lördag 31 december 2016

Ryggrad och vingar

Ur Gamla stan-morden, av Lars Bill Lundholm:
Axel Hake såg sig om. Han kände till den här delen av Värmdö, speciellt ner mot Älvsala. Han hade tillbringat några sommarveckor där för många år sedan i sällskap med syskonen Smedberg och deras vänner. Det hade varit en magisk tid, fylld av upptåg och vänskap. På den tiden visste han inte vad han ville bli, men umgänget med de där syskonen gjorde honom medveten om att man kunde bli det man företog sig. De öppnade en slags dörr inom honom med hjälp av musik och konst, och han fick plötsligt både ryggrad och vingar och så fort den där stenhimlen ovanför honom blev för mörk och hotfull brukade han plocka fram de där sommarminnena från en tid som bara finns en gång i livet.
Vi har nog alla sådana minnen och upplevelser som med stor sannolikhet bara inträffat en enda gång, en enda period under livet. En period eller upplevelse som kändes som en dörröppnare, då livets alla möjligheter framstod i all sin tydlighet. Axel Hake kände det som om han fick både vingar och ryggrad denna sommar; ryggrad som gav stadga och trygghet i sig själv och vingar som gav honom möjligheter att lyfta sig över de begränsningar som "stenhimlen" i Rågsved ofta orsakade honom (han växte upp där). Axel Hake blev polis, sedermera kriminalkommissarie.

Jag har en optimistisk livsinställning och tror att den här typen av upplevelse inte bara kan infinna sig en gång i livet. Nej, då vore det kört för stora delar av befolkningen. Jag tror att livet kan överraska oss och att vi - oavsett ålder och livssituation - kan få göra upplevelser där ryggraden stärks och vingar utvecklas, vilket innebär en ny stadga, en ny trygghet och fasthet, och ett lyft som gör att vi ser saker lite bättre och tydligare med perspektiv och förundran.
Love lift us up where we belong
where the eagles cry on a mountain high

Min önskan för dig min läsande vän, och för egen del också, är att hela eller delar av 2017 kan få vara en sådan period i våra liv där ryggraden stärks och vingarna utvecklas och innebär att de i oss nedlagda förmågorna kan lyftas mot nya höjder.




fredag 30 december 2016

Life is like a camera


Tänk på det nästa gång du tar en bild med din kamera...
Det är som livet...
Jag fick denna bild av en god vän.


torsdag 29 december 2016

onsdag 28 december 2016

Decembertankar inför ett nytt år, om att skriva

Klas Östergren säger i sitt inledningstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst (2016-12-20) sålunda:
Att skriva är att åtnjuta den kanske största andliga frihet som står oss till buds. Nattliga drömmar, som ofta framhålls som den fria fantasins triumf, kan verka stelt lagbundna jämfört med den klara morgontankens flykt över pappersarkets tomma rymd.
Javisst är det så. Att skriva är frihet. Om det är den största andliga frihet som står oss till buds, vet jag inte. Men det ligger något befriat och befriande i Östergrens ord. Formuleringen:
den klara morgontankens flykt över pappersarkets tomma rymd
är fantasifull och har en stjärnas verkshöjd och orden kan - med sin egen kraft, dynamik och lust - väcka den mest slumrande eller andefattiga skrivarförmåga till liv. Igen. Eller för första gången. En klar morgontanke har vi alla haft. Efter god sömn. Tystnad och ro, en stilla morgonstund, lite gröt, en ostsmörgås, en god kopp kaffe med mjölk - och ett tangentbord kombinerat med ett oskrivet ark, eller snarare, ett oskrivet dokument på skärmen. Fingrarna rör sig sakta, makligt, smakligt, påtagligt trevande, men med en intention och intensitet som bara en god morgons krafter och inneboende energi kan uppbringa. Efter en stund rör de sig inte bara, de dansar, fjäderlätt och obekymrat och saligt över de rundade eller kantiga bokstäverna som är tryckta på tangenterna.
E, f, g, h, i, j, k, l, m, n, o… 
Vilken rikedom! Vilken djup lycka! Att få trycka. Att få upptäcka. Att få leva. Att få vara. Att utgjuta. Att ingjuta. Att ryckas med. Hänföras. Livas upp. Tömmas. Fyllas. Andas. Leva. Livet liksom strömmar ut via armarna och händerna. Den vita sidan - precis som nu - fylls av livgivande skaparkraft. En rikedom. Ovärderlig. Oskattbar. En rikedom som aldrig kan förslösas, ty när den används, förmeras den, utökas, växer, utvecklas, berikas, adderas, den upplevs och existerar.
Att skriva - vilka vackra ord.

