Helighet kanske inte är det vanligaste samtalsämnet i våra dagar. Men det är icke desto mindre viktigt ämne. Till jul är det helt ok att sjunga Stilla natt, heliga natt, men i övrigt är orden och begreppen helig och helighet knappast något vi pratar om. Det är möjligen annorlunda för dig, men så är det för mig i alla fall. Okej, vissa gånger kan vi höra ett omdöme om någon att han är
en skenhelig skit eller något liknande, men då handlar det om något helt annat än motsatsen till helig till och med.
Jag tänker mig helighet mer som ett tillstånd, en plats, en belägenhet som bygger på ett val. Många andra har säkert en annan innebörd i ordet som går ut på att vara perfekt, otadlig, oantastlig, kliniskt ren i tankar, vilja och handlingar, fläckfri m.fl. betydelser. Och när det står i 1 Korintierbrevet i Boken att
Kristus är vår helighet, i det avseendet är jag beredd att hålla med. Men ingen egenproducerad helighet, den är - som Jesaja uttrycker sig om självrättfärdighet - att den är som en fläckad klädnad.
Jag tänker nu lite i andra banor och vill gärna ge dig mina reflektioner kring begreppen.
Ordet helig, eller helgad, betyder avskild. Helig/helgad är då något som en person eller plats Är. Om en person eller plats är helig, eller helgad, betyder det att personen eller platsen är avskild för något särskilt, eller för någon särskild. En helig person. En avskild person. En helig plats. En avskild plats. För ett särskilt ändamål, eller för en särskild uppgift.
På det sättet kan även en dag, en timme, en semester eller ett ögonblick vara helig, dvs. avskild för ett särskilt syfte. Och läggar jag dessutom till att ordet helig även är besläktat med ordet hel (eller tvärtom), får vi ytterligare en dimension av ordet helig. Det är motsatsen till att vara splittrad, ofokuserad, motsatsen till att ha tentaklerna ute i alla möjliga och omöjliga sammanhang och intresseområden. Jag ser ofta - när jag läser i Boken, eller när jag läser om olika personer som gjort skillnad - att de varit långt ifrån splittrade; nej de har haft en inriktning, ett fokus, en inställning, en helhet, som gjort dem annorlunda och både vågat gå sin egen väg och vägrat följa strömmen.
När Göran Tunström skriver i Juloratoriet om
ögonblick som aldrig upphör, anar jag att det är fråga om heliga ögonblick. Ögonblick som vi inte kan likgiltigt passera förbi som om de inte fanns. Nej, de Finns, de är framträdande, de är viktiga. Kanske inte alltid de mest angenäma ögonblicken, men de mest värdefulla, de mest i livet ingripande, de mest avgörande stunderna i våra liv. När jag blickar bakåt kan jag räkna upp ett antal sådana tillfällen, som jag - när de var vid handen - inte ens reflekterade över som heliga stunder, men som i efterhand visat sig vara just heliga: avskilda, avgörande, vägvalsomriktande, tungt vägande och absolut omöjliga att bortse ifrån.
Det har varit stunder som påminner om Moses upplevelse efter 40 år i ödemarken som herde, när han en gång för sina får bortom öknen och kommer till berget Horeb, där en buske brinner, utan att brinna upp. Från den dagen, den stunden, får hans liv en helt ny inriktning, en ny mission, en ny atmosfär, en ny mening och ett nytt ljus och helhjärtenhet. Han blir avskild. Helig i den betydelse jag skissar här. Trots att han var långt ifrån färdig eller perfekt.
Mina tankar går till profeten Jesaja som i kapitel 6, i ett ögonblick av nåd och ljus, får se Gud på sin tron, och Jesajas hjärta och läppar förändras, värms, vidrörs och hans liv blir aldrig mer sig likt. Han blir avskild, helig. Omsluten.
När mina barn har fötts, har det varit heliga stunder. Stunder av avskildhet där det enda som existerat just där och då, varit just där och då. Allt annat läggs bort i dessa stunder av avskildhet. Heliga stunder. När barnet föds, när barnet ger ifrån sig sitt första ljud, när navelsträngen klipps, livet och andningen börjar. Kan vi kalla det annat än helighet?
Författaren Sven Lidman berättar i sin predikosamling
Guds eviga nu om sin omvändelse i Stockholm i början av seklet. Han gick på nyårsnatten in på en kvällsmässa i en av stadens många kyrkor och deltog i nattvarden. Därefter gick hem hem och han berättar så levande om att
vid nästa gathörn vek jag in på en ny gata i mitt liv. Han gick uppfylld av en ny ro och frid hem till sin kammare och satte sig vid sitt författarskrivbord och skrev sången
O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona… Sången blev hans personliga vittnesbörd om stunden av helighet och överlåtelse som drabbade honom. Han började sin vandring på en ny väg, som författare, som poet, som förkunnare. Avskild. Han beskriver upplevelsen med ord som
Svens Lösen. En harpunerad människoval. Sorgsvart, syndarött, frälsningsvitt (hans egna poetiska och beskrivande uttryck).
En annan författare, inom helt andra områden än Lidman, Haruki Murakami, återger sin upplevelse på en gräsplätt vid en baseballstadion, det ögonblick då han blev författare.
När Hiltons slagträ lyckades träffa den snabba bollen, ekade ett skarpt ljud över hela basebollstadion. Spelaren rundade snabbt första basen och nådde fram till andra basen. Det var i det ögonblicket jag tänkte: ”ja, just det, man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman”. Än i denna dag minns jag den molnfria himlen, känslan att ligga på gräset som precis hade återfått sin gröna färg och det kraftfulla ljudet från slagträet. Just då föll något stilla ner från himlen och jag tog emot det”
Detta är en helig stund, som förändrade hela hans liv. Något som stilla faller ner från himlen och jag tar emot det.
Helighet, ett viktigt ord, och en ännu viktigare realitet, om den får finnas i våra liv.
