När han börjar berätta om sin pappa och hur han kliver av tåget vid stationen på Platsen, får jag vibbar inom mig att "det här känner jag igen". Och det stämmer med mina egna minnesbilder, och orden om den stora lastbilsfabriken, det stora läkemedelsföretaget, havsbadet, cykelvägen förbi Baltic, gatornas namn: Villagatan och Hertig Karls väg, de får mina minnen att vakna till liv. De får människor och tidevarv att uppstå ur någon sorts inre dvala. Allt detta finns inom stadsgränserna för Platsen. Samma plats där jag är uppvuxen. Den plats där Göran Rosenberg såg dagens ljus, satte sina första ord på sin omvärld. Platsen för de första 12-13 åren i hans liv och de första 18 åren för mig, från det att jag var 2 år. Platsen som för alltid är förbunden med oss och som aldrig kan ersättas av någon annan plats. Oavsett vad vi idag värderar högt eller lågt, viktigt eller oviktigt, så kommer Platsen alltid att vara Platsen där allting började, att förbli oförändrad inom oss. En märklig känsla att dela med någon.
Naturligtvis delar jag den med många andra, men många av dem har jag inte mött, och många av dem har inte skrivit något om det. Och de flesta av dem har inte korsat min väg. En märklig känsla av tillhörighet och delaktighet och samhörighet. Fast på håll. Kanske inte viktigt för honom. Eller inte viktigt för mig heller, i ett vidare perspektiv, men ändå en märklig känsla av gemensamma rötter från Platsen. En plats som jag inte skulle kunna tänka mig att återvända till för att bosätta mig där, inte alls så, men en plats som för alltid kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta. For ever.
Södertälje.
Nedan två foton från Platsen. Det vänstra är huset på Villagatan där Görans föräldrar bodde när han föddes och det högra är huset där han växte upp vid Södertälje Södra.