En liten passus ytterligare från Klas Östergren:
En författares motiv för att skrida till verket är kanske inte alltid de ädlaste, men skrivandets långsamma, ältande hantverk får de flesta att lugna ner sig under arbetets gång. Den bok som till slut blir klar ger ofta uttryck för om inte försoning, så i alla fall förståelse.
De orden säger mig att skrivandet är (just detta): en process. En skapande process, där det första inte är det sista. Att ha första ordet, eller att ha sista ordet, brukar man bråka om. Det viktigaste är ju processen. Den kanske inte leder till något som vi kan kalla för “färdigt”, i meningen “helt klart”, “fulländat”, men det har kommit en bit på väg från det att första ordet skrevs. Förståelse. Diskurs, längre fram på (min) väg. “Somewhere down the road” som det står i en vacker sång.

Att skriva är att nedteckna och se på sina tankar. Att formulera. Och ofta är det så att jag efter en stunds skrivande, med förvåning frågar mig: “varifrån kom detta?” Det avslöjar något spännande, nämligen att det inre hos en människa kan hysa sådant som inte kommer fram i tanken under talarprocessen, men väl i skrivarprocessen. Det är som att det innersta ibland bättre kommer till uttryck via händer och fingrar, än via munnen. Något att fundera över vad det står för. Kan munnen ibland vara ett hinder för ordens födelse? Jag vet inte om detta kan definieras och bevisas på vetenskaplig väg, men erfarenheten säger mig att det kan ligga något i det. Ett födelsens under, det fördolda kommer fram i skrivandet. Precis som hos en gravid kvinna som föder. Ett undangömt foster föds och kommer ut i dagsljuset. Ett barn föds till världen. Ett litet underverk. Guds tanke blir synbar och hörbar i Betlehem (Jesus är logos, ordet, enligt Johannes evangelium, kap. 1).

Våga skriva!


måndag 26 december 2016

lördag 24 december 2016

fredag 23 december 2016

Juldikt (2). Ho ho

Ho ho

nu är det snart dax för jul igen
med buller och bång
med rökmaskiner och röda lampor
med fiolmusik och sång,
när endast tomten är vaken
och Ferdinand är ohjälpligt naken
och Gustav Svensson heter maken

och ljuset brinner i staken
och ugnen är fylld utav baken
och munnen är smord med knäcksmaken
och dockan säger "mama", den kraken
vi sjunger efter sillen och laken
att snön ligger vit på taken.

Happy Christmas
Gute Weinachten
Joyeux Noël
¡Feliz Navidad
Buon Natale
Hyvää joulua
Go jul




torsdag 22 december 2016

Juldikt (1)

Julen närmar sig med hast
ute dansar blåmes och koltrast
tidens gång är beständig och fast
vi behöver vila, paus och rast.

Vi gläds över stakar och ljus
som vi tänder i våra hus
de skänker oss frid, trots omvärldens brus
skinkdoften är ljuvlig, smaken fin som snus.

Fastän årstiden sägs vara kall
är glädjen stor och utan mall
sången föddes en gång i ett stall
och den sjunger vi i suset av gran och tall.

Jag önskar alla ro och frid
att slå av på stressen, slippa vara på glid
uppleva lugnet som ersätter snabbhetsrapid
kliva av prestationståget och några dagar stå bredvid.

GOD JUL TILL ALLA!