Lugn fika på Conditori

Enock slog sig ner vid fönsterplatsen och tittade ut genom det nedsmutsade fönstret. Gatan utanför var folktom, sånär på några bilar som rörde sig i riktning mot den intilliggande ICA-butiken. Himlen var molnig men ljus, han kisade lite när han lyfte blicken mot den. I fönstret reste sig stolta sidenblommor, med minimalt behov av vattningsprocedurer, men med maximalt med vårfärger i alla dess kulörter. Stolen var mjuk och elementet strålade ut tillräckligt med värme för att värma hans lite kulna lekamen. Miljön på Conditori var ombonad och inbjudande,  i den meningen att den gav en känsla av förblivande, av ro och tillåtelse att bara finnas till och låta sig omslutas.

Vid ett av de andra fyrkantiga borden satt en äldre kvinna med en blå mugg och ett vitt fat framför sig. Servetten var lätt använd och låg lite skrynklig en bit från kvinnans högra, giktdrabbade hand. På bordet sidenblommor som skulle efterlikna lilaaktiga blåsippor, allt för att poängtera årstiden. I hennes fönster satt en hund, gjord av hundratals små snäckor i diverse nyanser. Kvinnan såg gammal och trött ut. Hon halvsatt lite på snedden på stolen och tittade ut i tomma  intet. Frisyren hade inte sin allra bästa dag. Den såg nyvaknad ut. Nästan nyvaknad med ett ryck. Det föreföll som att hon tittade mera inåt än utåt. Kvinnan alltså. Det verkade som om hon hade sett tillräckligt och var trött på eventuellt nya synintryck. Hela hennes gestalt såg trött, sävlig och gammal ut, som om hon redan hade gett upp livet och bara åt fralla för att upprätta någon form av kroppsligt liv.

Enock reste sig från sin plats. Det var dags för påfyllnad i koppen. Varmt, rykande, svart kaffe med 15% mjölk. Ungefär så. Han passerade den trötta kvinnan och deras blickar möttes i en avmätt känsla av främlingskap och hennes kaffekopp var till hälften urdrucken, inte mer än så. Och den skulle inte heller bli urdrucken, det märktes på hennes rörelsemönster. Eller bristen på dito. Utanför hennes fönster fanns en liten uteplats med möbler av metall. Stolarna var staplade på varandra.

Bredvid kaffebägarna stod en imitation av en gatulykta, en liten samlingsbox för tepåsar, ett ljusblått ljus och en bägare med vatten. Varmt vatten.  Koppar i ljusblått och mörkblått.  Möbler i valnöt och väggarna i ljusblått. Yuccapalmen på golvet såg grön och frisk ut, den hade fått vatten så det räckte. Och inget damm på bladen.

En man i svart kom in på Conditori. Svarta byxor, svart kavaj, svart slips och svarta skor. Vit skjorta. Helt klart en man som skulle  på begravning i den näraliggande kyrkan. Men inte en anhörig, han tillhörde nog gruppen av äldre män som bar ut kistor till väntande likbil eller gravplats. Han drack sitt kaffe och åt sin fralla, och före påtår gjorde han sig ärende in till toaletten, därefter en liten slurk varmt kaffe, och strax efter att kyrkklockorna slog och på det viset talade om att begravningsgudstjänsten tog sin början ett stenkast bort, reste han sig, tog på sig sin svarta överrock, rättade till slagen och gick ut i vårsolen. Himlen som tidigare på förmiddagen var molnig, var nu blå och inbjudande.

Enock log där han satt. Dagen tog emot honom.

Tuktat päronträd

Kärra Gamla Linköping

(klicka för en större bild)

Ljusinsläpp

Klicka för en större bild!

Koltrasten sjunger i skymningen

Ett lästips: Koltrasten sjunger i skymningen. Författare: Linda Olsson. 

Läs den underbara och lågmälda berättelsen om 3 grannar i samma hyreshus på söder i huvudstaden, som är främlingar för varandra, men som upptäcker vänskapen via litteraturen.

Läs mer om boken på >>adlibris.se

Blåmes i busken

Elitsinglar

Bilderna flimrar förbi näthinnan på en av de reklamfinansierade kanalerna, och plötsligt befinner jag mig in ett vackert inrett rum med smakfull belysning och med stor och välkomnande värme. I centrum av rummet sitter hon, en vacker kvinna med långt ljust hår, stilrent klädd - ja, oklanderligt välklädd - och med öppen, orädd blick med vilken hon blickar in i den alltmer närgångna kameran. När kameran zoomat in tillräckligt och man ser det rynkfria, perfekt sminkade ansiktet i närbild, tar hon till orda och säger något i stil med (och därmed dör atmosfären i reklamklippet): “jag är en kräsen person och har höga krav på mig själv. Och på samma sätt som jag ställer höga krav på mig själv, så ställer jag höga krav på den med vilken jag ska leva tillsammans. Jag nöjer mig inte med vad som helst, vem som helst, utan jag kommer välja och vraka till dess att jag finner den jag söker och som motsvarar mina högt ställda förväntningar”.

