.Professorn var med om en bilolycka 1975 (och när boken skrivs är det 90-tal) och från den olycksaliga dagen inskränker sig hans minne till att komma ihåg allt t.o.m. 1975 och i övrigt endast det som skett under de senaste 80 minuterna. Tiden liksom stannade 1975. Så varje morgon när hushållerskan kommer till professorn får hon samma fråga: - vilket skonummer har du? Eller – vilket datum är du född?
Samma frågor hela tiden, till alla ”nya” människor han möter (och det är alla som han inte träffat de senaste 80 minuterna), varje dag och alla frågor som han ställer har med siffror att göra. Hela hans världsbild är sedd utifrån siffrornas och talens skönhet och mystik. Det som håller honom sysselsatt är att lösa matematiska problem i Journal of Mathematics. När han är inne i en problemlösarperiod är han mer inbunden, sluten och ibland lättretlig om någon stör honom.
Det som är det märkliga med skildringen är att matematiken och även basebollintresset förenar de tre i en förunderlig beundran inför lösningen av matematiska tal och formler, basebollstatistik och till viss del matlagning i väldigt enkel tappning. Gång på gång vinner han stora prissummor med sina lösningar. Att han aldrig löser ut vinsterna – p.g.a. sitt totala ointresse av pengar – det är en annan sak.
När jag började läsa blev jag omedelbart fascinerad av den enkla berättelsen och det lättsamma språket. Japanska författare har ett annorlunda driv i sin berättarteknik, även om jag uppfattar den som lite väl flyktig och summarisk ibland. De hoppar ibland över sammanhang och samband och lägger över mycket av förståelsen till läsaren. Om västerländska författare ibland är övertydliga, har jag en känsla av att japanska författare är väl flyktiga.
En gåtfull vänskap har sålts i över 4 miljoner exemplar och har filmatiserats i Japan.
Boken är läsvärd och ger en mycket varm, mänsklig känsla på ett helt annorlunda sätt än vad jag tagit del av i någon annan bok. Kanske att det ändå beror på det japanska sättet att skriva och framställa människor.
tisdag 25 september 2012
Pragresa 2012-09-20- -23
Resan tog sin början kl. 04.40 med buss som tog oss genom Blekinge och Skåne till anslutningspunkten för alla europaresor i Ölvemarks resor. Endast 20 minuters väntan till vår buss mot Prag som avgick 8.10.
En modern, tvådäckad buss med all tänkbar komfort. Inget att klaga på. Allt bara toppen. Inom en och en halv timme anlände vi till Gedser där färjan tar oss över sundet till Tyskland. Solen skiner, människorna runt omkring oss pratar lågmält, en del snusar och sover, ingen snarkar än, en äter och jag skriver. Resan stävar vidare söderut mot Dresden efter ankomsten till tyska fastlandet. Någonstans ska vi äta middag innan vi når gränsen till Tjeckien och efter en kort resa i landet kommer vi fram till Prag framåt kl. 22. Det ska bli intressant att imorgon och på lördag få uppleva denna kulturtunga huvudstad med så mycket historia i bagaget.
Vår guide Anneli berättade om Danmark, bl.a. att Dannebrogen är världens äldsta flagga. Det är aldrig mer än 5 mil till en badplats när man är i Danmark. 1805 föddes HC Andersen på Fyn. Han blev mobbad i skolan. 1845 skrev han ”Den fula ankungen” och den handlar otvivelaktigt om honom själv. Kejsarens nya kläder, Sjöjungfrun (den lille havsfrue) efter HC Andersens förlaga. Hon är den absolut mest kända danska symbolen.
Ankomst till Prag vid 22-tiden på torsdagskvällen. Hotell Duo väntade på oss. Incheckning och installation i rummen, sen sänggående. Sköna sängar, bra standard på rummet och helt ok frukost på hotellet. Kl. 8.45 på fredagsmorgonen väntade bussen utanför hotellet och tog oss alla med ner till centrala delarna av Prag. Vackert väder, soldis, lite kyligt, sol i annalkande. Ett perfekt väder för en lång stadsvandring. Vandringen var givande, upplysande, och fotogenialisk.
Vi startade på höjden vid Pragborgen och gick förbi torg och statyer. Johannes Kepler, Tyco Brahe, Karl IV, Vaclavplatsen, Nationalmuseum, Astronomiska uret, gatumusikanter, stillasittande munkar som svävade fritt i luften, speciella taxicyklar där 5 personer hjälpte till att cykla och han som ägde cykeln styrde och trampade även han. Bröllopspar som dansade under det berömda Astronomiska uret, hästskjutsar och limousiner, uteserveringar med pizza, knödel, schnitzel m.m. Underbart väder med solsken och värme. Vi satt ute och åt, både pizza och glass. (GB-glass!)
Tunnelbanan tog oss från Nationalmuseum (Vaclavplatsen), eller station Museum, till vår destination vid Hotell Duo, Stridzkov (osäker på stavningen på det sistnämnda). Valutan heter Korun i Tjeckien, inga euro här inte. Helt enkel tjeckiska för krona. För 100 svenska kronor fick vi 40 korun.
Ett framträdande gatuinslag var tiggarna. Jag tog flera bilder på dem när de satt på knä eller låg framåtstupa med huvudet sänkt, med båda händerna framåt och en enkel pappersmugg mellan händerna där man kunde lägga en slant. Några tiggare hade en hund som låg och sov bredvid sin husse, helt omedveten om alla människor bredvid och som passerade. Särskilt reagerade jag på dem som satt på Karlsbron och tiggde. Folk från alla världens hörn som upplever en underbar pragupplevelse med god mat, glada skratt, båtutflykter, sevärdheter – och så fastnar skratten i halsen när dessa smutsiga, fattiga och utsatta människor står på knä och ber om en allmosa. Det finns orättvisor här i världen, den saken är definitivt säker.
Jag hade en speciell mission under denna min första resa till Prag. Min dotter förlovade sig förra sommaren just här i Prag. På Karlsbron gick hennes pojkvän ner på knä och friade till henne och gav henne förlovningsringen alldeles vid platsen där statyn som föreställer 3 änglar finns. Vi har fått se foton från det där tillfället. Sen gick de till en liten bro intill John Lennon Wall där de – tillsammans med tusentals andra före dem - hängde upp ett hänglås på vilket de hade ristat in sina namn: Björn och Terese. Min mission och mitt löfte till henne var att söka upp platsen och hitta deras hänglås och föreviga min upptäckt med ett eget foto. Vi fick faktiskt sms:a ett par gånger till henne så att hon kunde ge oss en liten hint om var de hängt upp låset (det är som sagt flera tusen lås uppsatta). ”Räknat från mitten av den korta brons galler sitter låset på tredje pinnen” löd instruktionen. Gissa om glädjen när jag fick ögonen på det röda hänglåset med ett hål och ett hjärta i mitten och namnen ”Björn och Terese” på! Vi skrattade högt och ljudligt och fick förklara oss för några av de andra besökarna på bron. De undrade ju varför vi plötsligt började skratta. Min mission var fullbordad! En glad upplevelse och upptäckt! Terese uppskattade vår envetenhet att hitta och ta på ”hennes” lås. Från den stunden kände jag att mitt uppdrag i Prag var slutfört.
John Lennon Wall, den platsen andades en speciell atmosfär. Hans bild, hans texter, graffiti-målningar, textslingor, grönskan som omgärdade platsen, människornas betraktande av murens bilder och färger – allt tillsammans skapade en väldigt speciell känsla av nutidshistoria och revolt mot förtryck i olika former.
