Cars - pojkdrömmar

Fartvidunder

Vilket mäktigt japanskt fartvidunder. Honda.

>>Läs mer om muskelknutten

Ibruktagardatumet

Ordet hittat på Bilprovningens webbsida med information om vilka månader man måste besiktiga sin bil när man har en viss slutsiffra på sitt fordon. Ibruktagardatumet är det datum då ett fordon togs i bruk, dvs. såldes och rullade ut från bilfirman och fick därmed sitt startdatum i registreringsbeviset.

Och den här bilen har tagits i bruk av andra än 

människor, så att säga - utan överdrift.

Inga generationsklyftor här inte...

Att inte stå i rampljuset

Skatunge (satunge?)

Vippsten i Sörmland

Tänk dig ett granitblock som vilar på sin spets, med en vikt på säkert 5 ton.

Vem la stenen där? Utanför Nyköping.

Ung sädesärla

Skuldens gudar (2)

Michael Connelly (i romanen Skuldens gudar) låter sin huvudperson Haller fundera i dessa banor:

Samtidigt har man inte intresserat sig särskilt mycket för Earl Briggs. Utredningen pågår och ärendet ska tas upp av åtalsjuryn. Men jag sörjer honom mycket mer än Gloria eller någon annan. Jag tänker ofta på alla mil vi färdades tillsammans, den sträcka vi avverkade på vägarna och i livet.

Alla har en jury, och den består av de röster man bär med sig inombords. Earl Briggs sitter i min jury, och även Gloria Dayton. De sitter där med Katie och Sandy, min mamma, min pappa, och snart också Legal Siegel. De jag har älskat och de jag har sårat. De som gör mig lycklig och de som hemsöker mig. Mina skuldgudar. 

Jag bär dem med mig varje dag, och jag håller dem tätt intill mig. Jag ställer mig framför dem och pläderar för min sak varje dag.

--------------------------------

Visst är det starka ord om en verklighet som vi alla bär med oss. En verklighet vi måste förhålla oss till på ett konstruktivt sätt. Vi förstår det klarare och klarare ju äldre vi blir.

Fönster ut i världen

Från hotellrum i Nyköping. Folkungavägen. 

Sommarglass, jordgubbar och kaffe vid Jungfrusund, Ekerö

Bevakningstorn vid öde militärholme

Nya flugan

Fidget spinner, sägs ge oroliga människor ro. 

Det kanske funkar för många. Jag tror dock att det är en fluga som kommit och 

som snart lämnar sin (snurrande) plats i våra liv.

En stund med Havet

Det är en av de vindstilla sommardagarna. De är inte så många, men desto skönare när de infinner sig. Oftast är det lite mulet och man tror att regnet ska komma när som helst, men icke, regnet dröjer, vinden är obefintlig, havet lockar och kallar. Tar mig ner till bryggan, kör båten ut  på havet och lägger mig norr om Aspö, slänger i ankaret, tar fram min Ipad och skriver dessa rader. Det är så fridfullt, vattnet kluckar mot båtens skrov i lätta vågor från båtar som passerar i fjärran, båten guppar lite upp och ner, och jag följer med i rörelsen. Detta är sommar. Detta är semester. Detta är livet. “Där själen kan få ro” som Lundell skaldar.

En och annan svan, svala, trut och tärna ger ljud ifrån sig, ett avlägset flygplan påminner mig om andra, mer avlägsna världar och andra värden, ett barn som hojtande badar i viken intill, och två personer på en ankrad segelbåt 100 meter bort talar svagt med varandra. Träden och buskarna på ön är mörkt gröna och det ser inbjudande lummigt ut. “Undrar om jag ska bada?”  tänker jag och ser mig omkring. Min gps och färddator i båten visar på 17,1 grader i vattnet och i luften ca 21 grader. “Varför inte?” Den inre dialogen blev kort. Beslutet fattat. Ankaret verkar ligga väl på botten, båten flyttar sig inte. Inget som hindrar mig. Tänkt och gjort, av med kläderna, ut med badstegen, ner i det stora blöta. Skönt!  Tack för havet. Och stunden med havet. En vanlig dag i juli.