Vid det laget, och så långt in i reklaminslaget, precis när eftertexten läggs ut med den webbadress man bör uppsöka för att få reda på mer om dessa enorma krav, då är jag på väg ut till hinken, för jag känner mig illamående och har ett tryck över bröstet av kraven som nyss uttalades. Jag känner att jag inte alls vill veta mer om de krav som ställs i vissa sammanhang för att man ska “duga” eller “räcka till”. Bara namnet elitsinglar.se gör mig trött. Det får mig att må dåligt. Och jag tänker på den stackars vackra kvinnan i reklaminslaget, som en lika vacker dag kommer att vakna upp och inse att livet inte ser ut så här. Att livet inte styrs och avgörs på så ytliga grunder som de yttre attributen visar upp: antal kronor på kontot, vilket jobb man har, vilka kläder man har råd att köpa, vilken dialekt man talar, vilken bransch man arbetar inom, vilken bil man kör omkring i eller det namn man har.

 Till dig som liksom mig inte orkar delta i det racet, vill jag istället uppmuntra med orden:

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. 

Och du som idag orkar med kraven, men vaknar upp en dag då du inte längre ställer upp på dem, du får gärna ta åt dig orden när livet hinner ifatt och du kan ta dem till dig.

Mosaik

Se hur de olika nyanserna förstärker och lyfter fram varandra.
I livets mosaik innebär de svarta partierna att de övriga nyanserna syns så mycket klarare. 

Blickar som möts

Klicka för en större bild.

Hoppets ljus

Vi tänder hoppets ljus i världen denna påskdag.
Ljuset besegrar mörkret. 

Mäktiga valv

Linköpings domkyrka

GLAD PÅSK!

Ersättaren kommer snart

I väntan på det gröna... (Klicka för större bild)

Bubblor

I biltvättens spår.

Enkla ljus

Tänder ljusen idag för min arbetskamrat. Tack för fin arbetsgemenskap.
Vila i frid. 

Höghus för fåglar

Hoppas ingen av fåglarna har höjdskräck.

Blickfång

I fotograferingskretsar talar man om blickfång. Att bilden har ett blickfång. Något i bilden som fångar blicken, som drar ögat till sig, som dominerar bilden och därmed styr betraktarens syn, ögonrörelse och fokus. Vad är blickfång i bilderna nedan? Tänk på att det är du som är betraktaren och det som är blickfång för dig, kanske inte alls är detsamma för en annan person.

Utsnitt

I fotografiska sammanhang brukar man tala om ett utsnitt. Utsnittet utgörs av det val som fotografen gör när han positionerar sig i relation till sitt motiv. Från sidan, snett bakifrån, framifrån, vad finns runt omkring, vilket kan beskäras bort i efterredigeringen osv. Slutresultatet blir bildens utsnitt. Jag skulle vilja kalla ett utsnitt för ett litet geografiskt avsnitt ur verkligheten.

Ta som exempel bilden på bänken ovan. Den är ett utsnitt ur verkligheten, ett stycke av en större verklighet. Det finns många saker utanför synfältet; bredvid, hitom, bortom, över och under det vi ser. Vi ser just bara detta på bilden. Ett utsnitt av verkligheten som är förevigat. Att göra ett utsnitt är ett sätt för fotografen att styra in betraktaren av bilden åt det håll jag önskar. Att välja just denna del av verkligheten är ju en direkt orsak till att jag väljer bort många andra intressanta eller mindre intressanta ting runt omkring. Ett val. Ett utsnitt.

I det här fallet vill fotografen få dig att fundera över bänken och dess placering vid havet. Vad säger bilden dig? Vilka associationer får du av en sådan bild? Goda eller dåliga minnen vid den här typen av parkbänkar? En skön fika med en god vän, ett gräl, en sommardag med en glass utmed en större väg när du stannat bilen för att rasta en stund? Vad vet jag. På just den här bänken vet vi inte vilka personer som suttit, vilka livsöden som stannat till, vilka sinnesstämningar som ibland befunnit sig här, vi kan bara fundera och kanske gissa litegrann. Soptunnans innehåll kan avslöja en del och spillet på bordet.

Min poäng i detta är att vi var och en lever i ett utsnitt av världen. Vårt lilla avsnitt av tillvaron. Vårt område inom vilket vi rör oss och är till. Vårt lilla universum mitt i vår tid. På något sätt måste vi alla välja vårt utsnitt, vi kan inte vara gränslösa, oändligt öppna för allt hela tiden. Vi måste beskära bilden på ett eller annat sätt. HUR är vårt eget val (för det mesta). Går vi vidare i denna tanke gäller detta även våra medmänniskor när vi möter dem. Det vi möter och ser är endast ett litet utsnitt av deras verklighet, precis som på bilden med bänken. Det finns hur mycket som helst runt omkring, hitom, bortom, under och över det vi ser med blotta ögat. Fascinerande och ibland lite skrämmande att vi ser och vet så lite om andra. Men en stor utmaning att inte fastna vid det allra första intrycket, utan fortsätta lite djupare och upptäcka vad som finns under ytan, eller utanför utsnittet.

(denna artikel tidigare publicerad december 2011)

Ord vars valör inte klingar av...

"Kom till mig du som arbetar och bär på tunga bördor, jag ger dig min frid och ro."

Begynnelsen

Såg denna lilla skylt i ett fönster på en av stadens restauranger.