Pingstdagen och Mors dag 2012

Båten guppar i den milda brisen vid den kala klippan där jag stigit iland. Jag blickar österut och Aspö kyrkas torn reser sig mot en gråblå himmel. Måsar, svalor och tärnor jagar varann i en lustig dans strax ovanför mitt  huvud.  Ett par män står upp i en plåtbåt rakt föröver med sina kastspön. Det ser rofyllt ut. Tärnornas dans ser lekfull ut. Sommar.

Min grabb sitter strax till vänster om mig och pluggar inför tenta imorgon. Tenta i det "mest meningslösa ämne han vet", enligt hans uppgivna konstaterande. Programvarudesign. Sol och skuggor blandar sig om vart annat.
Precis nedanför mina fötter, just i vattenbrynet, vaggar sjögräs fram och åter i en skön rörelse som påminner om meditation, stilla, följdsamt, vaggande, mjukt. Rofyllt att betrakta. Den uråldriga klippan jag sitter på har slipmärken efter inlandsisens framfart, ränderna bär snett nedåt och avslutas i vattnet. Ett tunt lager ljusgrå och gul mossa eller lava har bildats. Hur kan något växa på sten? Bakom min rygg finns det några enstaka vindkrökta tallar som utstått mängder av oväder och stormbyar. De har stått pall för trycket, både högtrycket och lågtrycket.

Jag tror inte att fiskarna därute får några napp, förresten. Ett ensligt segel i fjärran reflekterar solljuset som spricker fram mellan de dunlätta molnen. Vänder jag blicken åt söder, öppnar sig havet i all sin mäktighet och inbjudande storhet. 20 mil till Polen. Tror att jag stannar här. Det finns ingen korkek här, men väl en skön plats, en fast klippa, ett guppande hav, en rofylld utsikt.

Pingstdag - hänryckningens tid, sommartider hej hej, mors dag, söndag, soldag, båtdag, fiskedag.  Jag glömde visst att nämna om fiskarstugan rakt österut, med vita dörrar. Det här är livet.

Tankar från en båt en vanlig fredagskväll i maj

Den vita fasaden på trähuset i viken lyser som ett sjömärke och vimpeln i flaggstången hänger lojt rakt ned. I sluttningen ned från huset, mot vattnet invid stenbryggan ligger en eka upp och ner och väntar på sjösättning. Snart är det nog dags. 100 meter åt öster finns den timrade stugan som inrymmer bastu och ett enkelt pentry. Den ser ut som en av de där jaktstugorna i Alaska jag sett på film, bara 4 gånger så liten. Utanför den sitter två personer och samspråkar lågmält. Det brukar höras över vattnet om människor pratar med varann, men den milda brisen för ljudet av deras röster åt andra hållet, inte åt mitt.

Rakt framför mig, åt söder, ligger en annan styrpulpetbåt för ankar. Eller styrpulpetare, som jag såg någon hade skrivit i en annons. Någon sitter i fören och njuter, liksom jag, av majsolen denna ljuvliga kväll. Det är inte helt vindstilla, lite bris kommer och går, och leker med lockarna i mitt hår, den vill bara tala om att den finns där. Så att jag inte glömmer.

Havet omkring mig gungar likt en trygg moder och vattnet kluckar mot båtens yttersidor. De vita båtsidorna blänker och gör så att solglasögon känns helt rätt. Ljudet av måsar i fjärran och en ångande bilfärja, tillsammans med det stillsamma guppandet gör att jag blir skönt trött. De stekta kotletterna med sås och ris smakade utsökt. En bättre restaurangmiljö än denna är svår att hitta. Jag njuter av varje andetag, varje rörelse i vattnet, varje ljud i fjärran, varje kal klippa som finns inom synhåll. Göken ropar ho ho.

En vanlig fredagskväll. Underbart. Tacksamt.

Viken på Aspö...

Grönskan

Det märktes verkligen idag att sommaren anlänt och blomningstiderna. Jag tillbringade en stund idag i skogen och upplevde en helt ljuvlig stund. Jag lät mina skor stå utanför bilen för att luftas och för att mina fötter skulle få andas. När jag sen skulle ta på mig dem, så var de precis gröna av frömjöl som tydligen utan att uppfattas, blåser omkring mig och oss. Bilen var övertäckt av samma gröna mjöl så jag fick t.o.m. spola av framrutan för att se ordentligt när jag körde vidare. Otroligt. Och allt detta andas vi in, utan att märka det. Nåja, somliga av oss märker av det för att näsa och ögon har börjat rinna. Inte av sorg, utan av allergiskäl.

Omärkbart smyger det sig på oss. Och utan att vi märker det är luften omkring oss full av radiovågor, telefonvågor, sms-överföringar, satellitsignaler, GPS-signaler. De finns där vare sig jag tänker på det eller inte. De finns även runt omkring den mest teknikrädde eller den som avskyr teknik. ”Jag är skeptisk” hjälper inte att säga. De finns där ändå. Och tillsammans med detta ryms även alla våra tankar och känslor i luftrummet omkring oss. Även om vi inte ser eller hör dem, så är de verkliga. Och påverkar oss.

Det är mycket som finns, som inte syns. Vi märker ju resultatet av det i våra liv. I vår vardag. I våra luftrör. På bilrutan. På våra skor.

Pilgrimsvandring (2)

Fetblad

Huruvida jag kommer att bli en frekvent pilgrimsvandrare, vet jag inte idag. Men upplevelserna, inramningen och gemenskapen i fredags under de två mil vandringen varade dröjer sig kvar. Vi fick höra och lära oss om de sju ledorden för pilgrimsvandraren: Långsamhet, Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Delande och Andlighet. Ett sätt att komma ihåg dem lärde oss vår vandringskaplan är att tänka på ordet FETBLAD, där varje bokstav utgör den initiala bokstaven i de sju ledorden. Frihet, Enkelhet, Tystnad, Bekymmerslöshet, Långsamhet, Andlighet, Delande. Smaka på orden. Känn in dem och tänk in dem i ditt liv. Får de plats? Finns det utrymme för dem och den verklighet som ryms i dem? Kan moderna människor, anno 2012, ta till sig sådana ord och begrepp och leva i och med dem? Finns den landningsbanan i vårt inre, så att själen kan landa i dessa jordnära begrepp?

Naturligtvis finns det en tanke med antalet ord: 7. Det är fullkomlighetens tal för att jordens och människans tal är 4 och Guds tal är 3. Tillsammans är de fullkomliga. Gemenskap, sämja, frid och naturlighet. Någon sa: ”var som Gud! – Bli människa!”

All sann andlighet är naturligt mänsklig och all sann mänsklighet är djupt andlig där människan i all sin brist och trots alla sina svagheter omfamnas och överväldigas av nåd och kärlek. Om andligheten bara svävar i det blå och fjärmar sig från det mänskliga, så blir den farlig, svärmisk eller fanatisk. Nej, fram för mera damm på våra skor och nådens glädje i hjärtan av kött och blod som känner, pulserar och längtar efter liv.

Jag tror att jag ska låta de sju orden sjunka in i mitt liv och kanske kan jag lära mig att leva som pilgrim – mitt i vardagen. Det låter spännande. Och jag tror att jag behöver det.

Rött trafikljus

Finns det någon som är tacksam för att han eller hon ser ett rött trafikljus?
Stoppljus. Stanna. Varva ner. Släpp gasen. Se dig om. Reflektera. Du har syn. Du har reaktionsförmåga. Du har kroppsfunktioner som gör att du kan reagera i tid.

Tänk efter.

Jag tror att det finns många som är tacksamma för att de ser ett rött trafikljus. Tack Haruki Murakami för tanken du födde åt oss.

Pilgrimsvandring (1)

En annorlunda fredag tog sin början kl. 9 igår vid Grönadals missionshus, utanför Nättraby. Några enkla vandrare möttes för att dela 2 mils gemenskap till Hjortsberga kyrka, nära Johannishus. En solig, blåsig, fågelkvittrande maj- och marschdag tog sin början med gott humör. 12 personer (inga apostlar dock), men väl med apostlahästarna iställda på 20 sköna kilometrar genom blekingenatur. Ett möte med människor jag inte umgåtts med förut, med vårsolen i all sin glans, sydlig, rätt så kylig vind och framför allt ett möte med goda tankar, både egna och andras och inte minst från Honom som är Tanken själv. Själva Urtanken. Tanken som sen blev Ord (i hans Son). Ordet som blev människa. Människan som lämnade oss - dock inte fader- och hjälplösa - utan gav oss sin egen Hjälpare, Anden, den heliga. Anden som ger kraft och mod att handla. Tanken - Ordet - Handlingen. En treenighet som bär. Pilgrimsvandring har jag förstått handlar mycket om dessa tre ting: tanke, ord och handling. Det osynliga och ogripbara blir begripligt och fysiskt konkret i vandringen, varje steg, varje liten sten, rot, grästuva påminner mig om det jordnära, det lilla, det enkla, det konkreta och naturliga i att umgås med Honom, med andra människor och mig själv på detta sätt.

En annorlunda dag. Jag återkommer med fler tankar om vad den här dagen innebar för mig. Idag är jag SÅ glad att jag tog steget. Och kroppen bara bockar och tackar och tar emot. Dessutom såg vi en hel del bockar och tackor och högländska kreatur som tittade stint på oss när vi närmade oss dem och deras kalvar. Men de var räddare för oss än vad några av oss var för dem.

Pilgrimsvandring. Smaka på ordet.

Är du den person som du ville bli?

Den frågan fick Mitch Albom av den i ALS döende filosofiprofessorn Morrie Schwartz när Mitch hälsade på honom i hans hem i Boston. Frågan ställdes till Mitch efter många år av lysande karriär inom TV-branschen som populär intervjuare av all världens – och speciellt USA:s – sportstjärnor. Alla ställde upp i hans TV-show. Den tidens och USA:s svar på Fredrik Skavlan här i Sverige.

Är du den person du ville bli?

Frågan ställde allting på sin spets för den framgångsrike journalisten och den stunden och de möten Mitch hade med sin gamle vän, innebar en total förändring för honom i hans liv och för hans framtid. Han beskriver mötena i boken Tisdagarna med Morrie. Jag har skrivit om den boken tidigare: http://bjornolof.bloggsida.se/personligt/tisdagarna-med-morrie

Frågan finns inom mig också. Den här rubriken har legat här länge i väntan på sin brödtext. Mats Svegfors har skrivit en biografi om Dag Hammarskjöld – den förste moderne svensken och där finns många citat från Hammarskjölds olika texter, framförallt ur hans tankväckande livsdagbok Vägmärken, bl.a. detta:

En man som blev det han kunde
och som var den han var

Hammarskjöld skrev om sig själv, eller åtminstone en förhoppning om sig själv. Och jag tar till mig dessa rader idag, denna dag i maj 2012, och känner stor längtan efter att få vara just detta: en man som blev det han kunde och som var den han var. Är inte det livets mening? Och svar på frågan i rubriken: Är du den person som du ville bli? So help me God.

Kanske kan denna dag – och denna sköna majhelg - få innebära en stark upplevelse för dig i ditt liv, då saker läggs till rätta, vägen öppnar sig och du åter ser en mening i ditt liv. Haruki Murakami skriver om ett ögonblick under en basebollmatch då han beslutar sig för att skriva en roman:

När Hiltons slagträ lyckades träffa den snabba bollen, ekade ett skarpt ljud över hela basebollstadion. Spelaren rundade snabbt första basen och nådde fram till andra basen. Det var i det ögonblicket jag tänkte: ”ja, just det, man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman”.  Än i denna dag minns jag den molnfria himlen, känslan att ligga på gräset som precis hade återfått sin gröna färg och det kraftfulla ljudet från slagträet. Just då föll något stilla ner från himlen och jag tog emot det”

Ofta är svaret närmare än du tror på frågan om du är den du vill vara. I ett ögonblick av nåd i sol eller stilla regn, i lyssnande och öppenhet visar det sig.

En slump eller en plan?

Fredrik Lindström och en språkprofessor samtalade i Kunskapskanalen om ämnet ”Vad är en människa”. Väldigt intressant och roande att lyssna till detta populärvetenskapliga samtal om stora ting. Men vad jag upplever gång på gång i vetenskapliga kretsar är det enorma tomhet som presenteras när man inte vill/kan ta in tron på en högre makt i samtalet. Syftet med en människa eller t.o.m med hela mänskligheten lyfts ner till slumpurvalsresonemanget, så svaret på frågan ”Vad är en människa” blir inte bättre eller intressantare än: ett djur med lite större hjärna än andra djur. Vi har större vita områden där förmågan att associera, planera framåt och dra lärdomar och räkna ut samband finns. Hos igelkotten fanns knappt några vita områden, hos schimpansen några små vita områden, hos människan ganska stora och jämt fördelade områden. (en rolig tanke: brukar inte vita fläckar på kartan vara något negativt?)

Vad är det för mening med livet, döden och allt om det inte finns en makt, en person, en tanke bortom mig själv? Författaren Stefan Edman citerar en forskare som menar att Big Bang-teorin bygger på en enda stor smäll som fick ordning på alltsammans. Sannolikheten för detta är 1 på 10 upphöjt till 30 upphöjt till 40! Matematikern heter Roger Penrose. Den som tror på det har starkare tro än den som tror på Gud.

Harry Martinsson (citerad i Stefan Edmans bok Förundran, sid. 76):
”Att tänka sig en tanklös och slumpvis skapelse eller ett slumpartat skapande förefaller mig omöjligt i själva grunden”.

Skalbagge - en slump? Nej.

Den amerikanske poeten John Ciardi är inne på samma spår:
Vem skulle tro på en myra i teorin?
En ritning av en giraff?
Tiotusen doktorer på det möjliga
skulle kunna resonera bort halva djungeln.

Jag tror att det finns en plan med vår existens här.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (2)

Boken skriven av Haruki Murakami 

Observera att detta inte är en recension, utan jag vill ge några guldkorn från denna som bok jag skrev om 22 april: http://bjornolof.blogspot.se/2012/04/vad-jag-pratar-om-nar-jag-pratar-om.html

Jag citerar friskt ur Haruki Murakamis bok och inom parentes anger jag sidnumret. Citaten är skrivna med kursiv stil. Fri läsning med fria associationer, utan några slutsatser, men väl många tankar bakom och omkring Murakamis ord.

Somerset Maugham skriver någonstans att det döljer sig en filosofi bakom varje sätt att raka sig. Hans poäng är att vilken trivial sysselsättning som helst som utförs dagligen ger upphov till en filosofi. Jag stöder helhjärtat hans teori. Därför är det kanske inte så underligt att jag – som är både författare och löpare – skriver och ger ut en liten samling texter om löpning. […] Jag kan inte tänka igenom saker ordentligt om jag inte första har fäst dem på papper. Så när jag fick för mig att jag skulle analysera vilken roll löpningen har för mig, var jag tvungen att skriva ner det. (6)

Pain is inevitable, suffering is optional. Smärtan är oundviklig, lidandet är
frivilligt. (7)

Författaryrket innehåller – åtminstone för mig – varken segrar eller förluster. (17)

Det faktum att människor i varierande grad är olika är själva förutsättningen för att de ska kunna framstå som självständiga varelser. Om man tar mig som exempel, så är det just detta som gör att jag kan fortsätta att skriva romaner. Jag uppfattar ett sceneri på ett annat sätt än andra, känner på ett annat sätt och kan välja andra ord för att uttrycka det. Det här gör att jag kan skriva mina alldeles egna berättelser. Ett icke föraktligt antal människor har vänligheten att läsa dem och därigenom föds en mycket speciell situation. Eftersom jag är jag och inte någon annan är det en viktig tillgång för mig. De själsliga sår som man tillfogas är det självklara pris man får betala till sin omvärld för sin individualitet. (29)

Han skriver om ögonblicket under en basebollmatch då det stod klart för honom att han skulle bli författare: När Hiltons slagträ lyckades träffa den snabba bollen, ekade ett skarpt ljud över hela basebollstadion. Spelaren rundade snabbt första basen och nådde fram till andra basen. Det var i det ögonblicket jag tänkte: ”ja, just det, man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman”. Än i denna dag minns jag den molnfria himlen, känslan att ligga på gräset som precis hade återfått sin gröna färg och det kraftfulla ljudet från slagträet. Just då föll något stilla ner från himlen och jag tog emot det”. (39)


Läs fler citat från denna intressanta och tankeväckande bok på denna länk:
http://bjornolof.egensajt.se/lopning1.html

Fåglar

Blåmesen kollar läget i den stora världen utanför...

Kråkan, staren, koltrasten och duvan går sida vid sida och pickar upp frön i gräset. Frön som hälldes ut igår när fågelbordet plockades bort. Ibland dimper det ner en och annan småfågel också, rödhake, blåmes eller talgoxe. Det har det gemmensamma att de är hungriga. Kanske känner de inte hunger som vi människor, utan det är mera en instinkt, något inbyggt som säger dem: ät! De funderar nog aldrig om risken för övervikt eller fetma, de får inga coachingförslag om på vilket sätt man ska äta eller tillreda sin mat för att på bästa sätt kunna tillägna sig råvarorna och dess nyttigheter. De äter kort och gott. De klarar sig bra utan Skippers och andras förslag.

En del djur samlar mat på hög under den varma årstiden när nötter och annat blivit fullmogna. Samlandet ger förutsättningar att kunna överleva vintern. Men många djur gör inte så. De lever för dagen. Just nu. Just här. Och äter om det finns något att äta. Och låter bli om det inte finns något. Och om problemet är just detta att det inte finns någon mat att äta här, då måste jag förflytta mig och leta upp andra ställen där maten finns.

Både problematiskt och oproblematiskt. Naturen sköter om naturen på något sätt. Med sina ”ups and downs” i djurbeståndet. Den starkaste överlever – som Darwin påstod – i betydelsen: den som hittar mat, överlever. Av naturliga skäl.

Fånga dagen - eller månen

I onsdags avslutade min grabb och jag vår nybörjarkurs i kamera- och fotograferingskunskap. Det var ett litet entusiastiskt gäng som kom 3 kvällar till en lokal i Ronneby med sina systemkameror i högsta hugg. Härliga människor med ett fint och – tror jag – livslångt intresse som kommer att ge dem många roliga och avkopplande stunder. Kurskväll tre – dvs. i onsdags – inleddes med lite fotograferande i Ronneby, kring kyrkan, ån, de gamla kvarteren runt kvarnen och Mor Oliviagården. Solen stod lågt, fåglarna kvittrade och luften var mild och skön. För att praktisera temat Carpe Diem så tog jag bilden av månen, den blå himlen och träden vid porten vid gången in på kyrkans tomt. Jag tog även en skuggbild av mig själv mot en vitkalkad vägg i närheten av Masmanska kvarnen. När vi kom tillbaka till vår kurslokal skulle jag visa lite bildredigering i Photoshop och av de två bilderna gjorde jag denna och la till texten till den gamla sinatradängan Take me to the moon. Resultatet ser du ovan.

Bilden blev så där i kvalité och bildredigeringskonst, men den blev ett uttryck för just Carpe Diem – jag fick fånga dagen, ögonblicket, just i den stunden och göra någonting av den. Så vill jag göra idag också. Precis som skuggmannen på bilden som fångar månen i sitt ena armveck.