Karlsbron är värd att beskriva lite extra med alla dessa människor, karikatyrteckare, fotoutställare, porträttmålare/tecknare och musikanter. Ett riktigt bra jazzband stod i solskenet och jazzade loss ordentligt med banjo, trumpet, flöjt, bastuba och tvättbräda och sång, riktigt gladsång. En gubbe med sitt positiv (hur kul är det…?), och änglafigurer och ikoner som man fick röra med sina händer och önska sig något särskilt. De sistnämnda figurerna var så berörda, så guldglansen hade återvänt och smutsen från luftföroreningar och andra avlagringar var bortputsade. Kanske fick en och annan flanör sin önskan uppfylld, vad vet jag.
På lördagen åkte vi från hotellet vid halv tiotiden till Gula Marknaden. Den kallas så för att majoriteten av nasarna kommer från Asien. Vi fick uppmaningen av Anneli, vår reseledare: PRUTA! Och pruta friskt. Först säger ni halva priset (högst), gå gärna ännu lägre trots nasarnas protester. Tuffa till er – det ingår i spelets regler, annars blir ni lurade. Och så gjorde vi, med fast blick och med ännu fastare stämma drog jag till med ca 40% av deras utgångspris. Jag höll på att få en och annan smocka såg jag (det låg både knogjärn och teleskopbatonger intill, så risken var nog överhängande), men det var bara att stå på sig och hålla fast vid priset med en liten ökning, sen var det bara att gå sin väg. Vid ett par tillfällen blev jag tillbakaropad av den lilla kvinnan då hon fallit till föga och antog det pris jag sagt. En tröja, en plånbok och doft av en ängel blev dagens skörd. Ganska bra jobbat av mig själv, tyckte jag, som inte egentligen har något som helst intresse av att shoppa. Så tråkig är jag.
Lördagskvällens event var annorlunda. Aldrig förr har jag åkt flodpråm på Moldau. Buffé med förrätt, varmrätt, kakor och dryck och kaffe. Och alltihop med dragspelsmusik som inramning. Både dragspelaren denna kväll och fredagskvällen tjeckiska afton med typisk tjeckisk mat, där det också var en dragspelare med vidhängande sångerska och skrikande dansare, hade vinnlagt sig om att även öva in några svenska låtar och evergreens. Vissa av oss uppskattade det, och andra kanske uppskattade musiken lika mycket som man uppskattade nationaldelikatessen Knödel: intetsägande, smak- och färglös och inte riktigt färdiggräddad. Om nu musik någonsin kan bli färdiggräddad… Båtturen var stämningsfull, maten smakade bra, slussningen fungerade och vi kom välbehållna hem till kaj omgivna av ett vackert upplyst Prag.
På söndag morgon kl. 04.30 avgick vårt landsvägsskepp med en tjeck som förare och senare en ännu mer käck förare vid namn Mats vid ratten som mycket mjukt och skickligt styrde hemåt till Sverige och Malmö igen med kapten Anneli som säker och påläst reseledare.
Tack för en fin resa!
En modern, tvådäckad buss med all tänkbar komfort. Inget att klaga på. Allt bara toppen. Inom en och en halv timme anlände vi till Gedser där färjan tar oss över sundet till Tyskland. Solen skiner, människorna runt omkring oss pratar lågmält, en del snusar och sover, ingen snarkar än, en äter och jag skriver. Resan stävar vidare söderut mot Dresden efter ankomsten till tyska fastlandet. Någonstans ska vi äta middag innan vi når gränsen till Tjeckien och efter en kort resa i landet kommer vi fram till Prag framåt kl. 22. Det ska bli intressant att imorgon och på lördag få uppleva denna kulturtunga huvudstad med så mycket historia i bagaget.
Vår guide Anneli berättade om Danmark, bl.a. att Dannebrogen är världens äldsta flagga. Det är aldrig mer än 5 mil till en badplats när man är i Danmark. 1805 föddes HC Andersen på Fyn. Han blev mobbad i skolan. 1845 skrev han ”Den fula ankungen” och den handlar otvivelaktigt om honom själv. Kejsarens nya kläder, Sjöjungfrun (den lille havsfrue) efter HC Andersens förlaga. Hon är den absolut mest kända danska symbolen.
Ankomst till Prag vid 22-tiden på torsdagskvällen. Hotell Duo väntade på oss. Incheckning och installation i rummen, sen sänggående. Sköna sängar, bra standard på rummet och helt ok frukost på hotellet. Kl. 8.45 på fredagsmorgonen väntade bussen utanför hotellet och tog oss alla med ner till centrala delarna av Prag. Vackert väder, soldis, lite kyligt, sol i annalkande. Ett perfekt väder för en lång stadsvandring. Vandringen var givande, upplysande, och fotogenialisk.
 |
| Eliah Levy spelade på Vaclav-platsen. Instrumentet heter Chapman stick. Lyssna: http://youtu.be/jdH9wUFCDfU |
Tunnelbanan tog oss från Nationalmuseum (Vaclavplatsen), eller station Museum, till vår destination vid Hotell Duo, Stridzkov (osäker på stavningen på det sistnämnda). Valutan heter Korun i Tjeckien, inga euro här inte. Helt enkel tjeckiska för krona. För 100 svenska kronor fick vi 40 korun.
Ett framträdande gatuinslag var tiggarna. Jag tog flera bilder på dem när de satt på knä eller låg framåtstupa med huvudet sänkt, med båda händerna framåt och en enkel pappersmugg mellan händerna där man kunde lägga en slant. Några tiggare hade en hund som låg och sov bredvid sin husse, helt omedveten om alla människor bredvid och som passerade. Särskilt reagerade jag på dem som satt på Karlsbron och tiggde. Folk från alla världens hörn som upplever en underbar pragupplevelse med god mat, glada skratt, båtutflykter, sevärdheter – och så fastnar skratten i halsen när dessa smutsiga, fattiga och utsatta människor står på knä och ber om en allmosa. Det finns orättvisor här i världen, den saken är definitivt säker.
Jag hade en speciell mission under denna min första resa till Prag. Min dotter förlovade sig förra sommaren just här i Prag. På Karlsbron gick hennes pojkvän ner på knä och friade till henne och gav henne förlovningsringen alldeles vid platsen där statyn som föreställer 3 änglar finns. Vi har fått se foton från det där tillfället. Sen gick de till en liten bro intill John Lennon Wall där de – tillsammans med tusentals andra före dem - hängde upp ett hänglås på vilket de hade ristat in sina namn: Björn och Terese. Min mission och mitt löfte till henne var att söka upp platsen och hitta deras hänglås och föreviga min upptäckt med ett eget foto. Vi fick faktiskt sms:a ett par gånger till henne så att hon kunde ge oss en liten hint om var de hängt upp låset (det är som sagt flera tusen lås uppsatta). ”Räknat från mitten av den korta brons galler sitter låset på tredje pinnen” löd instruktionen. Gissa om glädjen när jag fick ögonen på det röda hänglåset med ett hål och ett hjärta i mitten och namnen ”Björn och Terese” på! Vi skrattade högt och ljudligt och fick förklara oss för några av de andra besökarna på bron. De undrade ju varför vi plötsligt började skratta. Min mission var fullbordad! En glad upplevelse och upptäckt! Terese uppskattade vår envetenhet att hitta och ta på ”hennes” lås. Från den stunden kände jag att mitt uppdrag i Prag var slutfört.
Karlsbron är värd att beskriva lite extra med alla dessa människor, karikatyrteckare, fotoutställare, porträttmålare/tecknare och musikanter. Ett riktigt bra jazzband stod i solskenet och jazzade loss ordentligt med banjo, trumpet, flöjt, bastuba och tvättbräda och sång, riktigt gladsång. En gubbe med sitt positiv (hur kul är det…?), och änglafigurer och ikoner som man fick röra med sina händer och önska sig något särskilt. De sistnämnda figurerna var så berörda, så guldglansen hade återvänt och smutsen från luftföroreningar och andra avlagringar var bortputsade. Kanske fick en och annan flanör sin önskan uppfylld, vad vet jag.
På lördagen åkte vi från hotellet vid halv tiotiden till Gula Marknaden. Den kallas så för att majoriteten av nasarna kommer från Asien. Vi fick uppmaningen av Anneli, vår reseledare: PRUTA! Och pruta friskt. Först säger ni halva priset (högst), gå gärna ännu lägre trots nasarnas protester. Tuffa till er – det ingår i spelets regler, annars blir ni lurade. Och så gjorde vi, med fast blick och med ännu fastare stämma drog jag till med ca 40% av deras utgångspris. Jag höll på att få en och annan smocka såg jag (det låg både knogjärn och teleskopbatonger intill, så risken var nog överhängande), men det var bara att stå på sig och hålla fast vid priset med en liten ökning, sen var det bara att gå sin väg. Vid ett par tillfällen blev jag tillbakaropad av den lilla kvinnan då hon fallit till föga och antog det pris jag sagt. En tröja, en plånbok och doft av en ängel blev dagens skörd. Ganska bra jobbat av mig själv, tyckte jag, som inte egentligen har något som helst intresse av att shoppa. Så tråkig är jag.
Lördagskvällens event var annorlunda. Aldrig förr har jag åkt flodpråm på Moldau. Buffé med förrätt, varmrätt, kakor och dryck och kaffe. Och alltihop med dragspelsmusik som inramning. Både dragspelaren denna kväll och fredagskvällen tjeckiska afton med typisk tjeckisk mat, där det också var en dragspelare med vidhängande sångerska och skrikande dansare, hade vinnlagt sig om att även öva in några svenska låtar och evergreens. Vissa av oss uppskattade det, och andra kanske uppskattade musiken lika mycket som man uppskattade nationaldelikatessen Knödel: intetsägande, smak- och färglös och inte riktigt färdiggräddad. Om nu musik någonsin kan bli färdiggräddad… Båtturen var stämningsfull, maten smakade bra, slussningen fungerade och vi kom välbehållna hem till kaj omgivna av ett vackert upplyst Prag.
På söndag morgon kl. 04.30 avgick vårt landsvägsskepp med en tjeck som förare och senare en ännu mer käck förare vid namn Mats vid ratten som mycket mjukt och skickligt styrde hemåt till Sverige och Malmö igen med kapten Anneli som säker och påläst reseledare.
Tack för en fin resa!
 |
| Karlsbron i Prag |
måndag 24 september 2012
Praghöst
 |
| Bilden är tagen i gryningen under bussresa i Tjeckien/Prag. Jag återkommer med fler bilder och ord om denna fina resa. |
onsdag 19 september 2012
Vittus och hans hatt
Där ligger den, utanför Turistbyrån i Karlskrona. Hatten som symboliserar bonden Vittus Andersson som under mer eller mindre fria former alternativt under dödshot fick sälja sin älskade ö, Trossö, till den "allsmäktige" Karl XI år 1679 (ca.).Bara för att Karl ansåg att Trossö (Karls krona) skulle bli en fullgod försvarsfästning mot inkräktare.
Men hatten lämnade Vittus kvar och vi kan beskåda den och påminnas om den lilla människans Davids-kamp mot Goliat. Jag vet inte om ett bondeuppror hade hjälpt på den tiden... Hatten byttes ut mot en krona, skulle man kunna säga. Och det gjorde jag ju nu. Sa det, alltså.
tisdag 18 september 2012
Motpoler - eller två sidor av samma sak?
Kan bilderna ha med varandra att göra?
Två sidor av samma sak? Hur tänker du?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)