Våga - kunna - vilja

Åt rätt håll

Pratade med en vän och via diverse teknikprat och installerande och medföljande gapskratt och småroligheter, gled samtalet i slutfasen in på just de tre orden i rubriken. Att våga, att kunna, att vilja. Jag sa dem i en annan ordning först, men vi rättade till dem så att de kom i den här ordningen istället. Att våga prata om något, att våga prata med någon, att våga göra någonting och våga att inte göra någonting. Att kunna prata om något, att kunna prata med någon, att kunna göra någonting och kunna låta bli att göra någonting. Att vilja prata om något, att vilja prata med någon, att vilja göra någonting och vägra vilja göra någonting. 

I boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger tänker en kvinna om hur hennes liv sett ut:

“Jag tror att om vi kan hitta orden och om vi kan hitta någon människa att berätta dem för, då kan vi kanske se saker och ting på ett annorlunda sätt. Men jag hade inga ord och jag hade ingen människa.” Men denna dag, när hon tänkte tanken, då hade hon hittat en vän som lyssnade.

Viktigt. Avgörande. Livsavgörande. Framtidsavgörande. Dåtidsavgörande. Nutidsavgörande.

Och kanske är det så att det sista ordet är det som styr vilket vi vågar och kan. Eller åtminstone är startskottet som ger oss modet att våga försöka, våga ta steg i en viss riktning, våga inse att vi faktiskt kan.

Våga - kunna - vilja. Ord att våga, kunna och vilja tänka vidare på.

Vågar jag, kan jag, vill jag?

Emmahultasjön 2

Känner du harmonin som råder?

Emmahultasjön

Jag hittar inga bättre ord: en glimt av paradiset

Tågresor

Olika bilder framträder när man sitter och tittar ut genom ett tågfönster. Olika associationer, människor passerar revy i takt med tågets gungande framfart över rälsen. Märkligt vad många människor som finns inom en egentligen. Det är som ett helt persongalleri som ryms i ens tankar eller ens hjärta. Strange. Really strange.

Slow train coming

Människor från när och fjärran, unga och äldre, gamla bekantskaper och nya, män och kvinnor, barn och vuxna. När deckarromanens personer gör och tänker olika saker är det som om de införlivas i ens eget liv. Deras reaktioner, minnen och livsbrottning blir en del av mitt eget liv. Ganska
fascinerande att upptäcka hur lika vi är varandra egentligen. Det är som om vi människor vore släkt med varandra. Och det är vi ju. Adam och Eva du vet.

Åka tåg är en en speciell sak för mig. Varje resa berikar mig, lär mig något, tillför något till mitt liv. Färger, dofter, ansikten, telefonblippande, toaspolning, bokbläddrande, småprat runt omkring mig, den egna sfären och stillheten. Jag sitter här och kan inte göra så mycket annat. Tillsammans, men ändå för mig själv. Så skönt. Avstressande. Som ett joggingpass, fast annorlunda. Jag behöver inte duscha efteråt. Och inget ont i hälsenan. Kaffet var gott, förresten. SJ kan man lita på. Kaffe och bulle 25 kr.

Kriminalkommisarie Joona Linna i Keplers Sandmannen är den deckare jag just nu umgås med. Den börjar i mina hemtrakter, järnvägsbron vid sydvästra infarten till min uppväxtstad Södertälje. Jag visste inte att den utspelade sig där. Och den massmordsmisstänkte Jurek Walther har sin boningsadress i stadsdelen Hovsjö där jag varit många gånger. Jag såg bostadsområdet växa upp någon gång på tidigt 70-tal (?). Då känns det extra märkligt att läsa och känna igen precis var saker och ting utspelar sig. Kanske har författarduon bakom pseudonymen Lars Kepler  någon sorts anknytning till Södertälje, vet inte. Det blir spännande att fortsätta läsningen och se om det finns fler platser i boken som jag känner till. Överraskande.

En man snarkar ljudligt, tre bänkrader framför mig. Hans huvud har fallit bakåt och underkäken har fallit ner i skön böj, nästan ner till bröstkorgen, och tungan sjunker bakåt, ner mot svalget och orsakar ljudlig snarkning. Passagerarna runt omkring ler lite förläget när de värsta timmerstockarna dras genom timmersågen. “Hoppas han inte dreglar alltför mycket”, tänker jag, “då kanske han själv tycker att det är pinsamt”. Men av det yttre att döma, så tror jag inte att han bryr sig ett skvatt om vad folk omkring tycker och tänker.

20 minuter kvar av tågresan. Det höll på att bli en mycket längre resa än planerat. Redan resans början var 13 minuter sen, men med 1 minuts marginal hann jag med i bytet i Hässleholm. Trygg marginal, eller hur?

Resan fortsätter. Och den längsta resan är resan inåt.
(texten skriven 14 maj)

Rötter och vingar

Någonstans stod orden skrivna, jag minns inte ens var. Men orden stannade kvar i mitt inre. De två små orden blev som två fiskkrokar i en fisk: jag drogs i den riktning som krokarna ville. Författaren Sven Lidman använder den bilden i en av sina böcker när han säger att (fritt citerat): "orden i den gamla boken på antikvariatet i Paris träffade mig och jag blev som en harpunerad människoval”. Efter den stunden kunde han inte släppa orden.

Rötter och vingar är sådana ord för mig. De säger mig så mycket om det spänningsfält i vilket jag lever. Varje dag.

Rötter står för förankring, det stabila, det trygga, det tidlösa, det osynliga, det som är beroende av den osynliga vattenström som finns dold under mig och som tvingar mig att stanna upp och söka på den plats där jag befinner mig och inte springa runt som en osalig och stressad hund som inte vet vart den hör hemma.

Vingar står för det synliga, det framåtsträvande, det visuellt mer lättillgängliga, det publika, de yttre strävandena som både jag själv och andra kan se, det tillstånd som får andra (förhoppningsvis) att vilja följa efter, det står för rymd, rörelse och frihet med ett beroende av vindarnas kast, men vingar talar även om oberoendet av vindarna, dvs. de yttre krafternas påverkan; har man vingar kan man ta sig uppåt och framåt utan annan hjälp.

Jag anar denna morgon att både rötter och vingar är viktiga. Avgörande. Och det är angeläget att hitta balansen och livsrum för båda. Att den ena inte tar ut den andra. Balans, trygghet, vila i båda.

Dessa två ord dröjer sig kvar, var så säker.

Sandmannen

Vill du läsa en rysligt spännande bok? Läs denna!

Om du inte vill sova dåligt på natten eftersom du har en benägenhet att minnas scener och stämningar i en bok och återuppleva dem på natten - läs då inte denna bok. Pseudonymen Lars Kepler (makarna Ahndoril) har lyckats skapa en förfärlig och ruskigt omtumlande höghastighetsroman där spänningen stegras på varje sida.

Mycket psykofarmaka, ett par massmördare, korrupta läkare (åtminstone skrupelfria), hjältepoliserna Bauer och Linna, inspärrade barn som känner lukten av sand (kändes märkligt att läsa om samtidigt som dramat i Cleveland med de tre inspärrade flickorna just spelats upp i media), bunkrar av olika karaktär och annat smått och gott (?) präglar kriminalromanen. Om ett par år går den säkert på bio. Räkna med mycket ketchup på filmduken. Rikligt, minst sagt.  Tarrantino, släng dig i väggen! (titta inte på hans film Django unchained om du inte gillar mycket ketchup i motljus).

Vad man mer kan säga om boken Sandmannen? För mig tog den ca 5 dagar att läsa, trots heltidsarbete, Stockholmsresa och diverse fritidssysselsättningar. 518 sidor. En sak som kändes lite märklig i början av boken var geografiska anknytningar till min hemstad Södertälje. Två platser namnges och jag vet precis var de ligger. Den ena platsen (ett bostadsområde) såg jag växa upp under min tonårstid. Det gav lite extra “anknytning” till själva handlingen för min del.

Sensmoralen? Boken handlar om hämnd. Hämndbegär som förintar människor och förvandlar dem antingen till vrak eller socio- eller psykopater. Och att hämnd aldrig leder till något bra.

Ådalens grind

Ådalen i Jämjö är en förtrollande vacker plats. Jag måste erkänna att den vunnit mitt sinne av flera orsaker. Mångfalden av vitsippor och blåsippor, den öppna känslan, det rinnande vattnet, de mäktiga ekarna och de inbjudande kullarna och gångstigarna, hackspettarna som hörs alldeles nära, talgoxar, blåmesar och surrande humlor. De långa skuggorna. Och den här grinden som en symbolisk öppning till en förtrollad värld. Färgerna, formerna, friheten, naturen, livet och goda minnen. 

En plats att glädjas över och njuta av. 

Och den här bilden tog en god vän i Ådalen och skickade till mig. 

Arbete - Oscar Wilde igen

NU VILL JAG SJUNGA DIG MILDA SÅNGER

Titeln är hämtad från en bok jag fick av en vän som jag delade en fikastund med. Plötsligt böjde hon sig ner vid fikabordet och tog upp den ur väskan och sa ”den här vill jag att du ska ha”. Hon hade fått den av en kollega, en chef, som gav just denna bok till sin personal som någon sorts gåva (kommer inte ihåg om det var vid jul eller av någon annan anledning). Det spelar mindre roll. Det kändes så annorlunda att få något på det sättet och av den bakomliggande anledningen: samtal om livet. Samtal om glädje och sorg. Samtal om barn och sjukdomar. Samtal om skuggor och vad som gör livet viktigt. Egentligen. Hur man tar sig vidare och vad vi lärt oss under de senaste 30 (!) åren genom att vara mitt i livet, med allt vad det vill säga. Jag fick ingen djuplodande förklaring till bokens överlämnande, men dess första kapitel har redan ”drabbat” mig. En av bokens huvudpersoner, av många kallad för byns egen häxa, blickar ut genom sitt tomma fönster från sitt tomma liv och författaren Linda Olsson låter mig förstå Astrids känsla vid fönstret ; ”utsikten hade förlorat all sin mening”.

Är det så för flera människor som ser ut genom sitt livs fönster, att utsikten förlorat sin mening? Det som så många gånger förr betydde så mycket har förlorat sitt värde, sin charm, sin dragningskraft? Livet har kanhända gett andra smaker och nyanser, så att den gamla utsikten förlorat sin krydda? Jag associerar väldigt tydligt till en dröm jag hade för ett par månader sen, då jag återvände till min barndomstid och den lägenhet i vilken vi bodde. Jag såg mig själv stå inne vid sovrumsfönstret och jag tittade ut på den ”stora världen” därutanför (och med ”stor” menar jag då allt det för mig okända där ute, alla människor och livsöden, alla bilar och prylar, alla andra länder och sammanhang jag inte hade någon som helst inblick i och mycket annat). Lite skrämmande, lite för stort, lite för okänt för att kännas bekvämt. Samtidigt – i drömmen – väldigt lockande och utmanande. Och så här i efterhand känns det en smula svårt att tänka på den något förkrympta värld jag växte upp i. Det var någon som uttryckte det så här: ”det man inte fick uppleva när man var 15 år vill man uppleva när man är 50”. Det kan ligga något i det.

Jag har inte kommit så långt i boken ännu, men förstår att de båda huvudpersonerna förenas i en gemensam sak: längtan. Och det är kännetecknande för levande människor som är på väg. De bär på en längtan. Inte en längtan bort, men en längtan och dragning till andra människor som bär på samma längtan, samma obändiga rörelse framåt eller åt sidan. Djup ropar till djup. Den människa som inte är färdig, utan lever i ett vardande. Dessa tankar kom fram t.o.m. i den konferens om det livslånga lärandet jag varit på i huvudstaden. Föreläsaren Stig Roland Rask sa: ”det enda alternativet vi har är rörelse och förändring, vare sig vi vill eller inte”. Livet har den egenskapen. Och djupast sett tror jag att längtan är ett sökande efter gemenskap med andra som bär på samma längtan. Den går genom olika yttre barriärer och attribut: ålder, bakgrund och kön.

Livet är underbart. På flera sätt tror jag att man kan säga att livet kännetecknas av ordet längtan. Inte en längtan bort, men väl en längtan till. Boken kommer jag att fortsätta läsa, var så säker.

Tänkvärd tavla

Såg denna tavla hos mina vänner. Och ger den vidare till dig. 

Anna-Karin Hatt

Lyssnade igår på IT-och energiminister Anna-Karin Hatt. Hon talade om digitaliseringen av den svenska skolan. Tänkvärt och intressant att få höra hennes tankar om den globala satsningen på detta område i Sverige i allmänhet och i Skolsverige i synnerhet.

Den avgörande frågan i våra skolor är inte frågan om antalet datorer, utan att vi kan ändra vårt tänke- och arbetssätt när det gäller det livslånga lärandet där de digitala resurserna naturligtvis kommer att spela en avgörande roll.

Är hon kvinna för sin hatt? Jag tror det. Hon verkar påläst och kunnig. 

Waterfront, Stockholm

På konferens i huvudstaden, Framtidens lärande, på Waterfront congress hall vid Centralen. Jag tycker att rubriken för konferensen, som samlar ca 3000 personer, skulle heta Dagens lärande eller Nuets lärande istället. Det är som att namnet annars flyttar fram det viktiga med livslångt lärande. Man kan ju inte skjuta lärandet framåt hela tiden, vad blir det då för vits med den här typen av möten?

Dagligt lärande, dagliga upptäckter och möten, det ger mening och innehåll till livet. Framtidens lärande vet vi inget om. Det jag kan lära mig idag är att inse att jag inte är färdig, utan på väg på lärandets väg, ibland bred - men ibland  väldigt snårig och svårframkomlig. Men spännande.