Skuldens gudar

Ett samtal  mellan den gamle juristen Legal och hans yngre kollega Haller, i Michael Connellys bok Skuldens gudar, där Haller inleder:

Vanligtvis hade jag bett honom att inte kalla mig det (Mickey Mouse). Men jag lät honom göra det så att jag kunde gå.
”Vad är det?”
”Din pappa kallade alltid jurymedlemmarna för ’skuldens gudar’. Minns du det?”
”Ja. För att de har makten över skuld och oskuld. Vad vill du säga med det, Legal?”
”Jag menar bara att det finns så många där ute som dömer oss för vad vi än tar oss för i livet. Det finns tillräckligt många skuldgudar. Du behöver inte ansluta dig till dem.”
Jag nickade men kunde inte låta bli att svara.
”Sandy Patterson och hennes dotter Katie.”
Legal såg förvirrad ut. Han kände inte igen namnen. Jag skulle naturligtvis aldrig glömma dem.
”Mamman och dottern som Gallagher dödade. De är mina skuldgudar.”
---------------
Och jag undrar, kära läsare, vilka är dina skuldgudar?

Skitbil

Ett gott öga (ytterligare)

Hunden heter Frej. Han väger 55 kg. Snälla kilon.

Ett gott öga

En häst i närheten av Nättraby

Större än mitt hjärta och vet allt

Den gamla mannen, Johannes, skriver ett brev till sina vänner och förklarar och uppmanar till det goda. Han kallas för kärlekens apostel och har lämnat efter sig fem skrifter där vi kan lära känna honom och den anda som fanns i honom. I Johannes´ evangelium beskriver han sig som “den lärjunge som Jesus älskade”, en omskrivning som säger mig en hel del om vad som präglade Johannes. En ödmjukhet, en stillhet, en tacksamhet. Han kunde med lätthet ha skrivit “jag”, men väljer att beskriva sig själv som “den lärjunge som Jesus älskade”. Ett konstaterande i stillhet. Han är i 30-årsåldern när evangeliet skrivs.

Många år senare skriver han - som fånge på fångön Patmos när han är ca 90 år gammal - sitt apokalyptiska brev Johannes Uppenbarelse som sänds till (minst) sju församlingar i  Mindre Asien. Hela denna skrift är en mäktig nutids- och framtidsvision, som tecknar både en mörk och en ljus framtid och många finner tröst och styrka i orden som där finns. Man tror att det skrevs till de kristna som led förföljelse under kejsar Domitianus. I mångt och mycket kan vi konstatera att Uppenbarelsebokens ord säkert är mer begripliga idag än de var på 90- och 100-talet efter Kristus. Mycket som då var helt omöjligt att tekniskt förstå, framgår idag som helt möjligt att både se, höra och göra.

När Johannes var i 80-85-årsåldern, skrev han sina tre brev - Första, Andra och Tredje Johannesbrevet - vilka fungerade som rundbrev till de församlingar Johannes hade och hade haft kontakt med, särskilt församlingen i Efesos. Breven är skrivna på ett personligt och lättläst sätt för att inge styrka och mod att stå emot olika villoläror som ifrågasatte Kristus och hans gudomlighet. Och de handlar mycket om Guds kärlek. Att Han älskar oss. Att Han först har älskat oss, och därför kan vi älska Honom tillbaka. Initiativet kommer från Honom. Han är källan till allt. Han är större än den som råder i världen. Han är kärlek. Han är ljus.

Och mitt i hans undervisning om kärlek, och tillståndet i världen, och ljuset och Anden och mycket mera, kommer dessa befriande ord i 1 Joh. 3:20,

...Han är större än vårt hjärta och vet allt...

Smaka på orden. Känn in deras verklighet och den verkan de får på oss. På oss som är trötta. Trötta av en myckenhet av arbete. Trötta på att behöva förklara oss. Trötta på all lojalitet åt olika håll. Trötta på att hålla koll åt höger och vänster. Han är större än vårt hjärta och vet allt. Så skönt. Så viktigt. Så sant. Så befriande. Vi behöver inte förklara allt för Honom. För Han vet redan. Han vet om dåtid, nutid, framtid. Denna vetskap blir för mig en stor orsak till djup glädje, när jag viskande kan utandas orden: Du vet allt, ja Du är större än mitt hjärta och vet allt...tack att det är så...tack att jag får ta de orden till mig...tack.

Så också denna dag.

Det heliga Hjärtat. Sacré-Cœur.

Moder Teresa om livet

Ur Hymn till livet: