Jussi Adler Olsen skriver i sin bok Washingtondekretet:En kvinnoröst trött som ett ålderdomshem reagerade efter en halv minut. ”Ja”, sa den bara. Ordet kändes som ett snitt i huden.
”Det här är en nödsituation”, viskade han. ”Jag vet inte vem jag har ringt och för det ber jag om ursäkt, men jag befinner mig i livsfara. Jag sitter i ett mörkt rum och ser inte vad jag slår för nummer.” Fem sekunder gick, även om det kändes som ett halvt liv.
Man kan verkligen känna hur trött kvinnan och hennes röst är när hon svarar. Att det dessutom är skrivet med "glimten i ögat" gör inte saken sämre. Författaren är en verklig ordjonglör.
Att vi sedan - alla och envar - känt oss trötta som ett ålderdomshem, det förstärker effekten ytterligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar